En vandring i Marsfjällets skugga
Text och bilder: Måna Berger

Frågan är: när börjar fjällvandringen? Med planering, packning och inköp av nya gummistövlar? När börjar äventyret? Under språngmarschen till centralstationen med tung ryggsäck, när det gamla diskbråcket aktiveras och väcker den molande frågan: hur ska detta sluta? Eller i sittplatskupén på nattåget, där en smeksam gosse i sömnen kryper tätt intill mig och måste väckas ur sin ljuva dröm med en varsam uppmaning att hålla sig på sin plats.

En resa börjar på många ställen, frågan är om någon början kan fastställas med säkerhet, men jag väljer ett utgångsläge: sista dagarna i juli, Umeå, Annikas gård i Anumark. Färden i hennes bil går genom Västerbottens inland och följer Konstvägen Sju Älvar. Det är en 35 mil lång vägsträcka, från kust till kust, mellan Holmsund och Storjola, men också en konstutställning i det fria där tio sinsemellan olika konstnärstemperament får uttryck i lika många installationer. I Vännäs kommun vid östra infarten stannar vi till vid Ulf Rollofs "Eldsoffa" - en halvcirkelformad soffa i tegel, försedd med eldstad på sidan och inbyggda rökgångar som ger en behagligt varm sittplats: "för såväl mänskliga möten som för möten med naturen". (I Mexico, vid gränsen mot USA finns för övrigt en liknande eldstol, som Ulf Rollof byggde 1992.) Det vackraste, mest tankeinspirerande konstverket finner vi väster om Vännäs och det är Kent Karlssons "Hägring" som står mitt ute på myren, en kyrkliknande byggnad klädd i sprucket spegelglas. Och det mest provocerande är "Väg ledning" av Gunilla Wihlborg, utanför Bjurholm. Längs en kilometer av vägen löper på ömse sidor en röd tråd - ett rep - som spänts mellan tallarna i labyrintiska mönster inspirerade av den samiska konsten, men också av Ariadnetråden. Vän av ordning har rasat i insändardebatten: ska detta föreställa konst! Gunilla Wihlborg kan känna sig nöjd, för hennes röda tråd lämnar inte de vägfarande oberörda.

Resan är också pirret i maggropen när den första vilda renhjorden korsar vägen, eller när vi passerar skylten som kungör att här går odlingsgränsen, en skylt som dock inte renarna kan läsa. Vid Åsele tar vi av mot Wilhelmina och vidare mot det verkliga avstampet, Fatmomakke samekyrkby. Där strövar vi omkring i det strilande duggregnet en stund och känner att vi är på historisk mark, i gränslandet mellan samernas och nybyggarnas kultur, på mötesplatsen där så många viktiga livshändelser timat. Vi kikar in i museet och fascineras av gamla fotografier och vi betraktar flaggstängerna där vimplar med de samiska och de svenska färgerna slokar i regnet. Sedan gives ingen återvändo. Stövlar på, axla packningen, dags att börja gå rakt in i vildmarken, regn eller inte, med kurs på Marsfjällen.

Oförglömlig är också första lägerplatsen. Fumlandet med tältet (- Varför prövade vi inte det här en gång hemma?) och triumfen när det står rest i gläntan invid forsen. Lägerelden som flammar och lyser varmt i dunklet. Matsäcken... aj då, var är smörgåsmaten, smör, kaviar, skinkost? Hemma i kylskåpet. Jaha, men bröd har vi och kokta ägg, och salt, ingen fara. Skratten, när saltet befinns vara strösocker. Sagorna vi berättar varandra. Och kylan från marken, inne i tältet, när diskbråcket tar nya tag...

Resan börjar kanske först nästa dag. Hängbron över den sjungande forsen där skummet dansar som lekfulla vattenandar mot klipporna och så leden som bär uppför, uppåt mot fjällvärlden, skimret som silver av glimmersten på stigen, vegetationen som långsamt förändras och kungör att vi färdas genom ett annat landskap nu. Tallarna följer inte med. Granarna är högre och smalare och stannar slutligen de också kvar bakom oss. Björkarna krymper till fjällbjörksformat. Och så alla dessa blommor - vilkas namn jag inte vet - höga lilafärgade och små, små markblommande vita, gula och lila. Mossor, lavar och fantasieggande mönster i stenar. Allt fyller mig med en häpen förundran och första intryckets hänförelse, jag upplever frihet och inre harmoni: jag är lycklig. 

Hela vägen följer oss Rodinsbäcken, än strid och brusande, än stilla, glittrande i solen. Vi passerar trädgränsen och ser slutligen Marsfjällskåtan, en liten träbyggnad utslängd på den blåsiga vidden med snöklädda toppar i bakgrunden. Dit upp ska vi. Här bodde den siste nåjden berättade kvinnan i sameslöjdsbutiken nere i Wilhelmina, hans ande ska vi besöka, säger vi.

Det är kallt i kåtan där vi övernattar och den lilla spruckna järnkaminen mitt på golvet är en nyckfull bundsförvant. Vi fryser som hundar. Det är hårt på golvet och ryggen värker.

"I fjällen är det gå som gäller!" säger Annika. Uppmuntrande? Men sagt och gjort, vi ger oss i kast med Marsfjället, efter att ha lämnat det mesta av packningen under britsarna i kåtan och stuvat ner en fickplunta och en termos med varmt te i ryggsäckarna. Redo för utmaningen! Vädret är inte nådigt. Det blåser hårt och vinden är iskall. På fjället är det vinter. Den första etappen går lätt, men sedan börjar det först snöa, så övergår snön till hagelstorm som piskar ansiktet och så börjar stigningen uppför bli brantare. Först på någorlunda gräsklädd mark längs den rösade leden, sedan på småsten, så stenskravel och slutligen klättrar, kryper och balanserar vi bland små och större stenblock som täcker hela fjällsidan. Vi är genomblåsta och genomfrusna. Vid ett tillfälle inbillar jag mig att jag funnit en genväg och tvingas ta en extra bukt mellan klippblocken, håller nästan på att blåsa ner från Marsfjället för gott innan jag är tillbaka på leden igen. Som Annika så stillsamt anmärker: "Det är nog inte för inte som leden är rösad." Jag frågar mig: Varför utsätter jag mig för sådant, varför gör jag det här? och fjället svarar: Därför att jag finns här! Och hur otroligt det än låter, hur slitigt det är, det är roligt! Jag skrattar åt snön, ansträngningen och blåsten, skrattar i vinden åt mitt våta hår som blåser i ögonen och jag lever helt och fullt, varje sekund. Diskbråcket känner jag inget av längre.

Upp till toppen går vi inte. Den är höljd i dimma och vi skulle ändå ingenting se därifrån. Vi stannar vid snögränsen, enligt Annikas gissning på cirka 1400 m.ö.h. Vackert så. Där bygger vi ett altare åt nåjden av små stenar, drar med valna fingrar fram pluntan och kåsorna och skålar med nåjden, varandra och med dem som är i våra tankar. Fotograferar varandra och börjar sedan en knäskälvande nedstigning.

En resa är också vägen tillbaka. En dag är det dags. Uppe på fjället har snögränsen krupit avsevärt längre ner men det är sol över topparna och solen lyser varmt och skönt på leden. Nedanför trädgränsen stillnar blåsten. Vid den öppna platsen där Rodinsbäcken vidgas till en damm framkastar vi tanken: ska vi bada? Nej? Jo? Vattnet är kallt men inte isande och - NÄR? tänker jag, när får jag nästa gång tillfälle att bada i en fjällbäck  med snöklädda fjäll i bakgrunden; sagt och gjort, av med kläderna som vi inte varit ur på flera dygn och ner i vattnet. Lycka att soltorka efteråt och leta fram rent ombyte ur ryggsäcken, en känsla av att vara pånyttfödd.

Fatmomakke igen, där vi äter stekt röding och potatis på restaurangen, där dånar femtiotalsrock ur högtalarna och skär i våra öron och vi sitter ovant på stolar. Åter till civilisationen. Men inte utan att först ha gjort en avstickare till Marsliden och Bernhard Nordh-museet, som finns inrymt i en timrad byggnad på den plats där nybyggarna Brita och Lars Pålsson uppförde sin första stuga 1856. Bernhard Nordh var proletärförfattaren och tillfällighetsarbetaren som slog igenom med boken "I Marsfjällets skugga" 1937 och kom att bli en av våra mest lästa och älskade författare, om än aldrig av kritikerkåren. Det är som vildmarksförfattare han är mest känd och ett bärande tema i hans böcker är inte sällan konflikten mellan samer och nybyggare. Ibland har han kallats en svensk Jack London. Han återberättade historier från sina sagesmän i byarna och ändrade aldrig på vare sig geografiska detaljer eller namn, vilket ättlingar till nybyggarna i Marsliden, som  lever där än idag kan intyga riktigheten av. Hans produktion om 27 böcker (förutom ett nästan oräkneligt antal noveller) har sålts i mer än två miljoner exemplar, företrädesvis i FIB:s folkbibliotek, och han har översatts till sju språk. Även om inte Bernhard Nordh någonsin fick räkna sig till de "fina" författarnas skara så har han fortfarande sina trogna läsare och här, i Marsfjällets skugga, känns han synnerligen närvarande.

När börjar en resa och när slutar den? På återfärden längs den väg som nyss varit laddad av det oprövades föreställningar och förväntan, nu mättad av osmälta intryck? Finns en början, eller ett slut, någonsin?  Eller är resan en etapp på vägen, och de avtryck som dröjer kvar en öppning mot nya vyer och bortanför dem nya, som utsikten från varje höjd över fjällvidderna. Jag tror så.