ÅRGÅNG 4 NUMMER 2 — 17 FEBRUARI 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven

Donner-sällskapet: En resa som slutade i tragedi
Av Lydia Duprat

Donner-sällskapets rutt. Klicka på bilden för att se den i större upplösning.

De flesta i Sverige känner till historien om det uruguayanska rugbylaget vars plan kraschade i Anderna 1972 och där de överlevande tvingades till att äta sina döda vänner för att inte själva gå under. Händelsen har givit upphov till ett antal böcker och en film, ”Alive”. Färre känner emellertid till historien om Donner-sällskapet som gick ett liknande öde till mötes drygt etthundra år tidigare i Nordamerika.

Under 1840-talet inleddes det som senare skulle bli känt som det amerikanska ”conquering of the West”, eller den stora utflyttningen västerut. Nya områden måste tas i besittning till följd av en kraftig befolkningsökning. Det hade börjat råda brist på jord och arbetstillfällen i landets östra delar. Städerna var överbefolkade och trånga och detta i kombination med bristfällig renhållning resulterade i återkommande koleraepidemier.

Många började längta efter en ny start i ett nytt land. Klimatet i Kalifornien sades vara hälsosamt och jordpriserna överkomliga. Under 1800-talets andra hälft emigrerade folk i stora vågor till Kalifornien men också Oregon och sydvästra USA på jakt efter ett bättre liv. För många var det drömmar om äventyr som hägrade.

Donner-sällskapet var en av de grupper som deltog i utflyttningen västerut. Från början bestod Donner-sällskapet av den 65-årige bonden George Donner med familj och deras granne, affärsmannen James Frazier Reed och dennes familj. Antalet medlemmar i sällskapet uppgick till 32 män, kvinnor och barn. Senare skulle antalet i sällskapet komma att utökas till 87 personer.

Den 16 april 1846 lämnade gruppen staden Springfield i Illinois i riktning mot Independence i Missouri. Från Independence skulle man sedan färdas drygt 400 mil innan man slutligen nådde målet, som var San Francisco. Etappen Independence—San Francisco beräknades ta fyra månader att tillryggalägga.

Deras överlevnad hängde på en perfekt timing för resan: för det första kunde man inte påbörja resan förrän efter vårens regnsäsongs slut; för det andra måste man hinna över Sierra Nevada-bergen före första snöfallet. Varken George Donner eller James Reed var emellertid oroliga; de tänkte nämligen ta en genväg genom bergen, en genväg som en viss advokat Lansford Hastings hade hittat och skrivit om i sin bok Emigrant’s Guide, där han också lovsjöng Kalifornien. Hastings genväg skulle bespara sällskapet cirka 50 mil.

Donner-sällskapet bröt upp från Independence den 12 maj. Deras var en av tusentals karavaner på väg västerut denna vår. För Donner-sällskapet var resan kantad av motgångar från allra första början. Återkommande åskväder förvandlade stigen till en lervälling och både dragdjur och vagnar körde fast i dyn. Färden framskred mödosamt med tre kilometer per dag. Icke desto mindre lyckades sällskapet nå Fort Laramie vid Klippiga bergen inte mer än en vecka efter tidsschemat. Där träffade James Reed på en gammal vän som nyligen färdats till häst genom Hastings bergspass. Han avrådde Reed å det bestämdaste från att ta genvägen genom bergspasset: vagnarna skulle aldrig klara att ta sig igenom. James Reed valde att bortse från rådet och sällskapet fortsatte sin resa som planerat.

Den 17 juli blev Donner-sällskapet och andra karavaner upphunna av en ryttare med ett meddelande från Lansford Hastings. Denne uppmanade emigranterna att ta sig till Fort Bridger där Hastings i egen person skulle ledsaga dem genom bergspasset. Vid ankomsten till Little Sandy River beslöt sig de flesta pionjärerna för att ta den gamla, längre men välkända rutten västerut medan Donner-sällskapet och ytterligare sju familjer, som valt att ansluta sig till dem, fortsatte mot Fort Bridger. Väl framme vid fortet konstaterade de att Hastings redan åkt iväg med en annan karavan. Oförskräckt ledde James Reed gruppen vidare mot bergspasset. Resan gick bra: på en vecka hade karavanen tillryggalagt tolv mil.

Den 6 augusti får gruppen emellertid ett brådskande meddelande från Hastings, där han enträget uppmanar dem att hitta en alternativ rutt då vägen längre fram i bergspasset blivit oframkomlig. Vagnarna lämnade stigen och började ta sig ner för berget. Deras färd genom snårskogen var ansträngande och ytterst långsam. När de slutligen nådde fram till Great Salt Lake låg de en månad efter tidschemat. Framför dem låg en sträcka om 13 mil över saltöknen.

Det tog sällskapet fem dagar att ta sig över saltöknen, och resan blev till en mardröm. Under dagarna förvandlade den brännande hettan sanden till en puttrande gryta som slukade deras vagnar, som måste överges. På nätterna drog iskalla vindar fram och åstadkom en sandstorm som kvävde deras dragdjur. De av törst förtvivlade oxarna antingen sprang bort eller dog. När sällskapet kommit över på andra sidan inventerades matförrådet, och det visade sig att man inte hade mat så det räckte för de dryga nittio milen som återstod av resan.

Omvägen hade kostat dem tjugo extra mil. Stämningen var dyster, folk var skärrade och råkade i slagsmål. Efter att i självförsvar ha dödat en man blev James Reed förvisad från sällskapet. Han lämnade kvar sin familj och red vidare ensam till Kalifornien.

Den 19 oktober nåddes de trötta och förtvivlade emigranterna av en hjälppatrull som hade med sig matvaror till dem. Donner-sällskapet befann sig då cirka 80 kilometer från bergstoppen på Sierra Nevada dit de var på väg och hjälparna försäkrade dem att det skulle dröja minst en månad innan bergspasset där blev oframkomligt. Det skulle visa sig att de hade fel.

Den 31 oktober hade sällskapet inte mer än 300 meter kvar till toppen när det första snöfallet kom. Man rusade upp mot bergspasset men eftersom kvinnorna, som bar på barnen, var utmattade bestämde man sig för att slå läger för natten och fortsätta följande dag. Det ymniga snöfallet fortsatte, och på morgonen var bergspasset blockerat av sexmeterhöga snödrivor.

Under de kommande fyra månaderna kröp de återstående 81 män, kvinnor och barn ihop i två övergivna kojor, egentillverkade skjul och tält. Vid mitten av december hade all boskap slaktats och ätits upp. Folk började äta trädbark, kvistar och kokta djurhudar. En man dog av undernäring.

En grupp bestående av nio män, fem kvinnor och en tolvårig grabb packade ner ett magert matförråd och gav sig av på snöskor mot bergspasset för att hämta hjälp. Gruppen kallade sig själv för ”Det fåfänga hoppet”. Nio dagar senare insåg de att de gått vilse på bergstoppen. Efter tre dagar helt utan mat bestämde man sig för att dra lott; förloraren skulle offra sitt liv så att de andra må överleva. En man vid namn Patrick Dolan drog det kortaste strået, men ingen av hans kamrater kunde förmå sig att döda honom. Snart avled Dolan ändå av näringsbrist, och kort därefter avled ytterligare två andra män. Några av gruppens medlemmar styckade kropparna och packade ner bitarna samt märkte dem noga, så att ingen skulle behöva äta upp kött från en familjemedlem.

Arton dagar efter det att de gett sig av nådde gruppens sex överlevande en stuga och slog larm. På Sutter's Fort blev man varskodd om tragedin, men det skulle ta över en månad innan den första spaningspatrullen hittade de nödställda. Den 19 februari 1847 fann räddningsteamet 48 överlevande i lägret. De döda låg i snön under filtar. Man hade ännu inte tillgripit kannibalism i lägret utan levt på kokta djurhudar. Men eftersom det skulle ta två månader och fyra räddningspatruller till innan samtliga i lägret blivit undsatta blev de nödställda så småningom nödgade att göra som deras kamrater i ”Det fåfänga hoppet” gjort på berget. Den andra räddningspatrullen, som för övrigt leddes av James Reed, rapporterade att man sett halvätna kroppar utspridda på marken i lägret.

James Reed hade haft tur: hans hustru och fyra barn hade alla överlevt tragedin. Av medlemmarna i Donner-familjen hade endast ett barn undkommit döden.

Av de 87 människor som varit på väg till Kalifornien våren 1846 hade två tredjedelar av kvinnorna och barnen och en tredjedel av männen överlevt, och 41 av dem hade gått under.

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat