ÅRGÅNG 4 NUMMER 5 — 15 SEPTEMBER 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven



Honiara mot solnedgång
Text och foto: Klas Lundström

Jag färdades i tredje klass. Det blev enklast så, tänkte jag. Och antagligen billigast. Skulle bara färdas i sex timmar så det kunde inte göra så stor skillnad.

Jag befann mig i Marovolagunen; mitt på natten och skulle ta nattfärjan till Sege från Kajoro.

Färjan var full med en understatement, i mina ögon överfylld med människor, alla antagligen på väg till Honiara. Jag klev ombord på den väldigt rostiga färjan och kastade en blick över axeln och såg hur det svarta vattnet grinade olycksbådande emot mig. Jag ville inte tänka på olyckor ute till havs, men gjorde det i alla fall. Dessutom var berättelserna många om denna färja som ändlöst färdades mellan Guadalcanal och dom västra delarna av Salomonöarna. Ögon stirrade på den vita killen i tredje klass. Vakande ögon, tuggandes på den där omtalade betelnöten, som färgar tänderna blodigt röda och bryter ner hjärncellerna. Jag nickade artigt mot ögonen och några nickade solidariskt tillbaka. Jag fick acceptera läget lika mycket som dom, och antagligen var dom lika rädda för mig som jag hade respekt för dom.

Vit färg, hafsigt utspretad över golvet visade vad tredje klass på Salomonöarna innebar. Jag satte ner ryggsäcken i rutan och gjorde det så kontrollerat jag kunde så jag inte skulle smälla personen i ruta 46 i ansiktet. Jag satte mig ner i rutan och kom ihåg att svettas lite. Det hade jag glömt i all stress över att hitta min plats på färjan. Vi satt och svettades tillsammans, Ögonen och jag. Just när båten tog fart och släckte lamporna överallt på färjan för att spara ström drog jag ryggsäcken till mig och försökte lägga mig ner inom rutans gränser. Jag tror inte det gick. Jag hamnade i någons knä, på någon som hoppade till av förvåning.

Det var beckmörkt och situationen var så ironisk att jag var tvungen att sitta där och dra på mungiporna i min ensamhet. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Vågorna utmanade färjan i natten, då havet alltid var aggressivare. Man kom in i någon slags rytm, blev ett med alltsammans. Snart snarkade alla omkring mig, någon var uppe och råkade kliva på någon i mörkret. Dom skrek efter honom att han ju kunde se sig för. Då höll jag handen en bit från ansiktet. Svaga konturer av en skakande hand gjorde sig synliga.

Det var en fantastisk plats jag befann mig på, utan McDonalds, CNN och den välkända vidrigheten – kvar fanns bara ruta 47. Inget förutom det. Jag ville inte ha något annat än det här.

Jag kröp allt närmare min destination. Bara en annan del, en annan kaj av den bortglömda världen.

I lagunens stilla vatten färdas man framåt med hjälp av kanoter. Familjen jag bodde hos tog mig till en marknad en morgon. Dom väckte mig försiktigt och sa att det var skulptörernas stora marknadsdag. Nere vid bryggan hade solen inte gått upp riktigt än. Det var skoldag och barnen sjöng i takt medan dom elegant lät kanoten färdas fram över morgonskummet. Jag var tvungen att stå kvar på bryggan och följa deras färd och höra deras ljuvliga stämmor tills dom varken syntes eller hördes mer.

Efter marknaden visste jag inte vad jag kunde hitta på med dagen. Fadern i familjen sa att han kunde ta mig varsomhelst inom världens största lagun, bara jag betalade för bensinen. Jag bad honom nämna några aktiviteter och fastnade till slut för en av dom.

John Wayne släppte av mig på ön strax innan solen ställde sig i zenit. Det var en liten ö mitt ute i Ingenstans, nära till dom stora vågorna som slog hårt på öns västra sida, men lämnade mig och den östra sidan opåverkade med det lugna turkosa lagunvattnet som sällskap. Ön tog inte mer än fem minuter att ögna och det var det första jag gjorde. Jag var på en egen, öde ö i Marovolagunen.

– När kommer du och hämtar mig?

Jag måste ha sett bekymrad ut.

– Lugn, sa John Wayne. Jag och min fru ska ut och fiska. Sen kan vi komma och hämta dig. Du har ju en egen ö helt för dig själv.

– Ja, fantastiskt, sa jag helt utan inlevelse och såg John Wayne åka iväg.

Jag vandrade det lilla som gick att vandra på ön, sen simmade jag en stund. Och sedan väntade jag fem timmar på att bli hämtad, bort från ensamhetens strand, mitt ute i paradiset.

Den natten sov jag som ett tryggt spädbarn under myggnätet. Dessförinnan hade jag ätit en fantastisk middag, diskuterat ordet skönhet med John Wayne och läst ur en fantastisk bok, framför världens lugnaste brygga. Djungeln gör inte ifrån sig många ljud om natten, inte om man har tillåtit sig att ha blivit ett med den. Allt handlar om rytm.

Jag sov – och ville vakna upp på samma plats följande morgon.


Han lämnade Honiara med en ganska obeskrivlig känsla, kunde omöjligt beskriva den.

Han hade flängt runt länge nu; den långhåriga vagabonden med för mycket tonår kvar i sitt långa skägg.

Stirrade man in i hans ögon kunde man ännu se dom brinna. Vad som fick en att undra var glöden i pupillerna. Det var en glöd som inte kändes igen, den hade aldrig skådats i någon annans ögon och var därför unik.

Det visste den långhåriga vagabonden. Han hade själv varit med och skapat glöden. Byggt upp den med mål och drömmar. Men han var också delvis ansvarig för förändringarna som nu blivit så märkbara. Glöden riktade all sin uppmärksamhet åt ett, och endast ett, håll nu.

Den långhåriga vagabondens enda problem nu var att han visste vart hans blick ville leda honom. Packningen vägde inte så tung på hans rygg. Själen vägde tyngre. Han skrev långa brev till sig själv, ofta skrev han om nätterna, om ensamhet och rotlöshet. Han beskrev termerna och behandlade dom som vore dom hans dotter och son. Man vill inte förlora sina barn, antagligen ville inte den långhåriga vagabonden förlora sina.

När han lämnade Honiara kände han något. Han kände sina barns blickar, som fastklistrade vid hans blick, vid hans ögon. Han kunde omöjligt beskriva känslan, men så var det. Med ens var han glad att det i hans ögon brann en klar och stark låga. Lyckan omvälvde honom, en euforisk känsla steg sig inom honom.

Omöjlig att beskriva.

Den långhåriga vagabonden försvann ut i natten, med sina två följeslagare.

Jag gick en sväng genom Chinatown innan jag hamnade på Hotel Kitanos övergivna restaurang just innan solnedgången. Hotellet var tomt, men man kunde ändå märka att det en gång varit ett välmående ställe. Poolen var tömd och i den fanns bara torkade löv. Uteserveringens bord var inte avtorkade på flera omgångar. Ändå valde jag att sätta mig där med min öl och stirra ut över hamnen och hotellets privata strand. Det hördes ljud inifrån Honiara. Ljud från människor som var på väg någonstans. Dom väntade alla på någonting, samtidigt som dom alla var på väg någonstans. Dom visste inte vart eller vad dom väntade på. Därför fortsatte dom att vänta.

– Vill du ha någonting mer?

Jag vände mig om och mötte bartenderns blick. I brist på sysselsättning hade han sökt sig ut till mig.

Jag sneglade på min halvfyllda Solbrew.

– Nej tack, det är bra, sa jag.

– Vad tittar du på?

Jag tittade ut över hamnen, försökte spetsa blicken på något.

– Jag såg att något fängslade din blick.

Bartenderns engelska var utmärkt och han symboliserade allt jag tidigare suttit och funderat kring, kanske mer än någon annan jag tidigare träffat.

– Honiara fängslar min blick, svarade jag.

– Varför?

Han såg undrande på mig.

– Jag har väl aldrig sett en liknande plats, antar jag.

– Nej, inte jag heller, sa han och lyfte på min öl och torkade av bordet. Ni ville inte ha något mer?

– Nej tack. Inte än.

Bartendern försvann in i byggnaden igen och jag såg länge efter honom. Sedan såg jag ut över hamnen igen. Det började bli mörkt nu. Och det blev mörkt snabbt. Jag ville hinna tillbaka till mitt vandrarhem före solnedgången. Så jag drack lite till, reste mig och gick.


På vägen tillbaka tog jag vägen genom marknaden som var på väg att stänga för dagen. Jag kände starkt hur hela marknaden log emot mig. Dom röda tänderna log emot mig. Det hade varit en lång dag. Och nu ville jag bara varva ner på vandrarhemmet, United Church Resthouse, med sin terrass och majestätiska utsikt över hamnen och spektakulära solnedgång, varje kväll.

Jag slank upp för backen och talade ett ögonblick med ägaren. Han ville ha betalt för nätterna jag redan stannat där. Jag lyssnade inte så noga på vad han sa, något annat dök upp i tankarna. Det var något jag hade planerat att göra. Något. Men jag mindes inte längre vad det var. Jag hade lärt mig att viktiga saker som glöms bort antagligen inte kan vara så viktiga. Så jag satte mig på terrassen och andades ut. Det var en lugn kväll, ljuden jag hade hört tidigare under kvällen var borta. Kvar fanns bara ett lugn och en solnedgång. Inifrån köket hördes manliga röster från vandrarhemmets veckomöte. En teve stod på någonstans.

Jag mindes en gammal mans åsikter.

– Jag vill behålla Salomons opåverkat av turism, sa han. Som det är nu. Se bara på Fiji och Tonga.

Jag nickade instämmande. Om dom var beredda att ta fighten mot exploateringen skulle jag med glädje ta upp en machete och gå mot fronten. Såg mig omkring, på allt som var värt att kämpa för. Bilen vi åkte i hoppade till i nerförsbacken. Han sa att det var på gång med en ny väg. Men det var ”Solomon Time” som gällde. Ungefär som att förlita sig på Solomon Airlines ryckiga inrikesflyg.

Guadalcanal försvann in i solnedgångens utmanande kulörer. Det var lugnt nere i Honiarahamnen. Jag kopplade av med oändligheten en stund till – sen undrade jag om alltsammans verkligen var verklighet.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat