Vems jävla ubåtar var det?
Det är dags att proffspolitiker, karriärdiplomater och försvarsstabsbyråkrater släpper prestigen och ger oss sanningen.
Av Theodor Stenevang

Foto: Theodor Stenevang

Många vuxna svenskar minns 80-talets medierapportering om ubåtskränkningar på svenskt vatten. Många minns också att det var ryska ubåtar som marinen jagade i Östersjöskärgården. Dock är det så, att förutom händelsen med den så kallade U137, som seglade rakt upp på land i Gåsefjärden utanför Karlskrona 1981, har inga konkreta bevis överhuvudtaget för att det var ryska, eller sovjetiska, ubåtar visats upp i offentlighetens ljus. Det var under ubåtsjakternas dagar som vi lärde oss skojiga uttryck som ”intill visshet gränsande sannolikhet”.

I början av september i år utkom Lennart Bodströms memoarer "Mitt i stormen". Bodström var utrikesminister mellan 1982 och 1985. Han säger att han börjat tvivla mer och mer på ubåtarna. ”Hade regeringen vetat vad som nu är bekant i fråga om klara brister i den tekniska bevisningen när det gällde nationalitetsfrågan, är det troligt att det aldrig blivit någon protestnot”, skriver han i SvD den 8 september i år. Det var också uttryck om tvivel från Bodströms sida vad gäller ubåtarna som ledde till hans avgång.

Den tolk som tjänstgjorde under förhören, Jan-Erik Walter, berättade för mig 1996 att hans personliga uppfattning var att ubåten medvetet kränkt svenskt vatten. Det var alldeles för mycket som inte stämde ombord, menade han, och syftade på exempelvis ändringar i fartygets loggbok. Argument med stark logik för att det hela var ett misstag finns å andra sidan i flera publicerade böcker.

Hånfulla och ironiska hänvisningar till ”typljud” som i mitten av 90-talet visade sig vara minkar eller kanske sillstim lämnar jag därhän. Låt oss istället göra antagandet att det faktiskt var riktiga ubåtar som kryssade kring grynnor och skär längs hela Sveriges östkust, i fler fall än den ökända incidenten med U137. Då kvarstår den riktigt relevanta frågan, som Sveriges medborgare än idag inte har fått svar på: Vems ubåtar var det? Några bevis för att det var ryska ubåtar har som sagt inte visats upp. Samtidigt finns det motiv för att det lika gärna kan ha varit ubåtar från Nato-länder.

En central och tongivande figur i de högre kretsarnas dividerande kring ubåtarna är Carl Bildt. Han var ledamot i Ubåtsskyddskommissionen. Idag framstår Carl Bildt lätt som något av en agentromantiker som njuter av att säga ord som ”underrättelsetjänsten” och ”rikets säkerhet” på bästa sändningstid. Bodström är kritisk till Carl Bildt och anser att han inte kunnat hålla isär tro och fakta; att han borde lära sig mer om källkritik. Enligt Bodström höll Bildt i december 1990 då han blev ledamot av Krigsvetenskapsakademin ett anförande där han påstod att upp till 22 sovjetiska ubåtar varje år under hela 1980-talet skulle ha genomfört tre omfattande operationer på svenskt territorium. Det skulle naturligtvis vara en prestigeförlust av stora mått för Carl Bildt om kalla krigets hemlighetsfulla Warszawapaktubåtar blev Nato-ubåtar.

Trots detta skrev Carl Bildt i november 1999 i ett så kallat veckobrev att han välkomnar en hävning av hemligstämpeln på de rapporter som försvaret lämnade till regeringen under 1980-talet. Han menar att med ökad kunskap om f.d. Sovjetunionens ubåtsförband efter kalla krigets slut har indicierna om Sovjetunionen som hemvist för de kränkande ubåtarna stärkts.

När Bildt på 90-talet blev statsminister gjorde han något han säkerligen länge velat göra: Han tog upp ubåtsfrågan på högsta ort i Ryssland. Hans skrev nämligen helt på egen hand ett brev till Jeltsin och meddelade att Sverige hade tekniska bevis som band dåvarande Sovjetunionen till kränkningarna. Det var inte ett korrekt förfarande, vilket Bildt också blev varse då han sedan prickades i KU för tilltaget (1995).

1995 års ubåtskommission avfärdade samtliga dessa fyra indicier. De optiska observationerna var inte tillräckligt tillförlitliga för att ubåtarna skulle kunna sägas vara från Warszawapakten. De akustiska observationerna kunde man inte härleda till ubåtar överhuvudtaget. Vad gäller bottenspåren påpekades att kunskapen om ”miniubåtar” var otillräcklig och redan under 80-talet hade FRA låtit meddela Försvarsdepartementet att man faktiskt inte hade några signalspaningsresultat av det slag som åberopades av kommissionen 1983. 1995 års kommission drog alltså slutsatsen att det inte fanns grund för det nationalitetsbestämmande som gjordes av kommissionen 1983.

Viktigt att notera är också att det föreligger en stor principiell skillnad mellan U137 som ubåtstyp och de ”miniubåtar” som det talas om i Ubåtsskyddskommissionens rapport 1983. U137 var en gammal skorv, med Nato-beteckningen ”Whiskey” (Nato hittade på egna namn på alla fordon, fartyg och vapen i Warszawapakten: ubåten var av klass W, alltså Whiskey med engelskt bokstaveringsalfabet). Båttypen är en produkt från andra världskriget, byggd utifrån planer och ritningar som ryssarna tog som krigsbyte i Tyskland. De påstådda miniubåtarna är en sorts science fiction-liknande tingestar som släpps loss från ett jättelikt moderfartyg.

De konspirationsteoretiker som är anhängare av idén om ”budgetubåtar” hoppar säkert högt av glädje när de läser Försvarsmaktens egen historieskrivning:  ”… 1968 började nedskärningarna. Antalet arméfördelningar minskades med drygt två tredjedelar, konvojskyddet försvann och förmågan till ubåtsjakt försämrades fram till dess att 1980-talets ubåtskränkningar tvingade fram en återuppbyggnad.” Hoppsan. Den ursprungliga uppfattningen att U137 gick på grund under ett spionuppdrag passar naturligtvis utmärkt in i bilden.

Ingvar Carlsson slog näven i bordet och krävde att de ansvariga skulle träda fram. Som nämnts välkomnade även Carl Bildt en hävning av sekretessen. F.d. ÖB Bengt Gustavsson berättade att det fanns ett samarbete mellan Nato och den svenska marinen sedan 1950-talet, men att hans företrädare Lennart Ljung satte stopp för det 1984. Hösten 1999 kom Ingvar Carlssons bok "Ur skuggan av Palme". I den skriver han att han inte längre tror att kränkningarna av svenskt vatten förekom i den utsträckning de rapporterades. Han skriver också att han är säker på att det var fel att peka ut Sovjetunionen som skyldiga.

Framtiden
Men kanske är det så att man måste hålla isär marinens inofficiella övningar med Nato-styrkor i samband med flottbesök och de indikationer på kränkningar av svenskt vatten av okända ubåtar som hävdas? Det är också så att Nato-blockets ubåtar kan ha lockats till de svenska badvikarna som en följd av incidenten med U137. År 1996 hemligstämplade regeringen en UD-rapport från en utredning under ledning av Lars-Erik Lundin, som kom fram till att främst Sovjet - men även Nato - hade motiv att operera med ubåtar i svenska vatten.

Foto: Theodor Stenevang

Rolf Ekéus har fått i uppdrag att göra ännu en utredning om det som kommit att kallas för ”ubåtsfrågan” i svensk politik. Han skulle ha varit färdig den första september i år men har blivit försenad. Under åren har ett antal böcker om ubåtarna publicerats, av skiftande kvalitet och av författare med skiftande ståndpunkter.

Källor:

Folke, Ingemar & Hansson, Lars (red.) …med alla till buds stående medel… En antologi om ubåtshotet och trovärdigheten hos vårt försvar. Prisma 1987.

Skriven i syfte att lyfta synpunkten att Sveriges neutralitetspolitik inte blir trovärdig om vi inte kan möta utbåtshotet. Innehåller texter av 12 olika skribenter, bland dem Wilhelm Agrell.

Hasselbohm, Anders. Ubåtshotet. Prisma 1984.

En resonerande och faktagranskande kritik av Ubåtsskyddskommissionens rapport.

Hellberg, Anders & Jörle, Anders. Ubåt 137 – Tio dagar som skakade Sverige. Atlantis 1984.

En sorts blandning av fiktion och fakta i ett försök att dramatisera hela händelseförloppet där rena spekulationer kommer med på köpet. Kritiskt tänkande är fjärran.

Medborgargruppen i Ubåtsfrågan. Ubåtsfrågan – En kritisk granskning av den svenska nutidshistoriens viktigaste säkerhetspolitiska dilemma. Verdandi Debatt 1999.

Medborgargruppen i ubåtsfrågan presenterar sig själva som medborgare som vill delta i debatten om främmande ubåtar med källkritisk analys. Med i gruppen är bland andra den pensionerade kommendör Karl Andersson som var marinens förhandlare med besättningen på U137.

Myhrberg, Ingemar. Ubåtsvalsen. Haga Bokförlag 1985.

I den här boken kritiseras inte bara Ubåtsskyddskommissionens resonemang och slutsatser utan också svenska pressens hets och tanklösa tendens att göra rubriker av lösa rykten.

SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet – Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. Betänkande av ubåtsskyddskommissionen.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen.