ÅRGÅNG 4 NUMMER 5 — 15 SEPTEMBER 2003 | ||||
CAFÉ
CRÈME I VÅR P R O S A |
Livet är gjort
för att överlevas
Här sitter jag på min säng. Det är en smal säng, med lakan i blått och rosa, med stora vita fluffiga moln på. Moln som vittnar om de drömmar som en gång drömdes i detta lilla kyffe. Drömmar som inte längre förmår att slå sig ut genom de tunna väggarna. Ut till innergården för att där på vinden sväva upp mot himmelen. Det går inte längre. De bara stannar och självdör på det smutsiga golvet. De samlas där under sängen. De döda drömmarna och allt damm. Väggarna i det lilla rummet ter sig allt mer påträngande. De kryper närmare och närmare och i takt med att luften försvinner, försvinner lusten att resa sig upp och gå. Det finns inte ens en lust att beklaga sig. Och då är man riktigt illa ute, om man inte ens orkar klaga. Golvet är belamrat med delar av mitt liv. Den där snygga tröjan jag köpte på NK för ett år sedan. Fotoalbumet med bilderna från Asienresan för två år sedan. En gammal tidning. En djuptallrik med matrester från en svunnen tid då jag kände hunger och inte tomt mörker i magen. En hög med papper från någon föreläsning jag någon gång varit på. Kavajen, från jobbet, med den käcka lilla namnbrickan. Den halvtomma flaskan med billig whiskey. Gammal tvätt. Cd-skivor, olästa låneböcker. Mobiltelefon. Ett sönderslaget glas. Huller om buller. Spillror. Drömmar har sitt pris. Jag betalar nu. Och jag kommer att betala en lång tid framöver. Men det är ett tungt pris för en så oskyldig och så vacker dröm. Jag drömde ju bara om oss. Vem har jag att skylla på? Ingen annan än mig själv. Ni ser, det är de stora drömmarna som är farliga. De som man egentligen kan sluta med att drömma så fort som möjligt. De leder inte till nåt. De förleder en bara att tro att mirakel och magiska ögonblick faktiskt är möjliga. Så är inte fallet, det är därför de kallas för drömmar. I ungdomen när livet ännu inte kramats ur en så har man stora drömmar, det är en välsignelse barndomen och ungdomen förbehållen. När man är ung ter sig smärtan från skulptörens arbete på ens anlete som något värt besväret, något som gör ens egen staty vackrare. Men det är lika bra att slå drömmarna ur hågen. Skulptören är nämligen hårdhänt när han ristar in rynka efter rynka, smärtan blir mer och mer outhärdlig. Livet är dessutom inte gjort för stora drömmar. Livet är gjort för att överlevas. Spelar ingen roll vem man är, varje dag är en kamp. Mot dumhet, illvilja, girighet, mot människan. En enda stor avskrädeshög. I den finns det inte utrymme för triviala distraktioner som drömmar. Vi skall ändå dö med de flesta drömmarna ouppfyllda. Drömmar är för vackra för denna världen. Ju äldre man blir desto mindre gnista investerar man i drömmarna för att slutligen, när man insett att smärtorna från skulptörens arbete på en upphör med drömmarna, upphöra helt. De kvarstår endast som en avlägsen dröm. Drömmen om drömmarna, vilken illvillig ironi. Men jag, jag som borde veta bättre vi det här laget, jag kunde inte hålla mig från att drömma. Dina av liv gnistrande ögon och dina vackra tankar fick mig att rusa iväg in i drömmarnas värld, till himmelriket. Jag ville ju inget annat än att älska dig. Att dagligen få ta del av den bottenlösa brunnen; ditt innersta, dina tankar. Att smaka av dess kristallklara vatten. Rent. Distinkt. Mjukt. Glittrande i solljus. Det innersta i dig. Tankar, små och stora. Känslor. Drömmar. Hopp. Rädslor. Allt som kretsar i dig och gör dig till dig. Att få ta del av det du vill ge mig och att ge dig det jag får ge. Det är det! Förening. Liv, och världen ett minne blott när vi skapar vårt eget universum. Jag ville ju inget annat än att älska dig. Att ligga under ett täcke med din andhämtning mot min kind. Viskningar om tusen mirakel. Min hand i ditt gyllene hår. Våra ben omslingrade. Dina läppar mot mina. Tungor. Slutna ögon. Fingertoppar strilandes nerför en ryggrad. Händer som möts, greppar varandra. Mun mot hud. Bit. Tunga. Lent. Smak. Sälta. Svett. Rörelse. Upphetsning. Förening. Liv, och världen ett minne blott när vi skapar vårt eget universum. Men nu sitter jag i min säng. Min blick är grumlig. Jag kan inte känna vare sig glädje eller sorg. Jag bara är ett tomt skal. Jag sitter och fiser i min kudde. Att okynnesfisa i sin kudde är som att
drömma stora drömmar.
Det är ganska roligt, men i längden osunt. Av omvärlden betraktat
som galenskap, att förakta och förlöjliga. Att du också skulle
göra det, är det som gör att jag inte orkar drömma mer. |
|||
Copyright
© 2003, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||
|