Prosa

Kära läsare,

Häng med nu. Författaren till novellen nedan hade en idé och skrev ned en liten kort rövarhistoria om en man och en kvinna som för ett minst sagt underligt samtal.

Författaren var själv medan hon skrev ganska klar över vad som försiggick mellan de två personerna i berättelsen. En mycket skarpsinnig "testläsare" fattade emellertid inte ett skit.

Nu är det din tur att försöka förstå vad som pågår i berättelsen, och framför allt, vilken relation de två huvudpersonerna har till varandra.

Lycka till.

Debut
Av Nina Pettersso

— Kastanjebrunt?
— Nej, det känns inte som jag.
—Svart?
— Nej.
— Blond då, vill du vara blond?
— Kan jag inte få vara typiskt nordiskt råttgrå? Det kan du väl förresten göra något åt senare, om du inte tycker att det passar. Du kan ju alltid skicka mig till frissan.
Råttgrå. Han stirrade på datorns skärm. Sedan på fotot han hade framför sig. Sträckte på nacken och på ryggen. Han ville att hon skulle vara så lik som möjligt, men nu hade de hållit på så här i timmar. Ja, i dagar faktiskt. Ingen hade berättat att det var så här svårt. Han suckade. Kanske måste han ändå tänka om. Det är möjligt att hon skulle passa bättre i ljust hår. Han lade undan fotografiet.
— Ok.
Hon log nu. Tittade under lugg på honom, förföriskt. De råttgrå slingorna föll fram över pannan och avslöjade hur otvättat hennes hår var. Luggen hade förlorat sin volym och mjällflingor lekte i hårbotten.
— Nej!
Hon skrek till, förfärad.
— Mjäll! Fan vad onödigt!
— Men var inte så förbannat fåfäng!, röt han nu. Säger jag att du har mjäll så har du mjäll. Och färgen på dina ögon är…
Han tvekade.
— Gråblek.
Nu stelnade hennes mun i ett snipigt missnöjt streck. Sedan rotade hon ett ögonblick i sin stora röda läderhandväska och plockade fram ett par kolossala mörka solglasögon.
— Ta av dig solglasögonen, sa han irriterat.
Hon förde långsamt upp handen mot ansiktet, spretade lite med sina långa fingrar och petade med en mjuk rörelse till glasögonen, så att de skulle sitta säkrare på sin tron.
— Men ta av dig glasögonen, det går inte att ha en huvudperson som går omkring med solbrillor på sig hela tiden. Man måste ju se dina ögon!
Hon tittade stelt på honom.
— Om du inte tar av dig solglasögonen så får väl det hela utspela sig i mörkaste november, sa han och log belåtet. Du blir tvungen att ta av dig solglasögonen, annars kommer folk tro att du är sinnessjuk.
— Fint, sa hon. Det skiter jag i.
— Men vi kan inte hålla på och bråka om sådan här småsaker, Janelle!
— Jag heter Gina.
Nu slog han ut med händerna, uppgivet.
— Vi kom ju överens om Janelle!
— Jamen jag ändrade mig. Jag är väl ingen porrstjärna heller.
Han rätade på sig igen. Drog i långfingret på vänsterhanden tills det knäppte till. Irritationen sköljde över honom nu. Det kändes som om hon klämde om hans huvud med sina beniga fingrar. Gina. Varför skulle en Gina vara oskyldigare än en Janelle? Vad spelade det för roll? Han tänkte att de där små fina ådrorna som han ibland skymtade under sina trötta ögon säkert hade mörknat nu och spritt sig över ansiktet som ett slitets rotsystem.
— Ok, sa han sedan. Vi går vidare. Vi gör som du vill. Du heter Gina. Men dina ögon är fan grå och nu tar du av dig solglasögonen.
Motvilligt tog hon dem av sig och stoppade tillbaka dem i väskan. Sedan lade hon armarna i kors över barmen och satt där med näsan i vädret, så att han nästan kunde se hennes näshår vibrera då hon andades.
— Vi skiter i vintern, fortsatte han trött. Det får vara april. Och vi skiter väl i mjället också, det är inte viktigt. Vi måste börja.
Nu kröp solen fram bakom ett moln och sköljde över Ginas ansikte. Så vacker hon var under allt smink. Det där uttrycket i ögonen. Irritationen, arrogansen. Men också bräckligheten. Hon svepte det långa håret från ansiktet, förde upp handväskans röda läderrem över axeln och lutade sig längre ut från porten. Det starka solljuset bländade henne. Hon sjönk långsamt tillbaka i skuggorna, fortfarande med full uppsikt över den tomma korsningen. Mörkret skrämde henne inte. Det var ljuset som gjorde henne illa till mods. Måhända fanns det inte en maska i hennes nylonstrumpor, inte en fläck på hennes höga svarta stövlar. Läderjackan satt perfekt, även om den inte var helt ny, och hon visste att maskaran inte runnit. Det var tidigt. Ändå var det plötsliga starka solljuset ovälkommet. Så hörde hon ljudet av en bil som närmade sig. En Mercedes, tänkte hon. Kanske några kronor
— En hora!
Gina väste fram orden. Hennes gälla röst gick sedan snabbt upp i falsett.
— Vafaaan!, skrek hon åt honom. Är jag en hora!?
Hennes ansikte var alldeles rött. Ögonen uppspärrade.
— Har du gjort mig till en hora? Jag är ingen hora! Är du helt sjuk eller?!
— Men nu håller du käften! vrålade han, plötsligt darrande av ilska. Du har inte med det här att göra! Det är ju jag som berättar den här förbannade skithistorien, inte du!
— Ja, det är verkligen en skithistoria! skrek hon tillbaka. Jag menar, hur jävla förutsägbar får man vara! Du har staplat tio vulgärklyschor på varandra och byggt en halv sida urusel text! ”Läderjackan satt perfekt, även om den inte var helt ny, och hon visste att maskaran inte runnit.” Hallå?!, skrek hon och knackade sig på pannan. Är det någon hemma eller!
Nu bultade det i hans huvud. Klockan var halv tre på natten och han hade inte kommit någon vart. Och skälet till det var osannolikt. En ständigt trilskande jävla brud, som inte hade ett skit att säga till om egentligen och som för varje rad blev mer och mer olik kvinnan på fotografiet. Det kunde inte fortsätta så här.
Gina stirrade ut i tomma intet med sina små, smutsgrå grisögon. Hopplösheten och bitterheten hade lagt sig i rynkor kring hennes mun och veckat sig i hennes panna. Ingen skulle någonsin få komma nära Gina. Hon skulle inte våga älska någon. Ingen skulle älska henne. Och hon visste om det.
— Sluta! Sluta! skrek hon. Jag står inte ut! Ska du göra mig ful och deprimerad som hämnd för att jag berättar något du redan vet? Att det här är en skithistoria! Att du är en skitförfattare! Varför inte göra mig puckad, när du ändå är i skapartagen! Eller nej! Hon lyste upp. Varför inte göra Gina till en hora, som ...tadaaa… också är författare! Så kan jag skriva färdigt den här jävla boken själv!
Han sa ingenting nu. Han satt framåtböjd, helt stilla, och kände hur det ryckte i ena ögonvrån.
Bilen närmade sig. Så fort Gina hörde det bekanta ljudet hade hon trotsat solljuset och tagit några steg ut på trottoaren. Gatan var tom så när som på en parkerad lastbil till vänster om henne. Den skymde hennes sikt. Hela korsningen till höger var tom. Bilen syntes fortfarande inte till. Hon kunde inte riktigt bedöma från vilket håll den kom.
— Va…?
Gina tvekade.
— Du tänker väl inte…
Hon slutade att andas, plötsligt lika förvirrad som rädd.
Bilen närmade sig med högre fart än vad hon hade väntat sig. Gina kunde höra föraren trycka ned gaspedalen, men hon kunde inte se honom. Fast nu var hon säker på från vilket håll bilen skulle komma och fäste målmedvetet blicken på gathörnet.
— Nej! Du kan inte…!
Hon tog tre steg ut i gatan och
— Du tänker ha ihjäl m…
Gina hann inte mer än vända ansiktet innan bilen körde på henne. Mercedesen hade dykt upp från ingenstans bakom den stora lastbilen. Föraren hann inte bromsa. Det avskyvärda ljudet av ben som krossas. Kraften som kastade hennes trasiga kropp över motorhuven. Den röda läderhandväskan slungades tom upp i luften. Ett vinrött läppstift, en spegel, några lösa mynt, pepparspray och de stora solglasögonen föll ned på gatan och på bilens motorhuv. När hennes huvud slog i asfalten bakom bilen var hon redan död.

Nå, vad tror du? Gissningar och annat går att maila till Nina Pettersson på nipson@telia.com.