Första sidan
 
 

Ode till Thiago
Av Lydia Duprat

Sorg. Bild: Lydia Duprat

Jag minns när jag hörde att du hade dött. Då fick jag bekräftelsen på just hur surrealistiskt och absurt livet är. Ologiskt, grymt och absolut inte romantiskt. Som jag önskar att det var.

I den tystnad som följde i de oerhörda ordens spår trodde jag mig om att ha blivit döv. Jag befann mig plötsligt i ett vakuum, i en ljudlös tids- och rumsparentes. Där stod jag, stel, enfaldig och döv. Jag ville heller aldrig mer behöva höra något liknande detta.

Jag förstod att du hade tagit tillfället i akt att fly, fly från ditt helvetiska liv. Blott fem år gammal var du redan sviken bortom räddning. För länge sedan hade dina sorgers bägare runnit över. Blott fem år, hade du redan givit upp. Med rätta, min ängel. Jag hade också givit upp i ditt ställe.

Malträterat barn. Som ensamt och övergivet flyter runt som ett stycke bråte i havet efter ett haveri av titaniska mått.

Varför offrar livet de oskuldsfulla? Varför offrar livet lammen?

 

 

Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème