Hon lyssnade
halvhjärtat. Utan att veta varför kände hon sig melankolisk
och nedstämd. Väninnan föreslog gemensamma sommarutflykter:
Drottningholms slottsteater, konstmuseer i Köpenhamn, mysiga hälsohem
i Siljansbygden... De skålade, de skämtade, de beställde
in mera vin, de drack, de hade det trevligt, belysningen glimrade i guld,
den vackra gamla restaurangen sorlade av festklädda människor,
ett kapell spelade upp gamla wienervalser, champagnekorkarna smällde
- men hur hon än ansträngde sig kunde hon inte känna glädje.
”Vad är det för fel på mig?” anklagade hon
sig ilsket.
Kanske överlistades kroppen i just detta ögonblick av en cancercell,
som just påbörjat sin celldelning? Så klokt av livet
att vi aldrig får dela dess hemligheter.
- Ska vi inte fortsätta till någon trevlig nattklubb? sade
hon och snuddade hastigt vid väninnans hand, som låg utsträckt
på bordet, varm och mjuk.
Ibland, särskilt
när hon vägde något kilo för mycket (och det gjorde
hon tyvärr ofta), brukade hon straffa sig med att simma minst femhundra
meter.
Hon fullkomligt älskar den efterföljande ångbastun…
Hon känner hur hon mjukas upp där inne, blir levande…
Det är något magiskt med de täta, fuktiga dimmor som oavbrutet
forsar in genom takventilerna. Ibland doftar de eucalyptus, ibland mynta
eller basilika…
Hon är ensam i den grönkaklade bastun - det får man oftast
vara nu, mitt på dagen. Omgiven av de varma ångorna upplever
hon samma magi som i det urgamla termalbadet i Budapest - en mastodontisk
katedral, med små bassänger i stället för biktbås
längs sidoskeppen, och ljuset fallande från höga fönster
likt vita penseldrag genom ångorna och överallt ljud av röster
och vatten, ett oavbrutet sorl under de skyhöga kupolerna, stigande,
sjunkande - och hon går där mellan valven, hon provar de olika
bassängerna, några är kalla, andra fyrtio grader, kanske
mer, svaveldoftande i halvmörkret, ett tempel insvept i ånga
och språket som talas är så främmande, men ändå
denna förtrogenhet, som om hon stammade just härifrån
- och känslan av evighet och helbrägdagörelse i detta landskap
av vatten och skuggor, av ljus och bleka dagrar, och med nakna kroppar
invirade i vita skynken, sittande vid mörka stenpelare, och allt
bortom dessa murar sköljs bort och förvandlas till grus och
slagg, som att stiga ned i det glömda livet, det sanna livet, ett
liv nära födelsen, nära livets hjärta - och sedan
hur hon knådades av bastanta matronor, vilkas händer omsorgsfullt
bearbetade henne tills hon i vilorummet förnam trötthetens sötma
och drack djupare av de varma vattnens rogivande glömska…
Hon sätter sig upp, hon granskar sin kropp, den är ännu
slank och välbehållen, hon låter fingrarna stryka över
magens svaga rundning, den glatta, mjuka huden på lårens insida.
Så masserar hon öronsnibbarna, det är bra för blodomloppet,
det stimulerar hjärnan, det gör att man blir mera kreativ, svettdroppar
faller ned i pannan, hon blundar, det är som att dyka i havet, hon
andas in djupt av de täta ångorna, hon föreställer
sig att hon gör ett perfekt svikthopp ut från en stupbrant
klippa -
Hon sveper handduken om sig och fortsätter in till manikyravdelningen.
Plötsligt reser hon sig upp, och hon återvänder till omklädningsrummet
uppfylld av en enda tanke: Jag måste få träffa den
mannen.
Hon kunde
själv inte förstå varför hon inte för någon
enda av sina kollegor berättat att hon givit sig av för att
intervjua den upproriske, numera riksbekante prästen. Som om det
vore något slags hemlighet! Alla visste ju att hon var projektledare
för goodwill- kampanjen som Svenska kyrkan nyligen beställt
och som skulle lyfta fram människors behov av trosföreställningar.
Granskog och röda hus svepte förbi utanför tågfönstret.
Hon sträckte på benen och gav ifrån sig en halvkvävd
gäspning.
Det var inte någon äkta gäspning: hon hade låtsats
som om hon gäspade. Hon hade framställt en gäspning bara
för att… Nej, hon visste inte varför.
Inte heller begrep hon varför hon lämnade kvar intervjubandspelaren
hemma i lägenheten. Hon hade haft den i handen när hon gick
ut, men sedan när hon skulle låsa ändrade hon sig och
ställde in den.
Som enda bagage hade hon med sig en liten resväska med klädombyte.
Var skulle hon bo i natt? Hon skulle fråga på turistinformationen.
Kanske fanns det ännu gamla gästgivargårdar i Värmland?
Det vore underbart att bo på ett anrikt ställe, äta gott,
sjunka ned i en mysig fåtölj, läsa en god bok, kanske
ta en drink, sedan sova, djupt och länge, äta en rikt uppdukad
frukost, blicka ut över lantliga vyer. Kanske ta en promenad, kanske
besöka någon hemslöjdsbutik, och sedan återvända
till Stockholm. Det vore ett fullt tillräckligt äventyr.
Hon kunde inte för sitt liv begripa varför hon kom på
idén att söka upp den där tokiga prästen - som förresten
mera påminde om en uteliggare än en normal, anständig
präst.
Det var verkligen bra att hon lämnade bandspelaren hemma. Hon hade
ingen som helst anledning att besöka honom. Jag har ett ansvarsfullt arbete och borde inte missbruka min tid på
detta fullständigt onödiga vis.
Nu om kvällen
var landskapet glasblått, och den märkvärdigt stilla luften
mättad med kryddiga dofter, påminnande om den jordiga aromen
från ett sprudlande ungt vin. Häggen stod blommande längs
nysådda åkrar, genom björkdungen drog dimstråken
över vitsippa och liljekonvalj.
Ensam gick han stigen längs älven. Vattnet strömmade snabbt,
det porlade kring de små virvlarna, annars hördes bara det
stilla risslandet kring strandkantens stenar och långsträckta
rötter.
Det mörknade inne bland granarna, men ännu blänkte älven
matt gulfärgad under slocknande aftonskyar.
Där älvfåran planade ut satte han sig på ett stenröse,
torkade svetten ur pannan och blickade ut över gårdar och fjärran
skogshöjder i dunkelt violett.
Vårnatten sjönk som ett blygrått dis över bergen,
tätnade och mörknade i blåsvart, men i nordväst pyrde
fortfarande ett glödande ljus över höjdernas böljande
linjer.
Det hade varit en lång arbetsdag - dessutom med ständiga uppringningar
från journalister angående den planerade skogsavverkningen.
Sedvanliga gudstjänstgöromål hade som vanligt utgjort
bara en mindre del av hans arbete.
Praktiken, sade han sig, var viktigare än teorin. (Att Luther menade
annorlunda ändrade inte detta faktum.)
Aldrig någonsin tänkte han låta sig nöja med att
stå i predikstolen och ge teorilektioner! Han ville vara något
mer än en simpel skolmagister. Han ville vara ett föredöme
för människorna i bygden. Hans liv skulle bli hans främsta
predikan.
Vad andra tycktes betrakta som en perifer landsortsförsamling uppfattade
han själv som ett centrum - ett av världens många…
Den förnämsta plats en kristen kunde inta var inte något
biskopssäte, utan en ställning långt ned i hierarkierna…
Sedan några år tillbaka lät han personer i nöd komma
och bo i annexet till prästgården. Eftersom hans egna behov
var små täckte kyrkoherdelönen omkostnaderna - delvis
tack vare vänliga församlingsbor som ställde upp ideellt
och hjälpte till praktiskt med denna gästhemsverksamhet.
Alldeles nyss hade han tittat till de inneboende. Några hade velat
be tillsammans, andra önskade bara samtala en stund.
Han såg ut över den skymningsblå slätten, där
enstaka ljus tänts i gårdarna.
Mötena med alla dessa olyckliga besökare hade lärt honom
att människor dolde oändliga rymder av mörker och sorg.
Han levde sig in i besökarnas lidanden som om de varit hans egna.
Han försökte trösta, han talade om kärleken; han erinrade
om den gudomliga kraft som - när man minst anar det - uträttar
under.
Just i kväll oroade han sig särskilt för flyktingfamiljen.
Tio personer låg gömda i källarvåningen och verkade
fullständigt apatiska. Hur räcka till som människa?