På sin vakt. Honorna är brunstiga och strutshanen har därför häcken full.

Långhalsade lamm
Text och foto: Lydia Duprat

En dryg timma från Stockholm, mitt i ett grant sommarlummigt Sörmland, ligger Stigtomta Struts, ett familjeföretag som funnits i snart sex år. Jag får syn på dem innan bilen ens hunnit komma till ett stopp, dessa magnifika fåglar, två och en halv meter höga med sina stora och uttrycksfulla ögon och imponerande fjäderdräkt.

Stigtomta Struts ligger utanför Nyköping och drivs av Peter Stenius. Peter kom på idén att starta en strutsuppfödning under en semester i Thailand 1996 då han var på besök på en krokodilfarm där man även höll strutsar. I ett hägn stod ett tjugotal av de ståtliga fåglarna och Peter, som alltid har tyckt om djur, blev fascinerad.

I november 1996 anlände de första djuren, två hanar och fyra honor. Fåglarna var från Holland och kostade 35 000 kronor styck.

— Det var billigt. Många uppfödare köpte strutsar för nittio, hundratusen kronor då, säger Peter.

De här första fåglarna tillhörde underarten svart sydafrikansk tamstruts. Denna underart är till storleken något mindre än övriga men lägger flera ägg och är också tamare. Den svarta sydafrikanska tamstrutsen har också finare plymer och därför var det denna underart som uppfödningsverksam-heten i Sydafrika var inriktad på under strutsfjädrarnas storhetstid på 1800-talet.

Enligt Peter Stenius började nästan alla uppfödare i Sverige med svart sydafrikansk tamstruts.

— Några uppfödare har kvar dem. Men det lönar sig inte med så små djur, så nu har jag bytt ut allihopa mot större strutsar, säger han.

I dag har Peter 15 avelsdjur varav tre är hanar. I olika hägn hålls grupper om två-tre honor och en hane. Så fort man närmar sig hägnet nalkas strutshonorna, intresserade. De är brunstiga just nu vilket märks på deras benägenhet att lägga sig ner med den långa halsen utsträckt utmed marken eller att oupphörligen öppna och sluta näbbarna vilket åstadkommer ett kastanjettliknande ljud.

— Strutsar är nyfikna djur, berättar Peter Stenius. De är också väldigt fega och springer bort så fort de blir rädda. Men efter en stund tar deras nyfikenhet överhanden och de springer tillbaka för att undersöka det nya.

Den livskraftigaste och mest spridda myt som rör strutsar handlar om att de stoppar huvudet i sanden vid tecken på fara. Men enligt såväl Peter Stenius som biologer är detta just en myt.

— Strutsar stoppar inte huvudet i sanden, men de går ständigt och pickar. De betar, de äter upp små stenar som underlättar deras matsmältning. Så på långt håll kan det se ut som om de har huvudet i sanden.

Strutsar och det svenska klimatet
I en rapport framför Förbundet Djurens Rätt ett antal argument mot svensk strutsfarmning. Enligt rapporten skulle det kalla och fuktiga svenska klimatet vara ytterst olämpligt för strutsar och ge upphov till ett flertal problem, bland andra risken för såväl avkylning som halkskador.

— Det svenska klimatet är inte alls olämpligt för strutsar, säger Peter Stenius. Strutsarna går gärna ute när det är 20 grader kallt, de älskar faktiskt snön. De har mycket underhudsfett och på vintern äter de ensilage som är mycket fiberrikt. Att bryta ner det alstrar mycket kroppsvärme. Därför fryser de inte.

Detta bekräftas av Lars-Åke Janzon, biolog på Naturhistoriska museet.

— Vi har kunnat konstatera att det fungerar bra med strutsuppfödning även i ett klimat som vårt, säger han. Man kan säga att strutsen är anpassad för kyligare klimat. På vissa ställen i Afrika, där strutsar finns naturligt, är det inte ovanligt med köldgrader på nätterna.

Peter Stenius berättar att det tvärtom är hög värme som påverkar strutsarna negativt. Exempelvis slutar de värpa när det blir för varmt, å andra sidan värper de för fullt när det är 20 grader kallt ute.

Dessvärre tycks ett av argumenten i Förbundet Djurens Rätts rapport stämma bra, nämligen det om risken för halkskador. Under en rundtur på den gård där ungdjuren bor pekar Peter på en av strutsarna och berättar att den gjort illa sig i ena benet i samband med en halkolycka helt nyligen. Det skadade benet såg inte roligt ut och djuret hade svårt för att gå. Peter berättar att det regnade kraftigt den dagen och att fågeln då befann sig på ett stall utomhus där betonggolvet inte är täckt av halm.

— Han kan ha halkat på av regnet upplöst avföring som legat på marken, förklarar Peter.

Han tillägger att han håller fåglarna inomhus när det är halt ute om vintrarna. Snö är som sagt inget problem för strutsarna, men isen halkar de på. Turligt nog är det sällan halt här på vintern, en vecka om året får strutsarna hålla sig inne av den anledningen.

Ljuset styr brunsten
Fåglarna ser välmående ut, honorna är alerta och söker genast kontakt då man närmar sig stängslet. Hanarna i de olika hägnen ser emellertid ut att ta sin uppgift att bevaka sina honor och sina revir på största allvar, och betraktar oss med stor misstänksamhet.

Jag låter några honor nypa mitt finger med sina näbbar, men vågar mig inte på det konststycket med hanarna. Jag inbillar mig att deras näbbar ser vassare ut.

Peter berättar att det är ljuset och mängden foder som styr brunsten hos strutsarna. Produktionen börjar i december då Peter ökar på belysningen och mängden kraftfoder. Efter cirka tre veckor har strutsarna kommit i brunst. Det första ägget brukar komma lagom till julafton. I augusti tar Peter bort kraftfodret – nu får strutsarna i stället beta gräs. Då slutar de också värpa. Nu är det meningen att honorna ska vila och Peter skiljer dem och hanarna åt.

I det vilda varar fortplantningssäsongen från april till september. Anledningen till att Peter styr strutsarnas fortplantningscykel är att han vill att kycklingarna ska få växa upp under våren och sommaren. Kycklingar som växer upp under den varma årstiden trivs bättre och blir också friskare.

Under värpningssäsongen plockar Peter alla äggen så snart de värpts. Det måste man göra, annars slutar strutsarna värpa. I naturen lägger en strutshona mellan 10 och 15 ägg om året, på Stigtomta Struts blir det mellan 40 och 50 ägg per hona och år. Honorna värper äggen vid femtiden på eftermiddagen. Sedan Peter plockat äggen vidtar alltid samma ritual: först gör Peter rent äggen med stålull. Sedan lyser han äggen med UV-ljus, som verkar bakteriedödande. Men de nyvärpta äggen omges även av ett naturligt skydd.

— Nyvärpta ägg är alldeles klibbiga. Honan utsöndrar nämligen ett sekret som omsluter äggen och skyddar dem mot smuts, förklarar Peter.

När äggen väl är rengjorda lägger Peter dem i en ruvningsmaskin. Ruvningen tar cirka 42 dagar, i ruvningsmaskin liksom i naturen. När det gått 39 dagar genomlyser Peter äggen för att se huruvida kycklingen har stuckit in näbben i luftblåsan. Det är ett säkert tecken på att kläckningen är nära förestående: när kycklingarna är färdigutvecklade uppstår hos dem behovet att andas. De genomborrar därför äggets luftblåsa efter syre. Sedan är det en tidsfråga innan syret i luftblåsan är förbrukat. Det är alltså syrebristen som får kycklingarna att slå hål i äggskalet — att kläckas.

Nu flyttar Peter alla äggen till kläckningsmaskinen. Han är närvarande vid kläckningen utifall hans hjälp skulle behövas: en kyckling kan ligga upp och ner i ägget och ha svårt för att ta sig ut. Men Peter hjälper så litet som möjligt. Vissa kycklingar är så pass svaga att de inte klarar att genomföra kläckningen. Samtidigt är detta ett tecken på att de med all sannolikhet inte kommer att klara sig längre fram heller. Dylikt hör naturen till och därför är det ingen idé att styra det hela för hårt, anser Peter.

De nykläckta kycklingarna förs alla omedelbart till en annan gård där de får bo tills det är dags att åka till slakteriet. Peter hyr den här ladugården av en bonde som tidigare idkade mjölkproduktion men vars verksamhet numera är inriktad på spannmålsodling.

Hur bär du dig åt när du behöver flytta på strutsarna?

— Små strutsar bär jag till nästa hage, nykläckta kycklingar flyttar jag i papplådor avsedda för höns, svarar Peter. Mellanstora fåglar leder alternativt föser jag. Stora strutsar är så nyfikna att de går att locka på.

Årsungar. En av strutsarna hade halkat och skadat benet. Det såg ut att göra ont.

Slakthuset nästa. Snart kommer bilen som ska att föra fåglarna till slakteriet i Skåne.

I väntan på slaktbilen
De strutsar som är avsedda för slakt tillbringar sina korta liv på en annan gård i närheten. Lokalerna är också här rymliga och bortsett från den fräna avföringslukten som möter besökaren redan vid dörren verkar de också tämligen rena, om än kala och fula, helt i betong som de är. Jag erinrar mig de strutsar jag sett i det vilda i Tanzania, på den oändliga savannen i Serengeti och bland det höga gräset i Ngorongoro, fria djurmedborgare i ett gränslöst land med blott två saker på dagordningen: att överleva och gärna även att fortplantas.

Men här på gården är det människornas dagordning som gäller. Strutskött är gott och efterfrågan ökar. I år kommer Peter Stenius att producera cirka 14 000 kilo strutskött. Det motsvarar cirka 400 fåglar.

Även fåglarna på den här gården har tills alldeles nyligen haft tillgång till ett hägn utomhus där de har gått och betat. Men för närvarande är detta hägn inte tillgängligt för strutsarna.

— När strutsarna hade gått och betat där ett tag blev marken till rena leråkern. Nu är det nysått där, samtidigt håller jag på att göra i ordning ytterligare tre nya hägn. När det är klart kommer strutsarna att ha fyra hägn till sitt förfogande, säger Peter.

Här i ladugården hålls strutsarna i åldersgrupper. I ett mindre bås står de allra minsta kycklingarna och trycker under en värmelampa, i ett annat något större kycklingar. Ju större fåglar desto större bås. Minstingarna verkar fogliga och blyga. De blir lätt stressade, de har ingen mamma eller pappa i närheten.

Strutsarna förs till slakten när de är mellan 10 och 14 månader gamla och har uppnått en kroppsvikt om 100—130 kilo. Då kommer djurtransportbilarna som ska föra dem till slakteriet i Örkelljunga i Skåne. Det är en lång resa, närmare bestämt på 37 mil.

— Från och med september i år kommer slakten att ske här i trakten. Slakteriet i Jönåker, som hittills har varit ett kalkonslakteri, håller på att byggas om för att kunna ta emot struts, säger Peter.

Vi passerar ett antal riktigt stora stall med betonggolv täckta av halm. I varje står ett tjugotal ganska stora strutsar, den ena bredvid den andra, och betraktar oss med sina stora ögon. De är nyfikna och vaksamma på samma gång.

De har inte lång tid kvar att leva.

Hur kan man gilla djur och ändå föda upp dem till slakt?

— Jag försöker att inte fästa mig vid slaktdjuren, svarar Peter. Med avelsstrutsarna är det annorlunda, de är som husdjur. Men de som är ämnade för slakt fäster man sig inte vid, dessutom är de så många.

Vid de slakterier som hittills har godkänts i Sverige sker slakten genom bultpistol mot huvudet, i något fall med elektrisk ström. Slaktkroppen väger cirka 55—65 kilo, vilket ger 30—40 kilo benfritt kött.

Jag passerar stallet med de största fåglarna en sista gång. Stallet är som sagt stort, men strutsarna står ändå tätt packade längst fram vid stängslet så att ingen må gå miste om en enda liten spännande detalj. Deras långa halsar, den ena bredvid den andra, får mig att tänka på segelbåtsmaster på en marina.

De stirrar på mig med oskuldfulla miner och några vänder sig säkert efter mig när jag går.