Musikvetenskapen når inte ut
Av Andreas Potratz Lagercrantz

- Den musikintresserade allmänheten lägger hellre sina pengar på skivor än på böcker om musik, säger Per-Erik Brolinsson. Det är huvudförklaringen. Inom litteraturen är det annorlunda. Böcker om litteratur, till exempel författarbiografier, säljer ofta i ganska stora upplagor. Musikforskaren Bo Wallners biografi över sekelskifteskompositören Stenhammar nådde däremot inte så många.

Att det inte skulle vara kommersiellt gångbart räcker inte som förklaring. Det finns nämligen knappt någon musiklitteratur på svenska. Jag har många gånger själv bland annat letat efter biografier över kompositörer och deras verk. I bästa fall kan man hitta böcker om musik på antikvariat. Inte ens välsorterade bokhandlar har någon litteratur på svenska. Med tanke på den skrala marknaden så kanske det inte är så konstigt att de få titlar som publiceras har svårt att hitta en publik.

- Vi är lite dåliga på att nå ut. Det är svårt att veta vad som är hönan och ägget i fallet. Forskarna är lite dåliga på att torgföra sina grejer säger Per-Erik Brolinsson. Att skriva populärt är dessutom inte speciellt meriterande. Det är inte prestigefullt bland musikvetare.

Per-Erik Brolinsson har genom åren bidragit på olika sätt till att popularisera vetenskapen. När han och Holger Larsen för några år sedan forskade om svensk rockhistoria gjorde de samtidigt en radioserie på fyra entimmesprogram som de kallade ”När rocken slog i Sverige”. Han har skrivit ett flertal artiklar i Nationalencyklopedin, skrivit utställningstext till musikmuseet om elgitarren och författat läromedel, bland annat ”Good Vibrations” om rockens historia tillsammans med Holger Larsen. Just nu håller Per-Erik Brolinsson och Holger Larsen på med ett forskningsprojekt om den populära svenska visan. Tanken är att det ska utmynna i en bok som ska kunna läsas av en bred musikintresserad allmänhet.

- Det finns inget enhetligt sätt att skriva populärt. Man måste tänka på vilken publik man vänder sig till. Om jag skriver rätt ner blir det inte populärt. Det gäller att bli medveten om den akademiska jargongen. Jag försöker läsa texten högt för mig själv för att se om den flyter. Ibland finns det saker som blir klumpiga om man inte kan svänga sig med akademiska termer. Man kan förlora i precision. Men det viktigaste är att vara medveten säger Per-Erik Brolinsson.

En hel del musikforskning kan få svårt att nå ut på grund av ämnesvalen enligt Per-Erik Brolinsson. Han nämner Jakob Derkerts avhandling om Debussys harmoni som ett exempel på något som kan vara svårt att popularisera. Musikteorin närmar sig naturvetenskapen och är svår att förklara för en publik som inte har förkunskaper. Andra ämnen behöver inte vara speciellt spännande att läsa bara för att de varit spännande att forska i. Samtidigt kan man undra om det är ett glaspärlespel internt eller om det har någon relevans.

- Det kanske är ett kriterium på hur pass relevant forskningen är om den går att popularisera. Visst vore det bra om flera musikforskare kunde nå ut. Även att fler forskare sysslade med saker som kunde vara intressant för en allmänhet att få reda på, säger Per-Erik Brolinsson.

För att forskningen ska bli tillgänglig för en bred musikintresserad allmänhet har han säker rätt. Men å andra sidan är det svårt att bortse från att en hel del mindre intressant forskning måste finnas för att ge utrymme åt det som är mer spännande. Om vi vill ha mångfald i vår kultur så måste vi acceptera en del mindre intressanta saker. Så har bland annat också den kommersiella bokmarknaden fungerat. Om ett förlag lyckats få en storsäljare blir förlusten på riskprojekten mindre.

Musikvetenskap och humanistisk forskning över huvud taget har många gånger att brottas med navelskåderi; små ämnen som näppeligen för vetenskapen framåt. Å ena sidan är det viktigt med mångfald men å andra sidan bör man undvika navelskåderi. Forskning för forskningens egen skull är förstås ingen betjänt av. Det är många gånger en svår balansgång.

- Det finns ett koketterande med kunskap. Om man anstränger sig för att vara vetenskaplig kan det bli lite löjligt. Ofta finns det en enkel tanke bakom. Det är inte bra att klä enkla tankar i svår referensram. Det görs inom alla humanistiska ämnen. Det är vanligt att avhandlingen inleds med en metoddiskussion som sedan inte följs upp i själva utredningen. Det ger ett sken av att vara väldigt vetenskapligt, säger Per-Erik Brolinsson.