Strövtåg bland höstens böcker
Av Björn Gustavsson

Recenserade verk
Skönlitteratur
Bo Carpelan, Ögonblickets tusen årstider (Bonniers)
Philippe Delerm, Sundborn eller dagar av ljus (Bonniers)
Jens Christian Gröndahl, Hjärtljud (Wahlström&Widstrand)
Björn Ranelid, Krigaren (Bonniers)
Eva Runefelt, I djuret (Bonniers)

Facklitteratur
John Bailie, Klassisk musik (Historiska media)
Staffan Bengtsson/Göran Willis, K-spanarna går husesyn (Bilda förlag)
Märta Holkers, Den svenska målarkonstens historia (Bonniers)
Örjan Nyström, Bo Westlund, Tommy Rygielski, När tiden byter fot - en resa genom det västsvenska rostbältet (Ordfront)
Riita Ojanperä (red.), Yta och djup (konstmuseet Ateneum, Helsingfors)
Arne Reberg, Ivar Lo - det utsattas reporter (Bilda förlag)
Owe Wikström, Långsamhetens lov (Natur och Kultur)
Gösta Åberg, Handbok i svenska (Wahlström&Widstrand)

Låt mig börja detta hastiga svep genom den svenska bokhösten 2001 med Bo Carpelans lilla diktsamling Ögonblickets tusen årstider. Bakom den ödmjukt tillskrivna underrubriken ”Dikter, fragment, marginalia” döljer sig ytterst konstfärdiga fragment; inspirerande och många gånger utsökta kortdikter - ofta bara två, tre eller fyra rader långa. Här finns till och med enradiga poem.

Dikterna har grupperats under tre teman: ”årstider”, ”porträtt” och ”återkomster”. Genomgående återkommer en obestämd saknad och längtan - det påminner ofta om Milosz: en elegisk grundton som spinner in det förflutna i ett utopiskt skimmer. Dikt efter dikt åkallar det förflutna. Man får känslan att den sanna lyckan ohjälpligt ligger begravd i något för alltid försvunnet.

Bo Carpelans dikter är stundom stilistiskt polerade - andra gånger sticker de upp som enstaviga grova bumlingar ur de glest satta sidorna.

En ljuvlig liten roman om konstnärsliv i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet bjuds i Philippe Delerms Sundborn - eller dagar av ljus, som utkommit i utmärkt översättning av Mats Löfgren. Philippe Delerm inför i fiktionen en person, Ulrik Tercier, som får betrakta vardagslivet i konstnärskretsen kring Carl Larsson, Strindberg, Kröyer och Christian Krogh…

Philippe Delerm är en subtil, sinnligt registrerande författare, med påfallande talang att återskapa miljöer (Grez-sur-Loing, Paris, Skagen, Sundborn…). Med lyhörd inlevelse målar han upp förföriskt levande bilder av dessa konstnärer och deras ihärdiga försök att leva upp till drömbilder av hur tillvaron borde gestalta sig. En utsökt liten roman!

Den nu 42-årige Jens Christian Gröndahl, som under senare år etablerat sig som en av Danmarks främsta författare, har utkommit med ännu en roman på svenska, nämligen Hjärtljud, utmärkt översatt av Ann-Mari Seeberg.

Jagberättaren i det nya verket, en konsthandlare i 40-årsåldern bosatt i Köpenhamn, får en dag beskedet att hans barndomsvän, den överklassige Adrian, numera bosatt i New York, avlidit i hjärtinfarkt. Minnesprocesser sätts igång - och strax har berättarjaget inlett sitt skrivande…

Precis som i tidigare romaner återkommer Gröndahl till frågan om vad som egentligen formar våra liv och våra personligheter - liksom i vad mån det är tillfälligheter som avgör våra öden (konklusionen i denna roman: ”Ödet är som bekant vad man gör det till, men det man gör blir så småningom lika ohjälpligt som ett äkta öde”).

Jagberättaren ser mot slutet av sin berättelse att skrivarbetet lett honom fram till en oväntad utsiktspunkt över det förflutna. Han gör härvid följande reflektion: ”Det finns en avgrund mellan det tillryggalagda och den blick som ser tillbaka. Man är alltid äldre än sin historia. Den som berättar är aldrig densamma som den det berättas om, och det är därför historien kan berättas.”

Samtidigt - och här kommer det verkligt intressanta! - yppar berättaren misstro mot sin egen berättelse: ”Hur mycket har jag glömt, hur mycket har jag diktat till senare? Man täcker historien med ord, och snart finns bara orden kvar, ett ihåligt, stelnat skal som inte rymmer annat än de ofullständiga konturerna av vad som hände.”

Ett slags diskussion om diskrepansen mellan upplevd verklighet och texten om denna verklighet återkommer mot slutet av romanen, där berättaren uppgivet konstaterar: ”vi har bara våra begagnade slitna ord”. Samtidigt - och det är det trösterika: ”utan orden vore vi ingen”…

Miljöerna växlar mellan förslummade hotell kring Hovedbanegården och glamorösa partyn i New York-miljö; mellan dessa ytterligheter söker huvudpersonen sin väg.

”Hjärtljud”, som i Danmark utkom 1999, är näppeligen Gröndahls bästa roman. Därtill är den allt för elegant i stilen och undflyende i personteckningen (i tidigare verk har protagonisterna mera dedicerat utforskat sina minnen och sina personligheter; här har berättelsen mer karaktär av konståkningsuppvisning: stilen tenderar emellanåt att bli en smula snobbig). I huvudsak är dock Gröndahls prosa frisk i sin välavvägda detaljrikedom, skarpsinnig i sin psykologi och poetisk i sin melankoliska grundton (det sistnämnda inkluderar ett slags långsamhet i iakttagelsen: författaren ter sig besläktad inte bara med Proust, utan också med exempelvis den danske målaren Hammershöi).

I början av oktober utkom Björn Ranelid med Krigaren - en roman av samma digra format som förra höstens ”Min son fäktas mot världen”, dvs. en bok i 500-sidorsklassen. Och precis som i förra höstens roman handlar det här om människor som trotsigt vänder marknadsliberalismen ryggen; om ”avhoppare” av olika slag som misstror etablerade sanningar och som idkar en praktisk humanism, karakteriserad av en oändligt slösande medmänsklighet.

Det finns i Ranelids senare böcker en närmast religiös tro på kärlekens undergörande kraft; ett slags kärleken-övervinner-allt-tematik av Dostojevskij-artade dimensioner.

Berättelsen handlar om amerikanen David Saxon, bosatt på en husbåt vid Skeppsholmskajen, som minns tillbaka och här skriver berättelsen om sitt liv. I slutet av 1960-talet deserterade han från Vietnamkriget: sedan dess har han blivit kvar i den fristad Sverige då utgjorde.

Det handlar både om Vietnamkriget i allmänhet, som berättaren betraktar som ett misslyckat korståg mot kommunism och som ”en otrolig, långvarig uppvisning i politiskt självbedrägeri” - men också om desertörernas öden sedan amerikanerna tvingats fly landet. Likt en sentida Odysseus bär David Saxon kriget med sig, plågad av minnen från fronten och insikten om det vedervärdiga dödande han tvingats vara med om.

Det handlar om en krigare som blivit pacifist - om en man som mognat av sina erfarenheter och som nu, vid 59 års ålder, använder sina insikter om utanförskap till att i sin tur hjälpa andra: här i boken är det främst en 15-årig flicka på rymmen som berättarjaget vinnlägger sig om att hjälpa. Historien om David Saxons vänskap med den Lolitaliknande, slanka skönheten ter sig dock emellanåt litet planschartat söndagsskoleaktig.

Eva Runefelt har givit ut en ny lyriksamling, I djuret, där den elegiska grundtonen ljuder stark och kan avläsas redan av titlar som ”Ödsligheten”, ”Sju kadenser”, ”Lamentatio”, ”Schubertsjuka”, ”Minnesmånad”…

Eva Runefelts poesi lyser av vetskap om alltings tillfällighet och förgänglighet. Ögonblick tänds… ett bär fylls av sin smak… Här finns dikter påminnande om barockmålningar där insikten om livets flyktighet bildar grund för paradoxala epifanier och en lycka som hämtar sin näring ur snart sagt ingenting.

Det är samtidigt poesi som bär på en stor tillförsikt: ”Tiden allt mer porös/ ju längre blicken stannar/ Skum, tobak, eftermiddagsljus/ Utskjutande gathörn som vänder spetsen inåt/ till svalka”.

Av den facklitteratur som utkommit på sistone vill jag först nämna Klassisk musik - den västerländska tonkonsten genom tiderna. Boken, skriven av John Bailie, utkom 1999 i England; den har nu översatts till svenska av musikkritikern Carlhåkan Larsén, som även kompletterat med en del nordiska kompositörer (fram till Sven-David Sandström och Hans Gefors).

Det är ett påkostat och väldisponerat verk - en lärorik och praktfullt illustrerad musikhistoria, fylld av pregnant formulerade texter och ett perspektiv som spänner mellan musikkulturen i Mesopotamien 3000 år före Kristus och postmodernisten Alfred Schnittke.

Kombinationen av fakta, initierade resonemang, komprimerade överblickar liksom den personliga närvaron i berättandet gör detta till en utmärkt översiktsbok.

En läcker, alltigenom inspirerande volym, där nostalgiska tillbakablickar förenas med saklig nutidshistoria, är Staffan Bengtssons och Göran Willis K-spanarna går husesyn. De båda ”k-spanarna”, kända inte minst från TV, intresserar sig för det nyligen förgångna - för arkitektur och miljöer som plötsligt blivit historia… Författarna panorerar över främst efterkrigstidens Sverige och kontrasterar effektfullt originalfoton från 1930-talet och framåt med korta resuméer av hur de utvalda folkhemsmiljöerna (främst) utvecklats fram till i dag. Gång på gång slås man av den förslumning som med tiden skett av en modernitet som nyligen var fräsch. Slående är även med vilken brist på pietet många hus under senare decennier renoverats.

K-spanarna intresserar sig för miljöer som många kanske tror är vanliga - tills man en dag upptäcker att de knappt längre existerar. De båda författarna fördjupar sig i exempelvis Domusvaruhuset i Malmö, invigt 1958, de granskar sextiotalets hyreshus i Hällefors, Farsta centrum och torgets utveckling sedan invigningen 1960, studenthusen i Stockholm från 1950-talet och framåt…

Willis och Bengtsson intresserar sig för ett slags vardaglighet som efter endast några decennier - tack vare deras poetiska blick - förlänats en mycket speciell poesi. Dåtida framtidstro möter nutid: se här hur det gick med vårt samhälles alla stolta visioner…

I mitten av 1990-talet utgavs ”Bonniers stora bok om måleriets historia”, skriven av Wendy Beckett. Nu har Märta Holkers - med just den boken som förebild, skrivit en ”syskonbok”, applicerad på vårt eget land: Den svenska målarkonstens historia.

Märta Holkers följer den svenska målarkonsten alltifrån kyrkomåleriet på 1100-talet fram till Ola Billgren. Som översiktsverk är boken utomordentlig. Mängden av illustrationer, utsökt reproducerade, ger en tilltalande bildmässighet åt boken, med en mängd förstorade detaljer när epokgörande verk analyseras - och detta, tillsammans med en saklig indelning i århundraden och ett smått idéhistoriskt ramverk kring snabbguidningen genom historien, gör boken både lärorik och njutbar att studera.

Tre anställda inom SJ, Örjan Nyström, Bo Westlund och Tommy Rygielski har tagit sig för att reflektera över det postindustriella Sverige med utgångspunkt från svenska järnvägstrafikens omvandling från 1970-talet och framåt - särskilt vad gäller godshantering och verkstadsarbete. Boken har fått den litet klumpiga titeln När tiden byter fot - en resa genom det västsvenska rostbältet.

Järnvägstrafiken bildar en utmärkt grundval för en beskrivning av samhällets förändring, menar författarna. En gång i tiden symboliserade järnvägstrafiken framstegstro och industrialism, påpekar de vidare. Nu däremot är allt annorlunda. ”Från de nedlagda järnvägsstationernas perspektiv verkar det som om utvecklingen börjat snurra på frihjul, fjärran från människornas hembygder. Det passerande snabbtågets borttonande fartvind väser sitt arroganta budskap: ´Vi behöver er inte längre.´”

Den rikt illustrerade boken formar en sorglig odyssé genom fabriksbakgårdar och längs öde industrispår i Västsverige. Författarna dokumenterar och sörjer utvecklingen. ”I industrisamhällets ruinlandskap blir den stora samhällsomvandling vi lever uppe i mer fysiskt närvarande och påtaglig än någon annanstans. Åtminstone för alla dessa människor, som i dag fylls av en känsla av att vara överkörda och lämnade åt sitt öde.”

Industriruiner som samtidsdokument: rost och förfall breder ut sig över miljöer som fram till alldeles nyligen utgjorde ryggraden i det svenska välfärdssamhället. Nu blir de i bästa fall k-märkta objekt för nostalgiska tillbakablickar.

Utifrån ett arbetarperspektiv torgförs här känslan av att ha blivit åsidosatt. ”Bingolotto och såpoperor i de gamla urblåsta fabrikerna - det kan inte hjälpas att det känns som en skrattspegel, avdelning hånskratt: arbetarklassen lurad på vinsterna en gång till, i samma lokaler!”

I somras visade konstmuseet Ateneum en storslagen utställning om den tidiga modernismen i Finland, mellan åren 1890 och 1920. Både till omfång, disposition och innehåll var den långt intressantare än symbolismutställningen i Stockholm häromåret. Ateneums utställning, som upptog en väldig yta, hade ambitionen att visa hur Finlands konstnärer från 1890-talet och fram till 1920-talet reagerade på modernismens utmaningar.

På ett mycket tydligt sätt avspeglas - tematiskt - det förra sekelskiftets florerande föreställningar om ”en ny människa”, dekorativitetens nya popularitet, en vitt spridd ”ursprungslängtan” (”sekelskiftets konstnärer förenades av sin längtan efter en livskänsla som var fri från civilisationens barlast. Man blev intresserad av människor som levde enligt sina instinkter, av oförstörda folk och mytiska berättelser”), primitivismen, betonandet av ”livskraft” (”man anammade tidens filosofiska uppfattning om livskraften, som antogs verka inom människan på samma sätt som naturkrafterna i naturen”), själens landskap (projicering av landskap som en bild för sinnesstämningar), dåtidens konstnärliga självuppfattning (i en tid där självporträtt ofta blev medel för självrannsakan), färgens accentuerade betydelse i det symbolistiska måleriet (”färgen fick en självständig betydelse och dess renhet jämfördes i det modernistiska tänkandet med musikens abstrakta skönhet”), formuppfattning, bilder av det nya stadslivet…

Den påkostade utställningskatalogen Yta och djup - som museet alltså utgivit även på svenska - är en sann njutning att bläddra i (många och fint reproducerade målningar) men också att läsa. Varje tema ackompanjeras av gedigna texter, vilket fördjupar möjligheten till förståelse av denna spännande och på många sätt omvälvande period i måleriets historia.

Arne Reberg heter en kulturintresserad journalist som i boken Ivar Lo - de utsattas reporter berättar om Ivar Lo som samhällsdebattör. Arne Reberg lyfter fram ett reportermässigt drag i Ivar Los skönlitterära verk och betonar författarens förmåga att sakligt återge olika miljöer liksom ambitionen att samtidigt vara med och förändra och förbättra förhållandena för samhällets utsatta grupper. Rebergs tes lyder i all sin korthet: ”Flera av hans romaner var inget mindre än det undersökande reportaget förädlat till konstverk.”

På ett annat ställe skriver Reberg: ”Ivar Lo-Johanssons liv sammanföll med framväxten av det moderna Sverige. Han nöjde sig inte med att bevittna bygget Välfärdsstaten. Han var en av arkitekterna /…/ Han hävdade att skönlitteratur bör skrivas så att ´riksdagen tror på den´. Det var själva hjärtpunkten i hans författarskap.”

Arne Reberg intervjuade vid ett flertal tillfällen Ivar Lo Johansson - och om dessa möten berättar han en hel del i sin bok. Emellertid tycks den store diktaren ha varit på sin vakt mot Reberg (liksom han generellt var mot journalister) och det är tyvärr inte särskilt mycket nytt Reberg har att komma med. Han träffade Ivar Lo några gånger - voilà.

Owe Wikström, professor i religionspsykologi med en rad böcker om tros- och livsåskådningsfrågor bakom sig, har i höst utkommit med Långsamhetens lov - en läsvärd bok med karaktär av självrannsakan. Wikström granskar såväl sin egen tendens att jäkta och ta på sig allt för mycket liksom hela det samtida samhällets allt mer hektiska leverne.

”Långsamhetens lov” är en nyttig bok för stressade nutidsmänniskor. Det är en bok med sköna-söndag-karaktär som bjuder oss att delta i stimulerande reflektioner kring samtidens jäkt och som därutöver pekar på läkedom och alternativ: livsnjutning och lättja, långa promenader, dröjande samtal i vänners lag, avkopplande sittningar på caféer, existentiell eftertanke…

Owe Wikström skriver lärt och behagligt, låt vara att de filosofiska, religiösa och skönlitterära utblickarna med alla citat och referenser stundom får karaktär av hastigt hopkommen sammanställning. Ett tillkommande problem som anas är att författarens inbromsning i livet endast är tillfällig och att lovsjungandet av långsamheten bara är en upptagen professors rapport från ett halvårs vila och eftertanke. Å andra sidan redovisar han öppet konflikten mellan att vilja leva ett snabbt och rörligt liv, med SMS-meddelanden, e-post och ständiga flygresor mellan föredrag och seminarier, och å andra sidan en dragning till religiös kontemplation.

Till det bästa i boken hör de tre kapitel där författaren i ett slags reportageform berättar om en längre tids vistelser i Budapest, Sankt Petersburg respektive italienska Assisi - där klosterlivets helighet bryts mot den möjlighet till stillhet som faktiskt finns även i ett mer världsligt förankrat leverne.

Owe Wikström konkluderar: ”Livsnjutningen bygger på att man övar sig i att nu och då distansera sig från det vanliga, att man intar den utkikspunkt som i antiken kallades evighetens synvinkel, Sub specie aeternitas. Kineserna kallade detta ta kuan: en upphöjd position.”

Ytterligare en karakteristisk Wikström-passage: ”Om man - åtminstone i perioder - låter bli att planera och inte försöker bli lycklig så avtar oron. Lyckan tycks förbli en bieffekt. Ju mer man jagar den, desto mer flyr den undan.”

Och slutligen: ”Sannolikt är det nödvändigare än någonsin att inte följa med sin tid. Det behövs allt fler som är motvalls och vägrar att gå i takt.”

Gösta Åberg, bokförläggare med mångårig erfarenhet av manusgranskning och språkligt arbete, har nyligen utkommit med ett verk som har alla förutsättningar att komma många till glädje och nytta. Handbok i svenska heter den ambitiöst upplagda volymen, som förutom en komprimerad språkhistoria även innehåller en lättläst grammatikavdelning med handfasta råd (ungefär som i ”Myndigheternas skrivregler”, som förresten i höst utkommit i en reviderad, alldeles utmärkt utgåva) samt smärre kapitel med goda råd för exempelvis den som skall hålla tal och för den som är osäker på hur olika slags brev skall utformas. Även skribenter med skönlitterära ambitioner får här en hel del nyttiga råd.

Gösta Åbergs bok är föredömligt klart strukturerad och innehåller en mängd intressanta aspekter på språkligt arbete. Både för den som skriver och för den språkintresserade i allmänhet är detta en bok att högeligen rekommendera.