En sjuk sköterska är inte direkt frisk

Av Christer Lindqvist

"Fika sugen?" Jag missförstod inte vad det gällde. Nej då. Det var det ingen tvekan om, speciellt som frågan stod skriven på fönstret till ett café inrymt i ett av Stockholms större varuhus. Någon undrade om jag kanske var fikasugen. Jag kände inte för att stanna till och läsa vad man erbjöd mig att stilla mitt eventuella fikasug med. Kanske var jag rädd att behöva läsa rader som "peppar kaka", "damm sugare", eller "vete krans". Det hade inte varit helt omöjligt, tyvärr, eftersom vi gradvis tycks ha börjat glömma hur vi egentligen skapar orden i vårt modersmål.

Det är inget nytt att ord skrivs isär, det är ett fenomen som jag lagt märke till i ett par år vid det här laget. Fast det går inte att komma ifrån att det verkar ha eskalerat på sistone. Nuförtiden är det inte bara restaurangmenyerna, av hävd mycket hårt drabbade av diverse stavfel och underliga syftningar, som framkallar lätt ångest hos alla som inte vill behöva välja mellan ’ägg röra’, ’mjuk ost’ eller kanske en ’kalv kotlett’. En mycket stor del av anslag på husväggar, annonser i tidningar såväl som på Internet, och ibland tidningsinsändare har drabbats.

"Engelska sjukan" kan man kalla det, eftersom det antas att vi låtit oss influeras av engelskans sätt att bilda ord. Tony Blair är exempelvis prime minister i sitt eget land, medan vi benämner honom ’premiärminister’. Än så länge vill säga. Sist jag tittade efter så var svenskan ett agglutinerande språk. Det innebär att vi kan skapa helt giltiga, nya ord utifrån två (eller fler) existerande ord, genom att helt enkelt sätta ihop dem. Det är denna egenskap som ger oss möjligheten att bilda fantastiskt långa ord, ord som inte nödvändigtvis finns till beskådan i ordböckerna men ändock är helt korrekta. ’Armbågsledsöverbelastningsskada’ hittade jag på precis nu till exempel. Ett fånigt exempel kan tyckas, men om den här utvecklingen med särskrivning fortsätter okontrollerat är det inte orimligt att anta att det ordet kan komma att skrivas som fem. Arm bågs leds överbelastnings skada. Och det skulle ju inte betyda något alls.

Visst är det jobbigt med besserwissrar som alltid vet precis vad den korrekta termen är för precis allting, som inte kan låta bli att kommentera hur andra talar och låtsas att de inte förstår meningar som ’jag gav den till han’. Människor som tror sig vara språkligt förmer än andra och använder andras uttryckssätt och språkbehandling som perfekta medel för att kategorisera dem. Sådana som har sociolingvistisk klassificering som ett slags översittarhobby. Jag är rädd att jag haft vissa tendenser till det själv, men jag är ganska säker på att de har gått över. Ju mer man lär sig mer om språkets föränderliga natur, desto mer öppen blir man för grammatiska varianter och knepiga ordvändningar. Nu är det bara så att särskrivning inte har något att skaffa med knepiga ordvändningar. De helt överskuggande problemen med särskrivningen är att:

1. Den kan förskjuta meningars betydelse. Det skrivna tappar ibland helt sin logiska mening.
2. Vårt sätt att betona får till följd att även de ord som inte går att missförstå i särskrivet tillstånd omöjligen går att uttala rätt. Det uppstår ett slags språkligt ’gupp’ under läsningen av texten.

Exempel på den första kategorin: ’brun hårig’, ’kassa apparat’, och varför inte ’lös näsa’. Kan man vara säker på att få se sina pengar igen om man stoppar dem i sin kassa apparat? Och vore det inte en bra idé att skjutsa en clown med lös näsa till närmaste sjukhus? Det kan, som Ljung / Ohlander skriver, "[aldrig råda något tvivel] om att de sammansatta orden verkligen är ord, inte grupper av ord…"

Den andra kategorin täcker egentligen upp alla andra fall av särskrivning. Om de ord som skrivits isär inte ger upphov till logikförbistring kommer de likafullt att innebära att man vid läsningen tvingas genomgå ett slags betoningsvansinne; i meningen ’han hämtade då sin skift nyckel’ är risken inte stor att man missförstår vad som hämtas. Antagligen en skiftnyckel. Men de två orden kommer vid läsningen att hanteras var för sig, ’skift’ som arbetspasset och ’nyckel’ som låsöppnaren. Då man uttalar ordet 'skiftnyckel' använder man s. k. grav accent: 'skift' betonas, och 'nyckel' får nöja sig med vad fonetikerna kallar starkt bitryck."

På ett eller annat sätt tvingas läsaren ’ta om’ de två orden och mentalt foga ihop dem. Han eller hon får i efterhand göra det som författaren själv inte är kapabel till. Det är denna onödiga företeelse mer än något annat som irriterar.

Jag tycker att det är intressant att engelskans påverkan har blivit så väldigt stor att den till och med sätter spår i hur vi behandlar våra redan existerande ord. Engelskans inflytande på vårt ordförråd är välkänd, men svenskan har under tidigare perioder importerat och inkorporerat oerhörda mängder främmande ord från såväl tyska som franska, utan att fördenskull anamma de språkens formlära. Vi såg till att skaffa oss ett trevligare ord för avträde, nämligen toalett (från franskans toilettes). Däremot undvek vi att lägga oss till med hela den franska apparaten för att benämna toalettstolen; vi säger just "toalettstol", inte "sätet av toaletten" (fr. siège des toilettes). Nu däremot är det säkert toalett stol som gäller…

Kan det kanske vara så att vi helt enkelt har slutat läsa på vårt eget språk? Det blir kanske ingen tid över till att läsa vanliga svenska böcker. Vår tid delas mellan de amerikanska tv-programmen, och de engelskspråkiga hemsidorna på Internet, och vi blir främlingar för delar av vårt eget språks uppbyggnad.

Professor Bengt Sigurd skriver angående fenomenet språkdöd att ett av språkstrukturens vägar mot förfall ofta går via förlusten av distinktioner, att ett tecken på att det håller på att gå snett är att "…komplicerad morfologi […] förenklas". Svenskans morfologi är måhända inte den mest komplicerade, men nog verkar den ändå vara på väg att förenklas?

PS. Det är värt att notera att vårt inte är det enda nordiska språk som påverkats på det här sättet; i Danmark brottas man med samma problem. Där har man startat föreningen FIDUSO (Foreningen af Intelligente Danskere til Udryddelse af Splittede Ord). Även här i Sverige har problemet uppmärksammats. Följande sidor innehåller intressant läsning:

Avigsidan, Translators sida med många exempel på fånigheter.

Regeringen har också en informativ sida om det här.

Statsvetenskapliga Föreningen har en sida som bara nämner detta i förbigående, men som har mycket annat matnyttigt i språkväg att bjuda på. DS.