Första sidan
 
 

Till familjelivets lov

Av Anna Southerington

En sval, men solig, söndagseftermiddag i slutet av augusti, med lönen nyinbetald på kontot, klev jag med lätta och sorglösa steg och med Sparbankskortet åter brukbart i plånboken iväg till PrisXtra på Norra Stationsgatan, detta Mecka för den teateravlönades livsmedelsbehov. Det var ett misstag.

Intet ont anande stegade jag in genom de elektroniska grindarna, tog min röda plastkorg, och styrde kosan mot ägg, mjölk och smör. Jag måste ha varit djupt försjunken i andra tankar som inte uppmärksammade, redan utanför grindarna, att denna söndagseftermiddag härskade krigets och kaosets gudar på PrisXtra. Jag hade hamnat mitt i ett inferno utan motstycke. Hela butiken var invaderad intill sista kvadratmillimetern av en oövervinnlig krigsmakt, beväpnad ända till mjölktänderna. Alla flyktvägar var effektivt avspärrade av korta, gallskrikande varelser som rörde sig med blixtens hastighet för att blockera en så fort man rörde sig, och rammade en bakifrån så fort man stod still. Vare sig man rörde sig eller stod still, sprang de med obönhörlig brutalitet över ens tår, nös och hostade en rakt i ansiktet, lade av höga C på övernaturliga decibelnivåer rakt in i ens trumhinnor, och som om detta inte vore en nog formidabel krigsmakt, så var alla dessa varelser åtföljda av sina föräldrar!

Blodet frös till is i mina ådror när jag insåg att jag var försvarslös och helt utlämnad åt den mest skräckinjagande stridsenhet som någonsin skådats - en hel bataljon av barnfamiljer! Slagen i bojor av begrepp som "svärföräldrar" och "familjemiddagar", med koncept som "ansvar" och "plikt" som en strypsnara runt min hals, stapplade jag fram genom butiken. Obönhörligt slog det raserade intellektets tjatter mot mina trumhinnor - dagisköer, barnsjukdomar, barnvakter, det där fantastiska som Lille Daniel gjorde i morse, bananer i pyjamas (förlåt?!?), rean på Hennes & Mauritz barnavdelning, napp eller inte napp och i så fall hur länge.... Är det den konstanta sömnbristen som bryter ned hjärncellerna och skapar denna totala oförmåga att diskutera någonting annat än barn? "Pinochet? Jaså, du menar den där nya efterrätten på puréade aprikoser och sviskon! Ja, den är Lilla Sofia oerhört förtjust i!"

På något, ännu för mig obegripligt, sätt lyckades jag till slut ta mig fram till kassan. Framför och bakom mig på rullbandet tornade Fienden upp sig. Där låg jag, representerad av köttfärs, spiralpasta, Varma Koppen, mjölk, Whiskas, tomatpuré, toalettpapper, två burkar Coca-Cola, en kvällstidning och en gul plastkasse. Jag var omringad och överbemannad på varje flank av Pampers, Sempers, Libero Action och Softlan Ultra. Det såg mörkt ut, mycket mörkt.

Men vår hjältinna lät sig inte knäckas av dessa astronomiska odds! Jag fattade mig blixtsnabbt, och med en lysande, och av Fienden fullkomligt oförutsedd, fint med plånboken lyckades jag slå mig förbi de ockuperade linjerna vid kassan. Med hjärtat i halsgropen och den gula plastkassen med proviant i högsta hugg, rusade jag de 150 metrarna från PrisXtra till min lägenhet, och slängde igen dörren i ansiktet på denna kvävande idyll. I hemmets trygga borg väntade endast katten Bogarts ganska anspråkslösa krav. Whiskas två gånger om dagen, en hyfsat ren kattlåda, litet bus ibland, och mattes långa naglar som river så skönt bakom öronen och under hakan, sen är han spinnande tillfreds med världen och universum. Söt, lekfull, nyfiken, och tillgiven som ett barn, men oändligt mindre krävande - perfekt!

Nu undrar jag bara, törs man drista sig till någonting så socialt oacceptabelt som att försöka avliva myten om Den Barnlösa Kvinnan? Tillståndet anses allmänt vara ofrivilligt, och man betecknar henne gärna som bristfällig; antingen är hon oönskad och oattraktiv, eller också är hon lesbisk eller frigid. Jodå, vår tappra hjältinna törs drista sig till att försöka avliva den myten.

Jag är barnlös alldeles frivilligt. Av den ringande telefonen att döma är jag inte oönskad, av spegeln att döma är jag inte oattraktiv. Jag har aldrig känt ens en kittling av sexuell dragning till en annan kvinna, och jag är definitivt inte frigid. De senare påståendena brukar inte ingjuta någon större skepsis. Det där med att barnlösheten är frivillig däremot, det vill man inte acceptera som sant. Man insisterar på att föreställa sig att det här med barn visst är min högsta önskan, vad jag än säger.

Ja visst ja, så dum jag är. Det är klart, detta Nirvana måste bara uppnås! För att nå dithän vill jag absolut genomlida 9 månader av illamående, ryggont, ischias, humörsvängningar, halsbränna, och sug efter obeskrivliga matkombinationer, för att till slut låta detta kulminera i att utsätta sig för ohygglig smärta timme efter timme, medan en skock fullblodsidioter står runt omkring en och vrålar "KRYSTA!" allt vad de förmår. Ja Gud så skoj, var anmäler jag mig för det?

Personligen blir jag för varje dag som går mer och mer övertygad om att hela detta koncept om barn och familjeliv som den yttersta idyllen, egentligen är en komplott som regeringen har kokat ihop. Ju fler barn vi föder, desto fler skattebetalare får vi. Ju mer skatt regeringen får in, desto bättre kan försvaret utveckla domedagsmaskiner för att förgöra andra nationers barn. Lysande! Titta bara på TV-reklamen, den fullkomligt svämmar över av denna propaganda! Och de är skickliga, diaboliska rentav. "Jag är inte bara mamma, men också bla bla bla" Var ligger tonvikten? Jo på modersrollen, yrkesrollen är helt underordnad. Finner ni ingenting onormalt i detta? Om jag frågar en kvinna på en fest vad hon gör, svarar hon då "jag är mamma...men också tandläkare"? Nej! Tack och lov! Men se upp, hjärntvätten verkar gradvis, smygande, och effekterna är märkbara just på de reaktioner vi frivilligt barnlösa kvinnor möter från en oförstående värld.

Min gode vän Micke, t.ex., tycker att jag är okvinnlig när jag vägrar att befatta mig med tanken på egna barn. Ursäkta, men jag känner mig inte det minsta okvinnlig, tvärtom. Det är bara det att mina kvinnliga förebilder aldrig har varit Doris Day och Snövit, snarare George Sand och Katharine Hepburn. Jag lekte aldrig någonsin Mamma, Pappa, Barn när jag var liten; jag lekte Tintin, Månbas Alpha och Mission Impossible med otrolig inlevelse, och föredrog leksaksbilar och leksakspistoler över Barbiedockor. Det var aldrig någon som misstog mig för en pojke för det. OK, jag lärde mig visserligen knyppla spetsar och jag tog balettlektioner på tisdagar, jag får tillstå det, men på onsdagar tog jag judolektioner och på torsdagar stod jag med luftgeväret i hösta hugg nere på skytteklubben. Ändå lagar jag riktigt god mat, och besöker faktiskt tvättstugan någorlunda regelbundet också

Det finns ingen behändig mall för vad som är Kvinnligt, hur gärna min omgivning än vill försöka tvinga in mig i en sådan stöpform. Teatern är en krävande Härskarinna, det kan vara väldigt svårt att kombinera teaterarbete med familj och barn. Inte omöjligt, många lyckas ju, men det är svårare än om man jobbar förmiddagar i Konsums charkdisk. Vissa av oss har kanske valt att inte ta oss an den utmaningen, har valt passionen för Teatern över familjelivets påstådda fröjder. Vissa av oss kanske hellre vill dela en passionerad, engagerad tvåsamhet med bara en man, utan den ständiga närvaron av barn som varje natt och varje dag pockar på den uppmärksamhet man annars har att ge varandra. Vill man sedan trots allt ha barn med någonstans i bilden, finns det mängder av skilda och separerade män med barn från tidigare förhållanden, barn som man då kan uppskatta i mera begränsade doser. Den typen av relation befriar en även från att behöva känna något krav på att själv bidra med några ättlingar - de finns ju redan.

Jag vill inte på något sätt förringa eller nervärdera familjelivet som livsstil för dem som har valt det; jag vill bara påvisa att somliga av oss ser det med andra ögon, och reagerar helt annorlunda på det, än vad samhället förväntar sig eller accepterar. Ni som trivs med det livet, och har det livet, gratulerar jag; ni har uppnått era drömmars mål. Jag har andra drömmar, och jag är inte ensam om det. För er är den världen ett ideal att sträva efter, för mig liknar den livstids fängelse med kinesisk vattentortyr. Ändå respekterar jag den världen, jag besöker den ofta. Så länge jag får förbli en besökare tycker jag till och med att den är riktigt trevlig, men den är inte mitt val som livsstil.

Jag vill inte släpa en barnvagn upp och ner i tunnelbanan och vara beroende av hjälpsamma medpassagerare för att ta mig ombord på en buss. Jag vill inte ha hudbristningar på magen, åderbråck på benen, och söndertuggade bröstvårtor. Jag vill inte vara hemma från jobbet för vård av sjukt barn, och jag vill inte vara mammaledig. Jag vill kunna tacka ja till de där genrepsbiljetterna på Dramaten utan ett ögonblicks eftertanke och sjutton telefonsamtal för att skaffa barnvakt, och jag vill kunna jobba över till ett på natten om så krävs ibland. Jag vill kunna ta en eftermiddagslur på soffan på söndag eftermiddag om jag känner för det. Jag vill helt enkelt behålla friheten i att få jobba ostört och att på min fritid kunna göra vad jag vill när jag vill utan att behöva planera in det flera dagar i förväg. Ganska normala önskemål ändå, tycker jag.

Men nej, det är tydligen inte acceptabelt, för kommer man väl förbi Okvinnlig och Självisk, då är det dags för nästa etikett - Barnfientlig. Inte alls! Jag tycker barn är otroliga varelser, fantastiska och fascinerande på alla sätt och vis. Jag har så gott som uppfostrat två av mina fyra betydligt yngre syskon, och de ansåg mig inte det minsta fientlig (utom möjligtvs när de vägrade gå och lägga sig innan nio-filmen började). Mina vänners barn gillar mig, och jag dem, och jag har inga större invändningar mot att sitta barnvakt. Jag vill bara inte föda fram dem eller ha huvudansvaret för dem, det är allt. Jag har inte ens något emot gälla skrik på 1 752 decibel, kiss, grönt bajs, och vällingsura uppstötningar, så länge jag vet att jag så småningom, inom loppet av några timmar eller dagar, får tillbaka min värld.

I engelsktalande länder kallas detta för "having the best of both worlds", och på 35 år har ingen lyckats övertyga mig om att man kan ha det bättre än så här. Sedan får ni andra tjata hur mycket ni vill om medfödda modersinstinkter och tickande biologiska klockor - jag fortsätter att pendla fritt mellan de två världarna, och njuter av varje ofjättrat steg!

 

 

Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème