Första sidan
 
 

Vad vi kan lära oss av att Påven kryper till korset

Av Thomas Lindqvist

Det är den 12:e mars år 2000. Inför en samlad världspress stapplar Guds ställföreträdare på jorden Hans Helighet Johannes Paulus den andre fram ur historiens dunkla skuggor och tar ett välkommet men tafatt kliv in i det skenbart mer upplysta 2000-talet. Världen lyssnar när en skröplig och i flera bemärkelser sliten Påve ber Jordens folk och Gud om ursäkt för det som varit. Naturfolk, Zigenare, Protestanter och Judar. Alla har de under historiens gång på ett eller annat sätt behandlats okristligt av den mäktiga katolska kyrkan. Det Påven de facto ber Judarna om ursäkt för är att hans företrädare inom den katolska kyrkan i ett utslag av ren ondska faktiskt skapade antisemitismen. Likt elaka små religiösa ingenjörer konstruerade de först den teologiska antisemitismen, tanken att judarna ska straffas för att de mördade Kristus. Sedan kom den ekonomiska antisemitismen, där man tvingade på judarna bankverksamhet, och slutligen den rasistiska antisemitismen, som skapades av en Franciskanermunk på 1400-talet när han skrev boken "Trons befästa borg", katolikernas egen Mein Kampf där det talas om "det onda nedärvda judiska blodet". De diktade alltså med ont uppsåt ihop fantasifulla skräckhistorier för att säkra den kristna kyrkans makt genom att hetsa den vanlige mindre beläste medborgaren mot judarna. Samma effektiva taktik användes under häxprocesserna när folktron skulle elimineras. Så när unga rakade män i all sin enfald sitter och fnissar åt osedvanligt taffligt komponerade nidvisor om krokiga näsor är det delvis den katolska kyrkans fel. Man kan på ett mycket enkelt sätt spåra roten till antisemitismen, påvisa dess uppenbara logikfel och irrationella vanföreställningar och därmed kallt konstatera att mycket av dagens judehat bygger på felaktiga föreställningar som konstruerats av rivaliserande trosinriktningar. Allt har nämligen en historia, och om man lär känna historien skaffar man sig något i våra dagar så ovanligt som förmågan och trovärdigheten att kritisera och analysera.

Det handlar helt enkelt om att veta vad man talar om. För varje artikel som skrivs och publiceras i dagspressen sitter en professor på en institution någonstans i Sverige och ler försiktigt åt den ogenerade uppvisning av enfald som en välmenande journalist gör sig skyldig till. Det är svårt att se hur det skulle kunna vara annorlunda, för det finns alltid någon som vet bättre, kan bättre och har upplevt mer. Men detta tillsynes oövervinneliga gap får inte växa sig för stort eftersom våra tidningar är folk- och opinionsbildande. Än mer oroande är dock det gap mellan dem som vet och dem som inte vet som skapas av samhällets egna missriktade försök att skydda medborgarna från oönskade tankar och idéer. Man har till exempel från samhällets sida försökt hindra dess medborgare att läsa "Mein Kampf". Analysen ovan av antisemitismens historia och den katolska kyrkans delaktighet i dess uppkomst låter sig göras tack vare existerande källmaterial, och en granskning av boken "Trons befästa borg" visar oss den rasistiska antisemitismens ursprung. En granskning av "Mein Kampf" avslöjar på samma sätt vilka vanföreställningar som låg till grund för den nationalsocialistiska rörelsen i Tyskland. Det är det vi kan lära oss av att Påven kryper till korset. En ocensurerad historiebeskrivning gör ingenting ogjort men kanske, bara kanske, kan den lägga locket på det som varit så att något nytt och friskare kan växa fram.

 

 

Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème