ÅRGÅNG 3 NUMMER 5 — 16 SEPTEMBER 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses

Vårt enda hem är kärleken
Av Björn Gustavsson

Forts., sida 3

Hon lyssnade halvhjärtat. Utan att veta varför kände hon sig melankolisk och nedstämd. Väninnan föreslog gemensamma sommarutflykter: Drottningholms slottsteater, konstmuseer i Köpenhamn, mysiga hälsohem i Siljansbygden... De skålade, de skämtade, de beställde in mera vin, de drack, de hade det trevligt, belysningen glimrade i guld, den vackra gamla restaurangen sorlade av festklädda människor, ett kapell spelade upp gamla wienervalser, champagnekorkarna smällde - men hur hon än ansträngde sig kunde hon inte känna glädje.
”Vad är det för fel på mig?” anklagade hon sig ilsket.
Kanske överlistades kroppen i just detta ögonblick av en cancercell, som just påbörjat sin celldelning? Så klokt av livet att vi aldrig får dela dess hemligheter.
- Ska vi inte fortsätta till någon trevlig nattklubb? sade hon och snuddade hastigt vid väninnans hand, som låg utsträckt på bordet, varm och mjuk.

Ibland, särskilt när hon vägde något kilo för mycket (och det gjorde hon tyvärr ofta), brukade hon straffa sig med att simma minst femhundra meter.
Hon fullkomligt älskar den efterföljande ångbastun… Hon känner hur hon mjukas upp där inne, blir levande…
Det är något magiskt med de täta, fuktiga dimmor som oavbrutet forsar in genom takventilerna. Ibland doftar de eucalyptus, ibland mynta eller basilika…
Hon är ensam i den grönkaklade bastun - det får man oftast vara nu, mitt på dagen. Omgiven av de varma ångorna upplever hon samma magi som i det urgamla termalbadet i Budapest - en mastodontisk katedral, med små bassänger i stället för biktbås längs sidoskeppen, och ljuset fallande från höga fönster likt vita penseldrag genom ångorna och överallt ljud av röster och vatten, ett oavbrutet sorl under de skyhöga kupolerna, stigande, sjunkande - och hon går där mellan valven, hon provar de olika bassängerna, några är kalla, andra fyrtio grader, kanske mer, svaveldoftande i halvmörkret, ett tempel insvept i ånga och språket som talas är så främmande, men ändå denna förtrogenhet, som om hon stammade just härifrån - och känslan av evighet och helbrägdagörelse i detta landskap av vatten och skuggor, av ljus och bleka dagrar, och med nakna kroppar invirade i vita skynken, sittande vid mörka stenpelare, och allt bortom dessa murar sköljs bort och förvandlas till grus och slagg, som att stiga ned i det glömda livet, det sanna livet, ett liv nära födelsen, nära livets hjärta - och sedan hur hon knådades av bastanta matronor, vilkas händer omsorgsfullt bearbetade henne tills hon i vilorummet förnam trötthetens sötma och drack djupare av de varma vattnens rogivande glömska…
Hon sätter sig upp, hon granskar sin kropp, den är ännu slank och välbehållen, hon låter fingrarna stryka över magens svaga rundning, den glatta, mjuka huden på lårens insida.
Så masserar hon öronsnibbarna, det är bra för blodomloppet, det stimulerar hjärnan, det gör att man blir mera kreativ, svettdroppar faller ned i pannan, hon blundar, det är som att dyka i havet, hon andas in djupt av de täta ångorna, hon föreställer sig att hon gör ett perfekt svikthopp ut från en stupbrant klippa -
Hon sveper handduken om sig och fortsätter in till manikyravdelningen.
Plötsligt reser hon sig upp, och hon återvänder till omklädningsrummet uppfylld av en enda tanke: Jag måste få träffa den mannen.

Hon kunde själv inte förstå varför hon inte för någon enda av sina kollegor berättat att hon givit sig av för att intervjua den upproriske, numera riksbekante prästen. Som om det vore något slags hemlighet! Alla visste ju att hon var projektledare för goodwill- kampanjen som Svenska kyrkan nyligen beställt och som skulle lyfta fram människors behov av trosföreställningar.
Granskog och röda hus svepte förbi utanför tågfönstret. Hon sträckte på benen och gav ifrån sig en halvkvävd gäspning.
Det var inte någon äkta gäspning: hon hade låtsats som om hon gäspade. Hon hade framställt en gäspning bara för att… Nej, hon visste inte varför.
Inte heller begrep hon varför hon lämnade kvar intervjubandspelaren hemma i lägenheten. Hon hade haft den i handen när hon gick ut, men sedan när hon skulle låsa ändrade hon sig och ställde in den.
Som enda bagage hade hon med sig en liten resväska med klädombyte. Var skulle hon bo i natt? Hon skulle fråga på turistinformationen. Kanske fanns det ännu gamla gästgivargårdar i Värmland? Det vore underbart att bo på ett anrikt ställe, äta gott, sjunka ned i en mysig fåtölj, läsa en god bok, kanske ta en drink, sedan sova, djupt och länge, äta en rikt uppdukad frukost, blicka ut över lantliga vyer. Kanske ta en promenad, kanske besöka någon hemslöjdsbutik, och sedan återvända till Stockholm. Det vore ett fullt tillräckligt äventyr.
Hon kunde inte för sitt liv begripa varför hon kom på idén att söka upp den där tokiga prästen - som förresten mera påminde om en uteliggare än en normal, anständig präst.
Det var verkligen bra att hon lämnade bandspelaren hemma. Hon hade ingen som helst anledning att besöka honom.
Jag har ett ansvarsfullt arbete och borde inte missbruka min tid på detta fullständigt onödiga vis.

Nu om kvällen var landskapet glasblått, och den märkvärdigt stilla luften mättad med kryddiga dofter, påminnande om den jordiga aromen från ett sprudlande ungt vin. Häggen stod blommande längs nysådda åkrar, genom björkdungen drog dimstråken över vitsippa och liljekonvalj.
Ensam gick han stigen längs älven. Vattnet strömmade snabbt, det porlade kring de små virvlarna, annars hördes bara det stilla risslandet kring strandkantens stenar och långsträckta rötter.
Det mörknade inne bland granarna, men ännu blänkte älven matt gulfärgad under slocknande aftonskyar.
Där älvfåran planade ut satte han sig på ett stenröse, torkade svetten ur pannan och blickade ut över gårdar och fjärran skogshöjder i dunkelt violett.
Vårnatten sjönk som ett blygrått dis över bergen, tätnade och mörknade i blåsvart, men i nordväst pyrde fortfarande ett glödande ljus över höjdernas böljande linjer.
Det hade varit en lång arbetsdag - dessutom med ständiga uppringningar från journalister angående den planerade skogsavverkningen.
Sedvanliga gudstjänstgöromål hade som vanligt utgjort bara en mindre del av hans arbete.
Praktiken, sade han sig, var viktigare än teorin. (Att Luther menade annorlunda ändrade inte detta faktum.)
Aldrig någonsin tänkte han låta sig nöja med att stå i predikstolen och ge teorilektioner! Han ville vara något mer än en simpel skolmagister. Han ville vara ett föredöme för människorna i bygden. Hans liv skulle bli hans främsta predikan.
Vad andra tycktes betrakta som en perifer landsortsförsamling uppfattade han själv som ett centrum - ett av världens många… Den förnämsta plats en kristen kunde inta var inte något biskopssäte, utan en ställning långt ned i hierarkierna…
Sedan några år tillbaka lät han personer i nöd komma och bo i annexet till prästgården. Eftersom hans egna behov var små täckte kyrkoherdelönen omkostnaderna - delvis tack vare vänliga församlingsbor som ställde upp ideellt och hjälpte till praktiskt med denna gästhemsverksamhet.
Alldeles nyss hade han tittat till de inneboende. Några hade velat be tillsammans, andra önskade bara samtala en stund.
Han såg ut över den skymningsblå slätten, där enstaka ljus tänts i gårdarna.
Mötena med alla dessa olyckliga besökare hade lärt honom att människor dolde oändliga rymder av mörker och sorg.
Han levde sig in i besökarnas lidanden som om de varit hans egna. Han försökte trösta, han talade om kärleken; han erinrade om den gudomliga kraft som - när man minst anar det - uträttar under.
Just i kväll oroade han sig särskilt för flyktingfamiljen. Tio personer låg gömda i källarvåningen och verkade fullständigt apatiska.
Hur räcka till som människa?

FORTSÄTTNING

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat