ÅRGÅNG 4 NUMMER 2 — 17 FEBRUARI 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven

Ledare
Att resa är som att äta mango
Av Lydia Duprat

Under en period, om kanske tio år, av mitt liv avskydde jag att resa. Under en period, lika lång om inte längre, ogillade jag att äta frukt. Jag brukade säga: ”Jag är konstig. Jag gillar inte att resa och jag gillar inte att äta frukt.” Det fick folk att stirra på mig och utropa: ”Är du inte klok?”

Den perioden i mitt liv då jag varken gillade att resa eller äta frukt är slut för länge sedan. Fortfarande avskyr jag att packa väskor inför en resa. Fortfarande ogillar jag apelsin. Fortfarande avskyr jag att sitta inspärrad i ett flygplan i flera timmar. Fortfarande tycker jag att mango är en besvärligt kladdig frukt. Men. Att resa är som att äta mango: värt besväret.

Att resa står rätt högt upp i de allra flesta människors lista över topprioriteter. Pratar man om en resa man gjort eller en resa som man ännu inte gjort men drömmer om får den man talar med något visst i blicken. Det räcker med att man nämner en resa för att folk ska börja resa – i fantasin. Alla har vi en uppfattning om hur olika ställen ser ut, även om vi inte själva varit där. Vi har sett ställena på TV eller i resekataloger eller i en god väns fotoalbum. Så när man till exempel säger: ”Vi har varit några dagar i Toscana”, och kompisen får det där litet speciella i blicken, då vet man: han är i Toscana. Här och nu. Han har kanhända aldrig varit där, men han vet hur det ser ut, och vad viktigare är: han vet hur det känns att vara där.

Visst är det fantastiskt?

Jämfört med de flesta på jorden har jag väl rest en hel del; om man däremot betänker allt som finns att upptäcka och uppleva på jorden, ja, då har jag knappt gått över tröskeln ens en gång. Det här hoppas jag: att jag ska leva riktigt länge och att jag ska ha både hälsan och pengarna så att jag hinner upptäcka och uppleva hela världen innan jag dör. Och blir det inte så, då tänker jag göra det efter det att jag dött. Och då ska jag passa på och besöka även andra världar. Jag börjar med Månen, som jag älskar, som eggar mig. Det sägs att det är dystert där, att det är dött; men eftersom jag då själv är död bryr jag mig inte.

Sedan kommer jag säkerligen att vilja besöka alla de andra planeterna i vårt solsystem. Och solen också för den delen. Och sedan kanske andra planeter och stjärnor i andra solsystem, i andra galaxer…

Men först ska jag grundligt undersöka vår egen planet. Särskilt vill jag vistas i tropiska skogar och i hav, floder, sjöar, vattendrag. Jag ska vandra på vulkaniska öar och plocka orkidéer. Jag ska vandra i öknen och uppleva såväl skymning som gryning där, se månen stiga och bada öknen i silverljus. Jag ska dyka ner i Marianergraven utanför Filippinerna, eftersom det är där som havet är som djupast. Och jag ska besöka Madagaskar och hälsa på lemurerna och alla de andra udda djuren som bara finns där.

Jag ska sätta mig på en bänk i en redwoodskog och lyssna på trädjättarnas röster. Jag ska gå i en eukalyptusskog och insupa dess friska doft. Jag ska simma mot strömmen i älvar med klart vatten och upptäcka underjordiska grottor fyllda med skatter. Jag ska också vandra i Alperna och besöka det precisa ställe där man hittade Ismannen.

Jag ska gå upp för böljande kullar och ner för branta bergsväggar. Jag ska sköljas av vattenfall och föra handen längs sidan på ett isberg. Jag ska se det allra vackraste och praktfullaste, det allra minsta och ljuvaste som människan har skapat. Jag ska umgås med djuren, mycket och på lika villkor.

Ser ni? Jag har just varit och rest.

Den här gången är vårt tema Resor, i bokstavlig och bildlig mening. Det kan vara bra så här i februari, då man är utless på vinterkyla och halka och gärna drömmer sig bort.

Har du varit med om en intressant/spännande/tokig resa? Skicka din berättelse till Café Crème så publicerar vi den!

 

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat