Se människan
Av Måna Berger

Ett år har gått sedan terrorattacken mot World Trade Center, och chockvågorna har ebbat ut men sprider sig fortfarande som ringar på vattnet, i vida cirklar över en värld som fortfarande i grunden är sig lik. Den kan beskrivas i mycket enkla termer, om än inga enkla problemlösningar existerar. Makten är sig lik och hatet. Den som har mycket att förlora slår vakt om sitt och den som redan mist allt har ingenting mer att förlora. Båda är hänsynslösa. Ingen litar på den andre. Och kriget mot terrorismen förs med konventionella stridsmedel, som krig alltid har förts, men tycks inte leda till något resultat; inte till ökad trygghet och internationellt samförstånd mellan människor i varje fall. Många fler känner fruktan i dag, även här, sedan invandrarfientliga grupper har utnyttjat situationen.

Men barn föds ovetande om hat och ondska, tillitsfulla, utan begrepp om olikheter. Från början är alla jämlika. Små barn ser inte skillnader i hudfärg eller klädedräkt, bryr sig inte om vilket språk det andra barnet talar; de ser en lekkamrat och blir glada. Misstänksamheten och rädslan kommer längre fram i livet och bygger oöverstigliga barriärer. Vuxna inplanterar fruktan i barnet, för att de själva är rädda. Vuxna ”lär sina ungar vad hat är” som det heter i Lars Forsells text till Georges Brassens ”Djävulens sång”, men jag vill inte tro på fortsättningen, att djävulens överman bara är människan. Jag tror på den godhet som trots allt finns, eftersom den är vårt enda överlevnadshopp. Utan den skulle vi för länge sedan ha förintat oss själva i en accelererande, primitiv våldsspiral. Jag hävdar att det faktum att mänskligheten fortfarande existerar är beviset för att godhet och eftertanke finns och att det inte är naivt att tro på människan.

Att tro på människan är att se individen. Det är att låta rasisternas propaganda gå direkt i soporna, där den hör hemma. Det är att låna något av det storögda barnets blick och se möjligheter, inte bara risker. Det är att spegla sig själv i andra och våga känna igen sig. Det är att tro på sig själv och på att det spelar någon roll vad man gör, i det privata, långt från storpolitiken. Det är den enda framkomliga vägen. Den enda, långsiktiga kampen för att förändra världen, eftersom alla desperata handlingar bottnar i maktlöshet och bitterhet, underläge, isolering och förtryck och allt börjar i människan. Var hon än befinner sig.