Spännande historia i torr språkdräkt
Av Lydia Duprat

LÄST
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Solvagnen Börje Isakson Illustrationer: Jens Ahlbom Rabén & Sjögren 2002 ISBN: 91-29-65603-6

Under gymnasieåren tyckte jag att det inte kunde finnas ett tråkigare eller obegripligare ämne än kemi. Läraren klottrade ner en radda kemiformler på svarta tavlan, formler som vi elever förväntades såväl begripa som lära oss utantill. Aldrig kopplade läraren dessa teoretiska representationer, dessa abstraktioner, till något konkret ur det verkliga livet, som till exempel vad som sker, rent kemiskt, med en cigarrett när man tänder den, eller vad som sker med en deg under jäsningen.

Jag kan tänka mig att det finns människor som upplever ett liknande ointresse för exempelvis historia; människor som inte kan relatera till historia på ett sätt som berör dem personligen utan betraktar ämnet som en ren abstraktion. Som en hög dammiga, malätna teorier som på intet sätt kan angå dem här och nu. För att väcka dessa människors intresse måste abstraktionerna på något sätt konkretiseras: med andra ord måste det förflutna förflyttas till vardagen.

Detta är precis vad Börje Isakson gör i sin bok ”Solvagnen”. Denna är hans fjärde historiska fakta-fiction-bok, av förlaget beskriven som en arkeologisk thriller.

”Solvagnen” skildrar två parallella skeenden, ett i nutid och ett i forntiden, båda på samma plats någonstans i Sverige. En grupp arkeologer utför utgrävningar där de tror att det har legat en bosättning från bronsåldern. Huvudkaraktärerna är Amanda, dotter till ledaren för utgrävningen, och August, en grabb som bor på orten. För det mesta käbblar ungdomarna med varandra, tills de en natt börjar drömma märkliga drömmar under vilka de förflyttas till den forntida byn och blir indragna i ett drama med religiösa förtecken.

Berättelsen kompletteras med och förankras i faktarutor om livet på bronsåldern, vilket gör ”Solvagnen” till en på samma gång spännande och lärorik bok. Emellertid tycker jag att Börje Isaksons språk lämnar en del övrigt att önska, det är stundom osmidigt och väl torrt för att passa i en ungdomsbok. Dessa brister uppvägs lyckligtvis till viss mån av Jens Ahlboms varma och stämningsfulla illustrationer, som får läsaren att drömma sig bort till en annan tid, en tid för mycket länge sedan.