ÅRGÅNG 4 NUMMER 5 — 15 SEPTEMBER 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Arrangera ja - men aldrig i ett didaktiskt syfte
Av Jon Asp

INTERVJU
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Förra året vann ”Att vara och ha”, som första dokumentär någonsin, Frankrikes mest ansedda filmpris, Prix Louis Delluc. Filmen har nu nått Sverige och dess upphovsman, Nicolas Philbert, har varit i Stockholm.

Med sin senaste film, ”Att vara och ha”, har dokumentärfilmaren Nicolas Philibert gått från ett stort inhemskt erkännande, till att också vinna internationell renommé. I Frankrike har filmen setts av nästan två miljoner människor. Att den skulle bli en publikframgång också i andra länder förvånar regissören något, som är uppenbart tillfreds med att prata om filmen.

I ”Att vara och ha” berättas den verkliga historien om ett dussintal elever mellan tre och elva år, som går i en blandklass i Auvergne, en liten uppsamlingsby på franska vischan. Deras enda lärare, Georges Lopez, är till synes ovärderlig för sina adepters sociala utveckling. Han lär dem allt från matematik via matlagning till människokännedom.

Researcharbetet till filmen pågick under fem månader. Nicolas Philibert besökte ett hundratal skolor innan han gjorde sitt val. För att lätt kunna skildra alla personerna eftersökte han en klass med ett begränsat antal elever. Hans beslut vilade också till stor del på läraren.

- Jag förstod direkt att Georges var den rätte, ett val jag aldrig har behövt ångra, förklarar Nicolas Philibert. Filmen har avgjort väldigt mycket att tacka honom för.

”Att vara och ha” beskrivs återkommande som en film i gränslandet mellan dokumentär och fiktion. Håller du med?

- Det är såklart en omöjlighet att vara helt objektiv när man filmar, en ren verklighet existerar inte. Det räcker att vi tittar ut genom fönstret här, och vi kommer att beskriva det vi ser på olika sätt. I huvudsak är ”Att vara och ha” en dokumentär, men det finns också inslag av fiktion. Man måste komma ihåg att fiktion inte nödvändigtvis behöver innehålla skådespelare. Jag betraktar filmen som en konstruktion som utgår från verkligheten. Min främsta uppgift är att samla information, för att åskådaren sedan ensam ska kunna fylla tomrummet.

Inspelningen varade i tio veckor, under olika perioder från december till juni. Det är alltså ur ett digert material som filmen tog form och redigeringsarbetet kan antas ha varit omfattande.

Får man arrangera och manipulera hur som helst när man sysslar med dokumentärfilm?

- Redigering är onekligen ett jätteviktigt element i all sorts film. Ibland måste man också tillåta fusk. I ”Att vara och ha” är många scener, som verkar vara tagna samma dag, i själva verket inspelade olika dagar. För att kunna uppnå denna manipulation krävdes dock en hel del arbete. Jag frågade eleverna om de kunde ha på sig samma kläder under några dagar, men det förstod de inte så bra. Därför hände det också att jag ringde till föräldrarna och frågade om det var möjligt. Jag minns särskilt en mamma, som sade sig förstå och godtog det hela, varpå hennes son kom nyklippt till skolan nästa dag. Det var inte alltid så lätt, men jag tvingade självklart aldrig någon att göra något. Visst har jag arrangerat scener i ”Att vara och ha”, men aldrig i ett pedagogiskt eller didaktiskt syfte.

I en del scener i filmen är det ganska tydligt att barnen är medvetna om att de agerar inför kamera. Det paradoxala är att just dessa scener är väldigt starka. Håller du med?

- Det är förmodligen sant att kameran skapat ett extra tryck vid vissa scener. Ibland blev situationen så allvarlig att det var jobbigt att fortsätta filma. Man kände sig obekväm och illa till mods.

Läraren förefaller verkligen vara en sann altruist. Hur tror du han påverkades av kamerans närvaro?

- Det märktes efter hand att läraren försökte anpassa sig till den bild som han trodde att jag ville ha. På morgnarna, till exempel, inväntade han alla elever innan han började skoldagen. Han förstod snabbt att vardagsritualen var viktig för filmen.

Trots hans tålamod och rättvisa behandling, är han också väldigt auktoritär och tämligen gammaldags i sitt sätt att lära ut och vara med eleverna. Åtminstone i Sverige är vi ganska ovana vid sådana metoder, som att pressa eleven på svar, och att påtala att kompis klarat uppgiften utmärkt, som för att sporra eleven i fråga. Tror du att det fungerar så i Frankrike?

- Det är sant att läraren är väldigt traditionell i sin pedagogik, även med franska mått mätt. Han påtalade också det själv innan vi började inspelningen, som ett motiv för att inte vara med. Som tur väl var lyckades jag övertala honom. Det är annars svårt att ge en allmän bild av hur det förhåller sig i Frankrike. Och det är vad filmen strävar allra minst efter.

Filmen kombinerar närgångna bilder från klassrummet med flera natursköna etableringsbilder. Är det ett sätt för dig att vara personlig?

- På sätt och vis. Meningen är att de kalla och tuffa landskapen ska skapa starka kontraster till den lugna skolmiljön. Medvetet har jag undvikit skolans närmsta omgivning, som kyrka och andra byggnader i byn, till förmån för naturen. Tanken är att skapa en metaforisk dimension. Som i en westernfilm, tillägger Nicolas Philobert halvt på skämt.

För mig tycks många av eleverna få det tufft när de måste lämna Auvergne och möta helt nya miljöer. Tror du att alla år hos läraren kan fungera som en skyddad verkstad, som eventuellt kommer att hämma dem i framtiden?

- Till viss del kan det nog göra det. Ibland kan det vara väl tryggt med en blandgrupp. För en elev som byter lärare varje år blir det tuffare, men samtidigt kan denne lära sig väsentligt mer. Jag tror det är ett väldigt individuellt hur man reagerar. Samtidigt bör man komma ihåg att min film inte är en sociologisk studie, jag vill inte uttrycka någon åsikt om blandgrupper och skolor i glesbygden i allmänhet.

Jag uppfattar ”Att vara och ha” främst som en hyllning till barnets oskyldiga beteende, och en hyllning till lärarens otroliga hängivelse för de elever han tar sig an?

- Den handlar om skola, men främst om barndom. Filmens egentliga tema är att lära sig växa upp, att forma sin personlighet. Med stöd från en lärare som inte bara undervisar i de vanliga skolämnen, utan också, och ännu viktigare, lär ut solidaritet, och förmågan att värdesätta saker.

Kvalitetsmässigt står fransk film utan konkurrens i Europa i dag. Har du någon förklaring till det?

- Jag tror att fransk film står sig bra därför att den rymmer alla spektra. Den värnar sin sin egen mångfald. Det finns melodramer, actionfilmer, dokumentärer, det mesta faktiskt.

Nicolas Philibert kommer att fortsätta med någon form av dokumentärfilm men vet ännu inte exakt vad. På frågan om han har några förebilder, svarar han, som det hör den självständige filmaren till, nekande.

- Jag beundrar flera, som Agnès Varda, Claire Simon, Frederick Wiseman och Johan van der Keuken, men de är inga förebilder. Det viktigaste som filmare, oavsett om man sysslar med dokumentärfilm eller ren fiktion, är att gå sin egen väg, att följa sin egen röst.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

 

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat