Första sidan
 
 

Polaren P har bekymmer

Av Bengt Ohlsson
Illustration: Lydia Duprat

Polaren P är frånskild sedan ett par år och lever med en ny kvinna. Hans exfru har levt ungkarlsliv sedan skilsmässan, och allt har varit så pass mycket frid och fröjd som omständigheterna tillåtit och polaren P har förlikat sig med tanken på att hans exfru raggar på Kristallen när hon är på det humöret.

Och så träffar exfrun någon som hänger kvar, och en dag när jag har tvättstugan ringer polaren P på brötig Europolitanlinje från någonstans i Mellansverige och väser att hans exfru börjat trumma för att introducera en Ny Snubbe för deras tre gemensamma barn.

Och innan jag ens hinner andas om att P aldrig sagt annat om Nya Snubben än bra och fint och kul för henne väser han att problemet är att allt från och med nu känns så in i döden förutsägbart.

Nya Snubben är ung och frustrerad över att befinna sig på skoningslös efterkälke; tre barn som en pockande påminnelse om hur hett hans tjej en gång älskat en annan.

Nya Snubben är frustrerad över att ständigt förpassas ut i skoningslös periferi när det är hämtning och lämning och gräl om skolgång och nya vårjackor. Nya Snubben vill in i familjesmeten och MAKE A DIFFERENCE. Nya Snubben vill snabbt etablera sig som en superkille, och målet är givetvis att barnen ska säga till sin pappa att suck, har du inget roligare på gång den här lördagen, vi vill hellre vara hos mamma och hennes Nya Snubbe...

Än sen då, försöker jag pressa in, men polaren P frågar om jag tror att han kan ringa Nya Snubben och säga hej, jag har inga problem med att du är min exfrus Nya Snubbe, du kan sätta på henne hur ofta och från vilka håll du vill, God bless, och jag har inget intresse av att stå på fikande fot med dig, vill inte stå med kockmössa i en skogsdunge och vända burgare under stoj och glam; en sak bara ­ om du inte är schysst mot mina barn, då dödar jag dig. Rakt av. Och tar straffet med ett leende.

Jag säger inte att du behöver älska dem. Det är svårt att älska andras barn. Du behöver inte ens tycka om dem. Allt jag kräver är att du uppträder anständigt och schysst; att du inte försöker spela ut dem mot mig, att du inte låter din frustration över att tuffa i mitt kölvatten gå ut över dem.

Detta kräver jag. Lever du inte upp till de kraven svär jag att jag ska göra ditt liv till ett sånt helvete att du hoppar från Västerbron.

Kan man säga sånt, undrar polaren P i sin mobiltelefon.

Jag vet inte, fegar jag. Det låter som något du borde hyra Al Pacino till.

Fegar, för jag säger inte vad jag tänker.

Polaren P:s nya kvinna har ju också barn, har också en exmake som polaren P vant sig vid att få hätska rapporter om; att ligga i mörkret med sin nya kvinna och tänka om exmaken: vilken idiot.

I ett enda slag har polaren P blivit idioten. Någon som hans exfru ligger i ett mörker, på någon annans arm, och skär tänder över av den ena eller andra orsaken. Det måste vara det han menar med "förutsägbart". En förnimmelse av vilken självskriven roll han har i det förutsägbara som våra liv och förehavanden är. Inte heller det säger jag någonting om.

 

 

Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème