[an error occurred while processing this directive]

Ekerwald firar triumfer
Av Björn Gustavsson

Det vilar ett starkt drag av trägen folkbildare över den mångsidige författaren Carl-Göran Ekerwald, som nu vid nära 80 års ålder framstår som mer produktiv än någonsin. För två år sedan utgavs hans uppmärksammade bok om Voltaire, förra året publicerade han både en essäsamling och första delen av ett memoarverk, och i sommar ger han ut en samlad utgåva av sina essäer: en nästan 600-sidig tegelsten.

Den nya boken är imponerande både till format och innehåll. Ekerwalds skrivkonst, som kanske är tydligast just inom essäistiken, firar här åtskilliga triumfer; vi möter en författare som med åren blivit allt mer förfaren i genrens speciella krav och som på ett mycket läsarvänligt sätt förmår blanda detaljer och anekdoter med klargörande helhetsperspektiv. Även Ekerwalds förmåga att resonera sig fram i texterna, liksom sicksacka sig fram, gör dem tilltalande att läsa. Han väcker intresse för sina ämnen, kort sagt.

Carl-Göran Ekerwald har en förkärlek för intellektuella och konstnärer som ställt sig en smula vid sidan av etablissemanget. Man kan tydligt se hur hans essäer skärps när han porträtterar valfrändskaper som Lukács, Stifter, Rousseau och Emerson. Annat som återkommer är antika diktare; flera av essäerna på detta tema, exempelvis ”Antiken och vår tid”, är ytterligt läsvärda.

I essäerna möter en blandning av lärdom och en vilja att lära som kan verka mycket stimulerande just som introduktion till de teman och författarskap som här avhandlas. Lusten att läsa och skriva går hos Ekerwald hand i hand med lusten att förmedla.

Litet tråkigt dock att författaren inte lyckats åstadkomma ett förord värt namnet. Man får som läsare inte ens klart för sig om alla hans tidigare essäer här publiceras, än mindre när de är skrivna. Inte ens en förteckning över författarens tidigare utgivna verk har förlaget bemödat sig om.