Vårt enda hem är kärleken
Av Björn Gustavsson

Forts., sida 5

Blev livet verkligen så annorlunda?

Kanske minns du Petrus, lärjungen som kunde gå på vatten, även om det stormade. Tron bar honom. Så snart han tvivlade, sjönk han tvärt. Så länge tron bär oss är allt möjligt.

Men ondskan, Johannes, hur förklarar du den?

Ondskan är ett ogräs som växer där misstron ges näring och tillåts segra över kärleken, som är Gud och frälsningen. Se på den förälskade, som lämnar hus och hem och huvudstupa ger sig iväg - alldeles som lärjungarna, när Mästaren kallade på dem och sade: ”Följ mig!” Sådan är kärleken. Tvivel däremot leder till vanmakt - och vanmakt till ondska. Själv växte jag upp i en tid som förnekade Gud men gjorde religion av kärleken. När jag i tjugoårsåldern reste till Indien var jag del av en västerländsk proteströrelse…

Till Indien! Dit hade jag också tänkt mig en gång…

Vi var många. En hel generation formades av idén att samhället var sjukt och nu skulle förändras genom att man tog avstånd från det. Det var fel att följa i föräldrarnas fotspår, det var fel att vara duktig i skolan, fel att göra karriär, fel att följa traditioner, fel att göra som alla andra. Man skulle tänka alternativt, man skulle protestera mot kapitalism och kolonialism, man skulle klä sig annorlunda, leva annorlunda, äta annorlunda, tänka annorlunda, man skulle solidarisera sig med fattiga och förtryckta i fjärran länder och utsugna fabriksarbetare på hemorten. Man skulle revoltera, man skulle vägra bära vapen, man skulle skapa alternativa samhällsformer, man skulle bo i kollektiv, äta linser och grönsaker, och man tände rökelser under kinesiska rislampor, man sjöng till indiantrummor och panflöjter, man sov i hängmattor importerade från Bolivia…

Du var en rebell!

Ja, men egentligen var det ett slags kristendom vi praktiserade - utan att veta om det… ”Love, peace and understanding” löd vårt främsta budord. Eller som Beatles sjöng: ”All you need is love”… För om människor bara älskade varandra, skulle världen förändras… Jesus blev hippie och allas idol. Rockoperan ”Jesus Christ, Superstar” drog fulla hus. Karavaner med volkswagenbussar satte kurs mot Orienten. Vi åkte sju personer i en sådan, ända till Indien. Men redan att komma till Turkiet var fantastiskt exotiskt. Svartklädda kvinnor, åsnor, minareter, säden som skördades för hand, med skäror. Det var som att förflyttas tusen år. Vi passerade hela landsändar utan elektricitet, om kvällarna såg man eldarna uppe på de platta taken, där det lagades mat… Hästdragna kärror i natten, med tända oljelampor... Folk som red på åsnor. Barn som vallade getter. Människor i fotsida dräkter, cypresser, berg, mörka stenbyar… Det var bibliskt… En blind tiggare steg på bussen och sjöng med den vackraste röst jag hört. Kvinnor samlade vid bytorget för att hämta vatten, även flickor i femårsåldern var med och bar. Och grönsaksmarknaderna… Rena färgexplosionen! Små, söta bananer.. mynta… färsk koriander… Vi jublade! Och sedan Afghanistan… Vi kom till tullstationen sent en kväll och där satt tullmännen i sina turbaner och stämplade i passen och sade: ”Welcome to Afghanistan, men ni ska nog inte fortsätta förrän i morgon bitti, för det finns banditer ute i öknen, men ni får gärna sova över här på stationen i natt.” Och jag minns att nattvakten frågade: ”Snöar det hela året i Sweden?” Till slut var vi framme i Indien… Som utlänning blev man otroligt vänligt bemött, det är inte alls den här känslokylan som i Sverige, där umgänget är liksom uppspaltat i kategorier och där man lätt ställs utanför. De är intresserade av en, folk kommer hela tiden fram. Tre frågor ställer de: Vad är ditt namn; vilket är ditt land, och så sista frågan - som alltid var lika självklar: Vilken är din religion? Som avreligioniserad och medveten ung svensk försökte man då förklara, att det där har vi kommit bort från, det är ett passerat stadium. De religiösa frågorna hör inte längre hemma i vårt upplysta samhälle. Med vårt förnuft har vi besegrat den sortens frågor. Men jag är i alla fall född som kristen, sade jag. Då sken de upp, och många ville kramas: ”Ah! Du är kristen! Och jag är hindu. Men vi är bröder!” Jesus dyrkar de som en ytterst helig man. Jag var på en fest där de kom bärande på en flera meter hög Kristusstaty, täckt av blommor och girlanger… Festdeltagarna sprang fram till oss europeer: ”Jesus Christ!” ropade de, ”very good, very good. I like very much! He is very good!”

Berätta mer!

Vi reste ut på landet, vi ville dela folkets vardag. Jag gick runt med sådana där tygstycken om kroppen, jag var ute och fiskade, jag arbetade på risfälten och lärde mig hur man plockar ris. På kvällarna satt jag högst uppe på en kulle och såg solen gå ned över havet. Jag satt där med en bok, som för mig då var helig. Det var Upanishaderna… Sedan kom vi till Calcutta, där det var rena medeltiden i gränderna. Överallt en massa avfallshögar i värmen, folk går omkring halvnakna, och dessutom kor, grisar och hundar i en salig röra - och ibland apor som vigt kastade sig mellan hustaken… Trångt och högljutt överallt, ett vimmel av folk i färgglada turbaner, och barn som rycker en i kläderna och skriker: ”Paisa, paisa!” - ”Pengar, pengar!” Man möter tiggare och försäljare, om vartannat, ormtjusare med sina flöjter, akrobater, spelmän, sagoberättare, med unga och gamla i en stor ring, andaktsfullt lyssnande, de flesta analfabeter. Man möter fakirer, trollkarlar, siare, astrologer, trådtunna gurus och heliga män - som för att markera sin andliga upphöjdhet kanske har smort in sig med kodynga eller dagarna i ända sitter på en hög med krossat glas. Och trafiken! Proppfullt med bilar - och mitt i körbanan står en massa kor och lyckas se fullkomligt oberörda ut. Dessutom tungt lastade kameler, sävliga elefanter, magra oxar med skrangliga, överlastade kärror efter sig… Jag blev alldeles förvirrad av allt detta tumult, men åter i Sverige tyckte jag att allt var tomt och dött… Jag saknade färgerna, dofterna, trängseln, alla leenden… Plötsligt föreföll den svenska tillvaron absurd. Här var så dödens stilla. Inget som hade med religion att göra fläktade i detta kalla, sterila samhälle…

Men religion är väl… en privatsak?

Nej. Ett folk utan religion blir bara en flock djur… Den materiella utvecklingen går visserligen i ett svindlande tempo - men rent mänskligt håller vi på att regrediera. Vi öser ur tomma brunnar som inget vatten ger. Vi stirrar oss blinda på yttre förlopp och ser bara ytan av allting. Men vår religiösa längtan har knappast försvunnit. Den lever kvar, djupt innestängd, och ger sig till känna kanske bara som en vag olust eller allmän vantrivsel. Många tror att de lever så lyckligt, men skrapar man litet på ytan brister den lätt…

Gud kanske blir en ny trend!

Jag inbillar mig att folk blir intresserade och kommer hit om de märker att det vi sysslar med verkligen angår dem… Att gå till högmässan skall inte vara en timmes verklighetsflykt utan en timmes verklighetsfördjupning. Och med hjälp av lite oljegrus - nej, vad säger jag, orgelbrus, så kan det ske under… Nej, nu snurrar jorden fortare än den brukar, nu åker vi racer mellan stjärnorna, ursäkta ett tag…
Han stapplade iväg… När han slutligen återkom föreslog hon att de kanske skulle fortsätta samtalet följande dag. Hon kunde förslagsvis vara här vid tiotiden, förklarade hon; det var bara en kvarts taxiresa till hotellet. Johannes svarade genom att hala upp en tredje vinflaska. Han dinglade med den fram och tillbaka, samtidigt som han utstötte en serie laterala läten: ”Tick- tack, tick- tack”… Först blev hon ytterst uppbragt och var nära att resa sig och gå - sekunden efteråt applåderade hon och skrattade med i allt han gjorde. Samtidigt som han kämpade med korken diskuterade han skilda sätt att tolka uppståndelsemyten. Efter att ha svept ytterligare ett glas redogjorde han för det

FORTSÄTTNING