Vårt enda hem är kärleken
Av Björn Gustavsson

Forts., sida 2

till enbart vegetarisk mat. På helgerna gick hon långpromenader på Djurgården. Naturen gladde henne. Ett mossbevuxet stenblock, ljuset som föll mellan pilträden på Blockhusudden - hur trivial synen än föreföll, kunde hon uppleva den med en intensitet som smärtade.
Ensamma skymningar med ett glas rödvin på restaurang Manheim.
Sällsynta gånger ett slags förhöjd ensamhetskänsla, men mestadels strax upphunnen av insikten: alltid för långt bort från livet där det händer.

PRÄST MANAR TILL UPPROR MOT KYRKAN. Hon hejdade sig inför den stort uppslagna artikeln överst på inrikessidan.
”En präst inom Svenska kyrkan gjorde i går gemensam sak med ett hundratal protesterande ungdomar, vilka sedan en tid bevakar ett tre kvadratkilometer stort område i syfte att förhindra en förestående kalavverkning av unik gammelskog, tillhörig församlingen.”
Knappt hade hon börjat läsa referatet av prästens tal, då hon kom på sig med att ha lagt upp benen på skrivbordet. Hon lyfte omedelbart ned dem igen och torkade av skrivbordsskivan med en våtservett.
Det var konstigt - så där hade hon inte suttit sedan hon var ung.
Först i gärningen bevisar vi vår tro. Först i vårt handlande omsätts tron och blir levande.
”Vad är nu detta för trams?” tänkte hon irriterat.
Vi kan därför inte leva som kristna bara till en del, bara på söndagarna, bara då och då. Att leva som kristen innebär allt eller intet. Kyrkan får inte isolera sig och bli en oförarglig liten söndagsskoleinrättning, ett isolat för självutnämnt rättrådiga. Det räcker inte att mumla med i fromma böner, att idka litet välgörenhet, att sätta av si eller så många procent av avkastningen på ett aktiekonto. Att av och till visa en smula kärlek, en smula generositet, det är ingen konst. Sådant kräver inga offer av oss. Det gör däremot en levande tro, som måste omsättas i praktik. Så som vi tror, så måste vi också leva.
”Herregud, han måtte ha blivit utskrattad av de där unga miljökämparna.” Hon såg framför sig hur ungdomarna väsnades och ropade åt den skäggige mannen i prästkappa att hålla tyst och ge sig av därifrån.
Jag uppmanar alltså biskopen att snarast ompröva beslutet att kalavverka denna månghundraåriga granskog, som kyrkan, trots namninsamlingar och avrådande expertutlåtanden nu är beredd att offra, och detta trots att liknande områden är en sällsynthet söder om hela fjällkedjan.
Tidningen citerade även den bön han avslutat med:
Vi ber Dig: Utrusta oss med din kraft och gör oss till dina tjänare, som i tro och lydnad går dina vägar. Amen.
”Se där, nu låter han ju med ens som vilken prälle som helst”, tänkte hon, samtidigt som hon inte blev kvitt misstanken att det där högkyrkliga tramset bara var en maskerad, på samma sätt som prästkappan.
Hon tog fram förstoringsglaset och tittade närmare på mannen. Han hade fotograferats snett underifrån, han stod uppe på ett stenblock, med armen utsträckt mot den bakomliggande skogen. I sitt långa hår, och dessutom med vajande helskägg, kunde han ha varit en helig dåre, eller en förvirrad Tolstoj på väg mot dödens järnvägsstation.
Hon förstod fullkomligt biskopen, som i en intilliggande artikel inte kunde utesluta att stiftsnämnden skulle bli tvungen att tillgripa disciplinära åtgärder mot den trotsige kyrkoherden.
”Sådana rabiata typer passar bättre inom fackföreningsrörelsen, som ledamöter i någon socialnämnd eller som skällhundar inom populistiska småpartier”, tänkte hon uppbragt och lade ifrån sig förstoringsglaset.

Han ögnade igenom skissen till sin predikan:
”Jorden driver mot en global miljökatastrof, men de flesta blundar - det är bekvämast så - inneslutna i ögonblicket som i en kokong av glömska. Vi förtränger det förflutna, vi förtränger framtiden, vi förtränger oss själva - den levande kärnan inom oss. Fundamentala frågor skjuts åt sidan. Var och en jagar fram i sin egen lilla domän, ivrig att ta för sig så mycket det bara går av livsupplevelser.
Inte mycket behövs för att väcka oss ur vardagens slummer… En olycka, ett läkarbesked, ett svek… Sådana uppvaknanden kan bli brutala. Vi påminns om hur små och utelämnade vi är.”
Med reservoarpennan lyft funderade han på fortsättningen. Han borde påminna om att en tro som inte uttrycktes i kärleksfulla gärningar var ett intet. Eller som det stod i Jakobs brev: ”Såsom kroppen utan ande är död, så är ock tron utan gärningar död.” Ständigt valet mellan det materiella och det andliga, mellan världen och Gud. Världens bud och Jesu bud är inte desamma. Vår kyrka undervisar om Jesus, men vad gör den för att förverkliga det han lärde oss?
Vägen till ett kristet liv gynnades av kärlek och skönhet. Han ämnade uppmana församlingen att gå ut i den grönskande naturen, och att där öva sig i det svåraste av allt: närvaro… Jag borde locka med mig kyrkobesökarna ut i skogen, tänkte han. Vi kunde ge oss av efter högmässan - ta med filtar, matsäckskorgar och vin…
Jesus var ingen religionsstiftare - snarare en livsdyrkare…
Det var angeläget att människor fick uppleva just livsglädje och gemenskap.
Jag måste tala om detta och lita till ordens inneboende kraft, tänkte han.
Nu skrev han:
”Gå ned i kärleken, så löser sig allt. Då ger Gud visdom. Låt oss, precis som Jesus, ifrågasätta den etablerade normer, så att klyftan minskas mellan prästerskap och allmänhet, mellan kyrkan och våra vardagsliv.”
Solen bröt in i rummet. Han öppnade fönstret. Gömda i de blommande fruktträden sjöng rödhakarna.
Han gick in i biblioteket och lyfte ut del tre av Stagnelius samlade skrifter, i originaltryck från 1826. Han letade fram den dikt som skulle få bilda avslutning:
En flygtig gäst är Skönheten på jorden.
En vårqväll blott dess änglabild hugsvalar
Vår andas trånad, och med hjertat talar
Från rosenmunn de hulda trösteorden.
Ur ljusets himlar är hon skickad vorden,
Försonande i stoftets mulna dalar…
Kanske borde han dessutom ge plats för några strofer ur ”Vårsånger”:
Kring spegelklara vikar
Ler Maj i hoppets drägt,
Förlossning han predikar
För ljusets bundna slägt.
/- - - /
Vid lätta vindars gyckel
Och sång af foglars tropp
Mildt löser vårens nyckel
Det stora häktet opp.
”Solen förändrar så som kärleken förändrar”, tänkte han. ”Jag måste säga dem det.”
Han böjde sitt huvud och mumlade: ”O Gud, hjälp mig att lysa människorna…”

När hon kom ut från operan, ut i den svala kvällsluften på Gustaf Adolfs torg, var hon fortfarande kvar i den större världen, i en värld utan bilar och hårda ljud.
Hon fortsatte med sin väninna till Operakällaren, där de i vanlig ordning hade reserverat bord.
Maten var utsökt, och betjäningen ett under av diskret uppmärksamhet. Utanför de höga fönstren blänkte vattnet mörkblått mot Strömbron, längre bort lyste skärgårdsbåtarna elfenbensvita i det kvardröjande skymningsljuset. Himlen var mörkröd, som pudrad med rouge. Vinet flöt varmt i kroppen, hon drack i djupa klunkar medan väninnan outtröttligt talade om Puccinis förhållande till Massenet och förklarade begreppet verism.

FORTSÄTTNING