En bok som förespråkar holism
Av Anna Southerington

Läkebok för trasiga själar
Av Björn Ogéus
Libris förlag, 96 sidor
ISBN: 91-2965-435-1

Björn Ogéus är före detta narkosläkare med en tidigare utbildning inom bland annat marinbiologi. Detta har givit honom en holistisk syn på såväl fysisk som psykisk hälsa som det kanske finns alltför lite av inom medicinska kretsar i dag. Han leder numera arbetet på den psykosomatiska smärtenheten på Stiftelsen Stora Sköndal i Stockholm, en tjänst som han förmodligen är mycket väl lämpad för med tanke på just hans holistiska synsätt.

Utgångspunkten i Läkebok för trasiga själar är att man vid såväl fysiska som psykiska tillstånd måste utreda och ta hänsyn till både kropp, psyke och ande. Det senare används inte i en religiös bemärkelse som sådan, utan mera för att beskriva det han kallar "den inre elden", vår själsliga drivkraft. Och hellre än att tala om fysisk kontra psykisk smärta väljer han att etablera termen "livssmärta", eftersom han ser all smärta som uppstånden ur en symbiotisk samverkan mellan kropp, psyke och själ. En stor del av boken ägnas åt att diskutera utbrändhet i alla dess former, samt dess orsaker, symptom och behandlingsformer. Även olika typer av känslomässiga trauman tas upp.

Ogéus ger många detaljerade exempel och fallstudier för att belysa de tillstånd som beskrivs, och han använder också ett mycket lättbegripligt och enkelt språk. Detta ser jag som en klar fördel, och förmodligen något som är noggrant genomtänkt, eftersom koncentrationssvårigheter och förlamande trötthet ofta hör till symptomen hos människor som lider av utbrändhet. En mer invecklad och språkligt sofistikerad bok fylld av facktermer skulle förmodligen aldrig bli läst av just den grupp människor som Läkebok för trasiga själar vänder sig till. Den är också kort och innehåller en hel del bildmaterial, på gott och ont. Av samma skäl som just angavs är detta mycket bra, men jag kan uppleva boken som lite ofullständig och inte tillräckligt djuplodande. Lite väl lekmannainriktad. Å andra sidan är jag inte utbränd, inte ännu i alla fall, och Ogéus ger också ett antal lästips för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Det finns en aspekt av den här boken som jag uppriktigt sagt har svårt för. Ogéus undviker de religiösa undertonerna i stor utsträckning när han diskuterar anden eller själen, men mot slutet av boken ägnar han sedan drygt fyra sidor åt att diskutera vad vi kan lära oss av Bibeln, och till största del av Nya Testamentet. Intet ont om det i sig, det ligger en hel del i det han säger, men personligen upplevde jag denna sektion som klart missionerande, som propaganda specifikt för den kristna tron utan minsta tillstymmelse till respekt för eller hänsyn till judar, muslimer, buddhister, hinduer eller andra. Han är visserligen noga med att påpeka i inledningen till detta stycke att detta är hans egen personliga åsikt och erfarenhet, men det hjälps inte riktigt. Att en andlig dimension i våra liv kan vara nog så viktig håller jag helt och hållet med om, men jag hade hellre sett en mera generell diskussion av detta, då belysande exempel ur Bibeln hade kunnat vara helt på sin plats. Som det är nu upplever jag dock detta som snudd på stötande gentemot dem som valt eller dras till en annan andlig väg än kristendomen, och en brist på erkännande för att det finns ett antal andra andliga vägar och källor som rimligtvis bör kunna ha precis samma positiva effekter som Bibeln och den kristna tron. Ogéus har möjligtvis ingen personlig erfarenhet av någonting annat, och kanske undviker han just därför att ta upp andra trossatser och andliga källor. Det vore fullt rimligt, men den här sektionen av boken lämnar dessvärre inte något utrymme alls för en mer ödmjuk inställning gentemot icke-kristna läror och skrifter, vilket jag finner osympatiskt och inskränkt. Andra möjliga andliga alternativ nämns överhuvudtaget inte, ens i förbigående. Personligen anser jag att specifikt och uteslutande kristen mission inte hör hemma i en bok som vänder sig till en bred och därmed också mångkulturell och mångfacetterad läsekrets av människor som är utbrända eller lider av olika former av smärta, speciellt inte med tanke på att den heller inte är utgiven av kyrkan.

Jag upplevde annars Ogéus helhetssyn som mycket sympatisk och tilltalande, och hans argument för denna holism är övertygande. Faktum är att de till och med känns fullständigt självklara, och mot den bakgrunden är det ganska tragiskt att detta holistiska synsätt, vad gäller såväl diagnos som behandling, inte utövas i större skala inom vården och den medicinska forskningen av i dag. Kanske kan Läkebok för trasiga själar bidra till att förändra den saken.