Bibliska motiv i svensk
1900-talsdiktning
Av Björn Gustavsson

Bibelns stoff var för inte länge sedan allmängods (obligatoriska kyrkobesök, återkommande husförhör!); numera är det en smula vanskligt för författare att alls relatera till detta kulturarv och att begagna det som motivkälla, eftersom många läsare över huvud taget knappt känner till vimlet av myter och gestalter i de bibliska skrifterna.

Fram till 1960-talet fostrades dessutom generation efter generation i en skola som grundligt förvaltade det kristna arvet. Hit hörde morgonbön, psalmsjungning och Bibel-läsning - och lärarna var enligt dekret från skolöverstyrelsen tvungna att vara medlemmar i statskyrkan.

De allt mer radikaliserade studieplaner som följde på grundskolans genomförande och vänstervågens genombrott har medfört att Bibeln under senare decennier knappt nämnts i kulturlivet. Men profaniseringen har bäddat för en ny pendelrörelse. Religiösa anspelningar har på sistone blivit fler i den unga litteraturen.

Intressant nog avslutades 1900-talet med en nyöversättning av hela Bibeln. I samband med detta utgavs för några år sedan en hel mängd verk – bland annat Möten med den nya Bibeln, där åtskilliga författare kommenterar varsin passus.

De författare som under 1900-talet utnyttjat ett bibliskt stoff har, generellt sett, gjort det med ett allt större mått av självständighet. Texternas sakrosankta status har minskat. Bibeln har förvandlats till ett litterärt verk vilket som helst. Guds heliga ord har transformerats till text. En rad nya läsarter och infallsvinklar har börjat användas.

Bibelns myter har under 1900-talet i ökande utsträckning fått bilda fond för författare som härigenom - mer eller mindre explicit - velat behandla tidlösa konflikter och moraliska problem.

I detta sammanhang kan noteras att den så kallade religiösa uppbyggelselitteraturen aldrig inlemmats i den svenska litteraturhistorien. Här döljer sig en outforskad litteraturkontinent, föga integrerad i vårt litterära medvetande. Denna religiösa diktning (där romanerna ofta kallades ”berättelser ur livet”) nådde under seklets första hälft enorma upplagor och utgavs av ett tjugotal specialiserade förlag. Bland dessa nu bortglömda författare kan nämnas Elisabeth Beskow (död 1928), Birgitta Jansson (död 1927), Anna Ölander (död 1939) och Leonard Strömberg (död 1941). Kritikern Stig Ahlgren skrev år 1938 om den sistnämnde: ”Strömberg representerar en litteratur för folkdjupen; en litteratur som nästan ett halvsekel haft ett stadigt grepp om landsortens befolkning, närt dess idealbildningar och fått dess puls att slå i hastigare takt”.

Det bibliska arvet intar annars ingen framskjuten plats i 1900-talets skönlitterära motivkrets: stoffet har kommit att marginaliseras. Men ännu så sent som 1935 uppstod en inflammerad debatt om förhållandet religion-litteratur (i samband med Krusentstjernafejden och tillsättandet av en litterär granskningsnämnd).

Det bibliska stoffet har blivit föga kontroversiellt. Tidigare användes det av en rad författare i polemiskt syfte. Hit hör Hjalmar Söderberg, som i tre verk försökte visa hur det religiösa mytskapandet kunde fungera som verklighetsförvrängning (Jahves eld, Jesus Barabbas, Den förvandlade Messias). Söderberg (en sanningssökare i Kierkegaards anda) betraktade Jesus som en manipulerande ledargestalt som för egna, världsliga syften utnyttjade judendomens Messiasföreställningar. (Flera recensenter var chockade.)

Erik Blomberg formulerar i diktsamlingen Den fångne guden en kontrast till kristendomens tro på en allsmäktig, himmelsk gud - och något liknande gör Hjalmar Gullberg i Förklädd gud (Gullberg travesterade psalmer och omformade bibliskt stoff; så till exempel i beredskapspoesin i Fem kornbröd och två fiskar. Och i en svit som Den heliga natten återges julevangeliet i modern sättning).

Ett ironiskt användande av bibliskt material kan spåras hos författare som Bengt Anderberg och Lars Gyllensten (där gestalter ur den kristna mytologin ges helt oväntade förtecken).

Andra har låtit sig inspireras av ett bibliskt språkbruk (Gustav Hedenvind-Eriksson, Sara Lidman, Torgny Lindgren); åter andra använder ett bibliskt stoff utan ironier eller distanseringseffekter. I detta sammanhang kan nämnas Strindberg, som allt oftare drog paralleller till den bibliska historien (Påsk /1901/ spelar upp ett drama om skuld, botgöring och försoning); Gustaf Fröding utgav Bibliska fantasier på vers; Selma Lagerlöf berättade inlevelsefullt om den unge Jesus i Kristuslegender (1904); Hjalmar Bergman debuterade med läsdramat Maria, Jesu moder (1905) och Harriet Löwenhjelm anspelade ofta på Jesus (Bibeln tillhörde hennes favoritlektyr).

Det bibliska stoffet har vidare förvaltats av författare som Vilhelm Moberg (Lea och Rakel utgör en variation på gammaltestamentliga berättelser), Pär Lagerkvist (huvudpersonen i Barabbas blir en symbol för den moderna människan, utan tro, utan hopp, och i berättelsen Marianne får huvudpersonen Herodes gestalta en människa instängd i sin egen grymhet.

Bibliska motiv är allmänt sett inte särskilt vanliga i svensk 1900-talslitteratur, men ytterligare ett axplock kan likväl nämnas: Bo Beskow (Och vattnet stod på jorden; om Noa); Peter Nilssons Arken (samma tema!); Kerstin Wikbergs Herodias och Salome; Ragnar Thoursies diktsvit Sånger ur Noas natt; Björn-Erik Höijers roman Trettio silverpenningar och Walther Ljungqvists Liljor i Saron.

Inte minst Judas-gestalten har inspirerat 1900-talsförfattarna. Selma Lagerlöf skrev en berättelse om honom i Höst, Nils Ferlin skrev där Judas figurerar, Sara Lidman har med honom i romanen Regnspiran, Ing-Marie Eriksson i sin bok I Getsemane, Per Gunnar Evander i Judas Iskariots knutna händer och Rita Tornborg i Systrarna.

Under 1970-talet uppstod i kölvattnet av hippie-rörelsen en ”Jesus-renässans” (med fenomen som ”Guds barn” och rockmusikalen ”Jesus Christ Superstar”). Beppe Wolgers skrev en dikt om en Jesus vars lärjungar spelar fotboll och där ”apostla-flickor lär sig simma under vattnet”. Göran Tunström utger 1978 Ökenbrevet, där den unge Kristus själv berättar. Och 1967 utgav Pehr Meurling vad som kallats ”en popversion av Nya testamentet”, nämligen Jesus äventyr, försedd med en rad nutidsparalleller. Meurling skriver: ”Jesus eget sällsamma liv är fyllt av inre spänningar, som inte är svåra att känna igen sig i. Där är den unge mannens frestelser, som man inte behöver resa till ökentrakterna av Jordan för att återuppleva, dopet, kärlekens gärningar, den korta triumfen och det bittra nederlaget i dödens skugga.”

Samtidigt har periodvis en nykyrklig ådra sprungit fram - kanske i opposition mot en dramatiskt snabb samhällsomvandling och en viss avromantisering av det bibliska stoffet - här kan nämnas Bo Setterlind och de författare som konverterat till katolicismen, såsom Sven Stolpe, Östen Sjöstrand, Majken Johansson och Ingemar Gustafson (senare Leckius).

Till denna kategori kan räknas även Sven Lidman; han började sitt författarskap som borgerlig realist - men efter omvändelsen avslutade han sitt skönlitterära författande och ställde sig helt i predikandets tjänst.

Detta fenomen reser en annan fråga. Varför är det så sällsynt med präster som skönlitterära författare? (Däremot tycks prästsöner gärna axla diktarkåpan.) Kanhända beror det på att Bibeln för prästerna inte är fiktionslitteratur: dess texter vittnar alla om Gud (”den heliga skrift”). För kyrkans Bibelkännare har all slags exeges företräde. Vad Gud förkunnat inbjuder knappast till egna spekulationer - inte ens i fiktiv form.

För att skönlitterärt kunna nyttja Bibelns rika och mångfacetterade textbank är det måhända en fördel om författaren står i ett fritt, odogmatiskt förhållande till den, så att inget moraliserande tar över hand.

Förhåller det sig på detta vis, kan ”böckernas bok” för morgondagens diktare komma att bli en inspirationskälla av stora mått.