Jag färdades i tredje klass. Det blev
enklast så, tänkte
jag. Och antagligen billigast. Skulle bara färdas i sex timmar så det
kunde inte göra så stor skillnad.
Jag befann mig i Marovolagunen; mitt på natten och skulle ta nattfärjan
till Sege från Kajoro.
Färjan var full med en understatement, i mina ögon överfylld
med människor, alla antagligen på väg till Honiara. Jag klev
ombord på den väldigt rostiga färjan och kastade en blick över
axeln och såg hur det svarta vattnet grinade olycksbådande emot
mig. Jag ville inte tänka på olyckor ute till havs, men gjorde
det i alla fall. Dessutom var berättelserna många om denna färja
som ändlöst färdades mellan Guadalcanal och dom västra
delarna av Salomonöarna. Ögon stirrade på den vita killen
i tredje klass. Vakande ögon, tuggandes på den där omtalade
betelnöten, som färgar tänderna blodigt röda och bryter
ner hjärncellerna. Jag nickade artigt mot ögonen och några
nickade solidariskt tillbaka. Jag fick acceptera läget lika mycket som
dom, och antagligen var dom lika rädda för mig som jag hade respekt
för dom.
Vit färg, hafsigt utspretad över golvet visade vad tredje klass
på Salomonöarna innebar. Jag satte ner ryggsäcken i rutan
och gjorde det så kontrollerat jag kunde så jag inte skulle smälla
personen i ruta 46 i ansiktet. Jag satte mig ner i rutan och kom ihåg
att svettas lite. Det hade jag glömt i all stress över att hitta
min plats på färjan. Vi satt och svettades tillsammans, Ögonen
och jag. Just när båten tog fart och släckte lamporna överallt
på färjan för att spara ström drog jag ryggsäcken
till mig och försökte lägga mig ner inom rutans gränser.
Jag tror inte det gick. Jag hamnade i någons knä, på någon
som hoppade till av förvåning.
Det var beckmörkt och situationen var så ironisk att jag var tvungen
att sitta där och dra på mungiporna i min ensamhet. Jag hade aldrig
varit med om något liknande. Vågorna utmanade färjan i natten,
då havet alltid var aggressivare. Man kom in i någon slags rytm,
blev ett med alltsammans. Snart snarkade alla omkring mig, någon var
uppe och råkade kliva på någon i mörkret. Dom skrek
efter honom att han ju kunde se sig för. Då höll jag handen
en bit från ansiktet. Svaga konturer av en skakande hand gjorde sig
synliga.
Det var en fantastisk plats jag befann mig på, utan McDonalds, CNN
och den välkända vidrigheten – kvar fanns bara ruta 47. Inget
förutom det. Jag ville inte ha något annat än det här.
Jag kröp allt närmare min destination. Bara en annan del, en annan
kaj av den bortglömda världen.
I lagunens stilla vatten
färdas man framåt
med hjälp
av kanoter. Familjen jag bodde hos tog mig till en marknad en morgon. Dom
väckte
mig försiktigt och sa att det var skulptörernas stora marknadsdag.
Nere vid bryggan hade solen inte gått upp riktigt än. Det var
skoldag och barnen sjöng i takt medan dom elegant lät kanoten färdas
fram över morgonskummet. Jag var tvungen att stå kvar på bryggan
och följa deras färd och höra deras ljuvliga stämmor
tills dom varken syntes eller hördes mer.
Efter marknaden visste jag inte vad jag kunde hitta på med dagen.
Fadern i familjen sa att han kunde ta mig varsomhelst inom världens
största lagun, bara jag betalade för bensinen. Jag bad honom nämna
några aktiviteter och fastnade till slut för en av dom.
John Wayne släppte av mig på ön strax innan solen ställde
sig i zenit. Det var en liten ö mitt ute i Ingenstans, nära till
dom stora vågorna som slog hårt på öns västra
sida, men lämnade mig och den östra sidan opåverkade med
det lugna turkosa lagunvattnet som sällskap. Ön tog inte mer än
fem minuter att ögna och det var det första jag gjorde. Jag var
på en egen, öde ö i Marovolagunen.
–
När kommer du och hämtar mig?
Jag måste ha sett bekymrad ut.
–
Lugn, sa John Wayne. Jag och min fru ska ut och fiska. Sen kan vi komma
och hämta dig. Du har ju en egen ö helt för dig själv.
–
Ja, fantastiskt, sa jag helt utan inlevelse och såg John Wayne åka
iväg.
Jag vandrade det lilla som gick att vandra på ön, sen simmade
jag en stund. Och sedan väntade jag fem timmar på att bli hämtad,
bort från ensamhetens strand, mitt ute i paradiset.
Den natten sov jag som ett tryggt spädbarn under myggnätet. Dessförinnan
hade jag ätit en fantastisk middag, diskuterat ordet skönhet med
John Wayne och läst ur en fantastisk bok, framför världens
lugnaste brygga. Djungeln gör inte ifrån sig många ljud
om natten, inte om man har tillåtit sig att ha blivit ett med den.
Allt handlar om rytm.
Jag sov – och ville vakna upp på samma plats följande morgon.
Han lämnade Honiara med en ganska obeskrivlig känsla, kunde
omöjligt
beskriva den.
Han hade flängt runt länge nu; den långhåriga vagabonden
med för mycket tonår kvar i sitt långa skägg.
Stirrade man in i hans ögon kunde man ännu se dom brinna. Vad
som fick en att undra var glöden i pupillerna. Det var en glöd
som inte kändes igen, den hade aldrig skådats i någon annans ögon
och var därför unik.
Det visste den långhåriga vagabonden. Han hade själv varit
med och skapat glöden. Byggt upp den med mål och drömmar.
Men han var också delvis ansvarig för förändringarna
som nu blivit så märkbara. Glöden riktade all sin uppmärksamhet åt
ett, och endast ett, håll nu.
Den långhåriga vagabondens enda problem nu var att han visste
vart hans blick ville leda honom. Packningen vägde inte så tung
på hans rygg. Själen vägde tyngre. Han skrev långa
brev till sig själv, ofta skrev han om nätterna, om ensamhet och
rotlöshet. Han beskrev termerna och behandlade dom som vore dom hans
dotter och son. Man vill inte förlora sina barn, antagligen ville inte
den långhåriga vagabonden förlora sina.
När han lämnade Honiara kände han något. Han kände
sina barns blickar, som fastklistrade vid hans blick, vid hans ögon.
Han kunde omöjligt beskriva känslan, men så var det. Med
ens var han glad att det i hans ögon brann en klar och stark låga.
Lyckan omvälvde honom, en euforisk känsla steg sig inom honom.
Omöjlig att beskriva.
Den långhåriga vagabonden försvann ut i natten, med sina
två följeslagare.
Jag gick en sväng genom Chinatown innan jag hamnade
på Hotel
Kitanos övergivna restaurang just innan solnedgången. Hotellet
var tomt, men man kunde ändå märka att det en gång
varit ett välmående ställe. Poolen var tömd och i den
fanns bara torkade löv. Uteserveringens bord var inte avtorkade på flera
omgångar. Ändå valde jag att sätta mig där med
min öl och stirra ut över hamnen och hotellets privata strand.
Det hördes ljud inifrån Honiara. Ljud från människor
som var på väg någonstans. Dom väntade alla på någonting,
samtidigt som dom alla var på väg någonstans. Dom visste
inte vart eller vad dom väntade på. Därför fortsatte
dom att vänta.
–
Vill du ha någonting mer?
Jag vände mig om och mötte bartenderns blick. I brist på sysselsättning
hade han sökt sig ut till mig.
Jag sneglade på min halvfyllda Solbrew.
–
Nej tack, det är bra, sa jag.
–
Vad tittar du på?
Jag tittade ut över hamnen, försökte spetsa blicken på något.
–
Jag såg att något fängslade din blick.
Bartenderns engelska var utmärkt och han symboliserade allt jag tidigare
suttit och funderat kring, kanske mer än någon annan jag tidigare
träffat.
–
Honiara fängslar min blick, svarade jag.
–
Varför?
Han såg undrande på mig.
–
Jag har väl aldrig sett en liknande plats, antar jag.
–
Nej, inte jag heller, sa han och lyfte på min öl och torkade
av bordet. Ni ville inte ha något mer?
–
Nej tack. Inte än.
Bartendern försvann in i byggnaden igen och jag såg länge
efter honom. Sedan såg jag ut över hamnen igen. Det började
bli mörkt nu. Och det blev mörkt snabbt. Jag ville hinna tillbaka
till mitt vandrarhem före solnedgången. Så jag drack lite
till, reste mig och gick.
På vägen tillbaka tog jag vägen genom marknaden som var
på väg att stänga för dagen. Jag kände starkt hur
hela marknaden log emot mig. Dom röda tänderna log emot mig. Det
hade varit en lång dag. Och nu ville jag bara varva ner på vandrarhemmet,
United Church Resthouse, med sin terrass och majestätiska utsikt över
hamnen och spektakulära solnedgång, varje kväll.
Jag slank upp för backen och talade ett ögonblick med ägaren.
Han ville ha betalt för nätterna jag redan stannat där. Jag
lyssnade inte så noga på vad han sa, något annat dök
upp i tankarna. Det var något jag hade planerat att göra. Något.
Men jag mindes inte längre vad det var. Jag hade lärt mig att
viktiga saker som glöms bort antagligen inte kan vara så viktiga.
Så jag satte mig på terrassen och andades ut. Det var en lugn
kväll, ljuden jag hade hört tidigare under kvällen var borta.
Kvar fanns bara ett lugn och en solnedgång. Inifrån köket
hördes manliga röster från vandrarhemmets veckomöte.
En teve stod på någonstans.
Jag mindes en gammal mans åsikter.
–
Jag vill behålla Salomons opåverkat av turism, sa han. Som det är
nu. Se bara på Fiji och Tonga.
Jag nickade instämmande. Om dom var beredda att ta fighten mot exploateringen
skulle jag med glädje ta upp en machete och gå mot fronten. Såg
mig omkring, på allt som var värt att kämpa för. Bilen
vi åkte i hoppade till i nerförsbacken. Han sa att det var på gång
med en ny väg. Men det var ”Solomon Time” som gällde.
Ungefär som att förlita sig på Solomon Airlines ryckiga
inrikesflyg.
Guadalcanal försvann in i solnedgångens utmanande kulörer.
Det var lugnt nere i Honiarahamnen. Jag kopplade av med oändligheten
en stund till – sen undrade jag om alltsammans verkligen var verklighet.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.