En belevad bödel

Av Måna Berger

Efter att ha läst Gitta Serenys bok "Vid avgrunden. Från barmhärtighetsmord till folkförintelse" (Ordfront), som bygger på intervjuer med f.d. kommendanten vid förintelselägret Treblinka, Franz Stangl, blir jag länge sittande och försöker samla tankarna till formuleringar. Så många känslor tränger sig på. Vrede, sorg, äckel och skam inför det oerhörda. Frågor kretsar omkring ondskans beskaffenhet, dess innersta väsen. Och: så svårt men ofrånkomligt, boken uppmanar mig att vända blicken inåt, mot mitt eget jag. Svaren finns där.

Redan som helt ung, när Gitta Sereny arbetade för FN som barnkurator i Frankrike efter krigsslutet, började hon grubbla över den psykiska strukturen hos dem som bar ansvaret för barnens situation. Senare avslöjades ofattbara sanningar i Nurnbergrättegångarna. Någon måste skriva en bok, tänkte hon, någon måste påta sig uppgiften att utforska hur bödlarna fungerade mentalt. Hon väntade länge på den boken, men med tiden stod det allt mer klart att ämnet hade valt henne för uppgiften och våren 1971 fann hon sitt intervjuobjekt. Franz Stangl avtjänade då fängelsestraff i Dusseldorf för sina krigsförbrytelser. Han var en omvittnat vänlig, korrekt man, älskad av sin familj och uppenbarligen själv kapabel att känna kärlek; han tycktes även vara utrustad med någon sorts samvete och empatisk förmåga. Ändå bar han ansvaret för 900 000 människors död enbart i Treblinka. (Det är den officiella siffran. Enligt en polsk motståndsman som i sitt arbete vid järnvägen räknade transporterna rörde det sig snarare om 1 200 000.)

Gitta Sereny besökte Franz Stangl i fängelset (han var mycket uppskattad av fängelsepersonalen, nämner hon) och samtalade med honom i sammanlagt 72 timmar, under en period av några veckor. Hon intervjuade också människor från hans närmaste omgivning, däribland hans hustru, f.d. kollegor och överlevande från lägren, för att få en så fullständig bild som möjligt. Stangl gick med på att berätta om sitt liv, sin barndom, ungdom och vad som senare hände, när han förstod syftet med boken. Fram tonar först bilden av en känslig pojke som blev misshandlad av sin far och faktiskt avskydde allt vad uniformer hette, eftersom fadern, som höll sin familj i ett skräckregemente, var gammal dragon i österrikiska armén. Unge Franz spelade cittra och arbetade som vävare. Artonårig avlade han prov och blev den yngste vävarmästaren i Österrike. Han gråter när han talar om den tiden som den lyckligaste i hans liv. Men arbetet i fabriken var ohälsosamt och möjligheter att avancera utan vidareutbildning fanns inte. 1931 ansökte han till polisskolan och blev antagen. När fabrikören får veta om Stangls planer säger han att det var synd att han inte kom till honom, eftersom han funderat på att skicka Stangl till Wien på utbildning. "Kunde ni inte ha ändrat era planer?" frågar Sereny. "Han bad mig inte ändra dem" svarar Stangl.

Därmed beträdde han sin bana mot helvetet på jorden. Nazisterna representerade en maktfaktor och polisarbetet blev en balansgång, där det gällde att inte trampa fel. Betecknande är den passivitet med vilken Stangl låter sig förflyttas från den ena arbetsuppgiften mer motbjudande än den andra, hur han demoraliseras, parallellt med att hans nitiska strävan att utföra ett bra arbete, effektivisera och skapa ordning varhelst han placeras gör det möjligt för honom att blunda för verksamhetens art. Ändå kan han känna avsky för det som sker. I botten ligger fruktan för att själv bli ett offer. Omedveten är han inte. Och eftersom han på sitt sätt är mänsklig och angelägen att inte bli förkastad (av sin hustru t.ex.) bygger han en livslögn så monumental att den till sist ska komma att krossa honom under sin tyngd.

Efter Anschuss fortsatte Stangl avancera och blev 1940 kallad till Berlin för att tjänstgöra som polischef vid en institution för "barmhärtighetsmord" - T4. Den verksamheten lyckades han rättfärdiga inför sitt samvete med resonemanget att mord på gravt handikappade, förståndshandikappade och psykiskt sjuka människor innebar en befrielse från lidande. Själv tog han aldrig aktiv del i dödandet. Han ledde och administrerade arbetet, såväl där som senare i förintelselägren. Visserligen såg han människorna, men inte vad som senare hände med dem, hävdar han. När dödshjälpsprogrammet (vilket, märk väl, genomfördes med den katolska kyrkans vetskap och kunde ha stoppats, om någon från det hållet - eller någon annan - reagerat kraftfullt) var avslutat blev Stangl förflyttad till förintelselägret Sobibor. Man beräknar att 100 000 människor mördades där under de två första månaderna våren 1942, då Stangl administrerade. Men systemet var inte intrimmat än. Det bröt ihop och återupptogs inte förrän i oktober.

Treblinka var höjdpunkten på Franz Stangls "karriär". Effektiviteten nådde där sin kulmen. Med viss stolthet påstår han att om bara järnvägen varit lika välfungerande, om det funnits tåg och tillräckligt med vagnar, skulle den s.k. "slutgiltiga lösningen" på relativt kort tid ha varit genomförd.

Mot bakgrunden av nazitidens unkna våldsdyrkan och perversiteter avtecknar sig Stangls gestalt; ensam, i vita, måttbeställda ridkläder står han högt uppe på en jordvall i Treblinka och tittar ner på de nakna människohoparna som trängs i fållor framför gaskammaren: ett avpersonifierat, knappt mänskligt gytter från hans avstånd sett. "Kunde ni inte ha ändrat på det?" frågar Sereny, "Med den ställning ni hade måste ni väl ha kunnat sätta stopp för nakenheten, piskorna, kreatursfållorna?" Stangl svarar: "Nej, nej, nej. Det var så här systemet var uppbyggt. Wirth hade tänkt ut det. Det fungerade. Och eftersom det fungerade gick det inte att ändra på." (Men långt senare i livet, när han möter blickarna från några kor, slaktdjur i en kreaturstransport, blir han så illa berörd att han för en tid blir vegetarian...)

Är det möjligt att "förstå" en person som Franz Stangl? En artig, kultiverad massmördare, effektiv administratör av civilisationens moraliska sammanbrott? Det är möjligt att rent intellektuellt begripa hans utveckling, med beaktande av den tid han befann sig i, under omständigheter som demoraliserade de flesta - även offren. Gitta Serenys sakliga intervjuer frilägger mekaniken i hans handlande - liksom paradoxerna - och hon har styrkan att förhålla sig professionellt objektiv. Hon har också en psykologisk fingertoppskänsla för var gränserna går för att ett samtal ska kunna föras vidare. Därmed säkrar hon ett ovärderligt dokument. Stangl gick med på att låta sig intervjuas därför att han en gång ville berätta om hur det var. Hela sanningen förmår han inte, men i deras sista samtal når han så långt ner under försvarens fördämningar att han vidrör sin skuld, han säger att han hellre borde ha dött, då, än att leva vidare alla dessa år efter kriget. Natten efter detta samtal, som avsågs vara deras sista, avled Franz Stangl i sin cell. Han begick inte självmord. Den slutliga ansträngningen blev för mycket för hans redan vacklande hälsa.

En lärdom man kan dra av hans vittnesbörd är att ingenting automatiskt är gott bara för att det fungerar. Helvetet fungerar. Men ett halvdant fungerande järnvägsnät kan vara en välsignelse. Samt att allt handlar om att säga nej till vanvettet, att göra det kraftfullt, och i tid. Det framgår med så fasansfull tydlighet att detta inte hade behövt hända; miljontals människor kunde ha fått behålla livet om röster höjts på ett tidigt stadium för att protestera. Vatikanen, världens fria stater och deras regeringar, människor överallt kunde ha sagt nej. En stark opinion från omvärlden skulle ha påverkat Hitler. Han testade sina projekt först för att se vilken reaktion de väckte, innan han drog igång i större skala. Men världen valde att blunda.

De döda kan inta väckas till liv igen. Men vi kan studera historien och lära av den. Som det står i citatet av Origenes, ett av bokens motton: Förmågan att välja mellan gott och ont finns inom räckhåll för oss alla.