Tänderna — vår tids glömda hjältar
Av Carlos Vidales

Året var 1613 och Cervantes var 66. Under dessa barbariska tider fanns inte någon statlig hjälp till tandvård även om överheten var, som vanligt, en mycket effektiv skatteindrivare. Ingen trodde då att människornas tänder kunde vara viktigare än att erövra världen. Spanien kunde därför härska över alla tiders största imperium med hundra miljoner tandlösa undersåtar.

Och det var underligt hur historien skrevs. Cervantes blev kallad "El Manco de Lepanto" (Den enarmade mannen från Lepanto) och detta med beundran och vördnad. Men ingen kallade honom "Den tandlöse gubben från Alger", för tänderna hade då ingen dignitet, och det hade varit mycket skrattretande och förlöjligande att ens antyda något samband mellan en tand och en minnesvärd gärning. Cervantes arm var alltså en stor hjälte men en massa tänder offrade för kristendomen och Spanien var ingenting.

Detta taskiga tandbegrepp är nästan universellt. Tänderna blir i alla länder behandlade med bristande respekt och hånas ofta med metaforiska förolämpningar. Man brukar tala om gaddar, betar, nubbar, nötter, stift, klaviatur, pliggar. Man plågar dem med choklad, paj, chips, godis och mycket annat slitsamt arbete och man kräver att de alltid ska vara vita, rena och vackra. Sammanfattningsvis behandlar varje människa sina tänder som om hon var överheten och de var undersåtarna.

Jag vill protestera mot detta. Tänderna är i verkligheten vår tids stora hjältar. Själv kan jag vittna om hur hundratals miljoner tappra tänder genom tiderna har kämpat mot fattigdom, förtryck och förföljelse i Latinamerika och vi vet alla att samma historia många gånger har upprepats överallt i världen. Diktatorer, tyranner, furstar, erövrare, krigsherrar, härskare av alla färger har under hela mänsklighetens historia föraktat, förnedrat och massmördat oräkneliga gaddar, pliggar och nubbar.

Mina egna tänder har varit med på barrikaderna. Jag var 18 år när ett gäng argentinska polismän gav mig en ordentlig omgång. Där gav en av mina kära hörntänder sitt liv i kampen för frihet och rättvisa. Tre år senare förlorade jag ytterligare två tänder under en massiv demonstration mot en korrupt regering. Och en fjärde tand fick en våldsam död 1973 i Santiago de Chile, strax efter Pinochets kupp mot Salvador Allende.

När jag i slutet av samma år kom till Colombia fick jag uppleva ett varmt och solidariskt bemötande. En av de många personer som jag till min lycka träffade då var en ung tandläkare från Bogotá. En kväll blev jag bjuden till en glad fest med mycket colombianskt brännvin och en massa roliga människor. Vi drack och skrattade mycket allihopa. Den unga tandläkaren stirrade på mina tänder varje gång jag öppnade munnen. Han kom till mig och sa: Du ska få en gratis behandling av mig. Du ska få de fyra tänder du behöver för att komplettera din potatiskvarn.

Sagt och gjort. Jag fick en jättefin protes med fyra vackra tänder utan att betala ett öre. Det var inte överheten, eller samhället, som gav mig denna för alla människor naturliga rättighet, att ha klaviaturen i ordning. Det var solidariteten som gjorde det. I början av 1974 började jag använda min protes och varje gång jag satte den i min mun mindes jag mina fyra förlorade tänder, mina fyra hjältar, men framför allt mindes jag den unga generösa tandläkaren.

Min fina protes har redan fyllt 29 år och jobbar fortfarande som en trogen åsna. Den är lite för gammalmodig, lite för tung. Men den är oersättlig: Att ersätta den med en nyare modell kostar mer än jag kan betala. Vi lever ju i barbariska tider: Det finns inte tillräckligt med pengar när det gäller tandvård även om överheten är, som vanligt, en mycket effektiv skatteindrivare.

Nej, tänderna verkar inte vara en del av kroppen. En arm eller ett ben kan bli ett heligt kultobjekt, men aldrig tänderna. Spaniens diktator, Generalisimo Franco, hade i sitt sovrum, vid sängen, Santa Teresa de Jesús högra arm. Ja, resten av Santa Teresas kropp hade ruttnat under jorden för flera sekler sedan, men armen hade förblivit fräsch och Generalisimo Franco passade på att umgås med den varje natt.

I Mexico fanns en gubbe som hette Antonio López de Santa Anna. Han var en stor politisk ledare. I mitten av 1800-talet, under ett krig mot fransmännen, blev Santa Anna sårad av en kanonkula och fick ett ben amputerat. Benet begravdes då som en statschef, blev dekorerat och hjälteförklarat och fick den officiella titeln "Hennes Nådiga Höghet".

Inte nog med det. Efter den blodiga mexikanska revolutionen (1910-1919) kämpade de stora ledarna våldsamma strider mot varandra. En av dem, Alvaro Obregón, fick sin högra arm amputerad i slagfältet. Obregóns modiga arm finns i dag konserverad i formalin i en kristallurna, till allmänhetens beskådande på Plaza del Ángel (Ängelns torg) i Mexiko City. Ett stort mausoleum är rest där och tusentals mexikaner kommer varje dag och besöker tillsammans med sina barn den patriotiska, revolutionära armen innan de går och äter tacos och enchiladas och andra mexikanska delikatesser.

Vad värre är: Snoppen har helgonförklarats i vissa länder, till den grad att en död snopp får statligt bidrag för att återuppstå med hjälp av medicinen Viagra. Somliga säger att en fungerande snopp är en mänsklig rättighet och måste därför få stöd. Kanske det, men jag känner några gubbar som vill använda bidraget för att öka sina insatser till 36 gånger i veckan. Det låter kanske grymt, men jag anser att gränsen mellan behov och begär ligger vid 24 gånger i veckan. Och som drottning Kristina sa, man bör tillfredställa sina behov men inte bli slav under sina begär.

Och tänderna då? De är och förblir de eviga askungarna i denna sorgliga historia. De fortsätter att kämpa mot hunger, orättvisor, förtryck, och ingen vill ställa upp för deras rättigheter. En känd politiker har skrivit i sina memoarer att hans parti gav löständer till hans pappa i början av förra seklet. Det var inte mycket, det. Jag skulle föredra att hans parti hade gett friska tänder till alla.

Och när allt kommer omkring, kanske är det så att överheten vet exakt vad som är bäst för oss. Kanske har överheten planerat vår lycka på ett förträffligt sätt, eftersom den finansierar vår Viagra och därmed ger oss glada vilda nätter, samtidigt som den ser till att vi upplever dem utan tänder, för säkerhets skull.