Mitt liv som flygvärdinna
Av Lydia Duprat

Dallas i april 1980. Min klass poserar efter fullföljd kabinträning. Jag är andra tjejen från vänster i andra raden. Klicka på bilden för att se den i större upplösning.

Jag har varit flygvärdinna. En gång i tiden, för länge, länge sedan, strax innan jag kom till Sverige från mitt tropiska hemland Brasilien.

Hela min barndom och ungdom hade jag drömt om att resa ut i världen. Som barn eggades jag särskilt av Asien och länder som Mongoliet och Tibet samt öar som Java och Sumatra. Jag drömde också om djupa skogar i norr, om snötunga trädgrenar. Om att liksom de ekorrar och möss jag läst om i några barnböcker bo inuti en trädstam i en sjumila vinterskog, och sitta i en stor och skön fåtölj framför en sprakande eld…

Det är bakgrunden till min stora längtan. Jag ville ut i världen, jag ville se något annat än sommar året runt och tropiska växter, jag ville känna annat än solgass, hetta och fuktighet. Jag var nitton år och längtade bort, men jag hade inga pengar att resa för, och det hade heller inte mina föräldrar. Vi var fyra barn, bodde i hus, hade bil, tjugo katter och två hundar och ekonomin var ansträngd redan som det var, trots att båda mina föräldrar arbetade mer än heltid.

Enda utvägen var därför ett jobb som flygvärdinna. Jag sökte jobb på tre olika flygbolag: det brasilianska Varig, det tyska Lufthansa och det amerikanska Braniff International. På Varig fick jag genomgå ett batteri av tester och klarade mig genom nästan alla men kuggades på det allra sista, nämligen på psykologitestet! På Lufthansa sade de att jag var alltför ung och oerfaren, nitton år, boende hos föräldrarna, ingen livserfarenhet… De gav mig rådet att växa till mig litet och återkomma någon gång i framtiden.

På Braniff fick jag napp efter månader av tystnad. De ringde mig helt plötsligt en fredag och sex dagar senare var jag på väg till Dallas för att delta i utbildningen för kabinpersonal. De verkade mycket angelägna; flygbolaget var i färd med att anställa hundratals nya flygvärdinnor och stewards i ett flertal latinamerikanska länder.

Efter den månadslånga utbildningen i Dallas åkte vi tillbaka till Rio. Jag var sugen på att börja jobba, yrket verkade spännande och jag ville sätta igång och börja jobba genast. Men när vi väl var tillbaka visade det sig att det rådde brist på arbetsuppgifter. Plötsligt hade Braniff inte flygningar så det räckte till all sin personal.

Vi blev kallade till ett Viktigt Möte, där ledningen förklarade att det för närvarande var ont om arbetsuppgifter men att vi kunde roa oss med att åka vart vi ville i världen på företagets bekostnad. De menade, vi har inget jobb åt er just nu, men vad fan… passa på och res!

Min bästa vän och kollega Nelly, som var 29 och hade hunnit tröttna på att yrkesarbeta, passade på och åkte till Paris, där hon hade vänner. Andra kollegor åkte till andra ställen. Men jag – jag, som så hade längtat efter att få resa – jag ville nu inte resa, utan arbeta! Jag vägrade att åka iväg på nöjesresa utan krävde att få tjänstgöra som flygvärdinna.

Trötta på mitt tjat upplyste mig ledningen om att chanserna att få jobba skulle vara större på deras bas i Panama City. Där rådde det större behov av personal. Sagt och gjort, jag åkte dit och stannade där i två månader. Och mycket riktigt fick jag jobba en hel del på flygningar därifrån.

Klimatet på flygbolaget och bland arbetskamraterna var emellertid inte bra. Rykten om massuppsägningar var i omlopp. Det sades att kontrollanter färdades inkognito på våra flygningar, och att tog de en på bar gärning med att inte bära läppstift eller nagellack (!) så åkte man ut med en gång. Fruktan att bli av med sitt jobb gav upphov till intrigmakeri, skvaller och ibland oförblommerade hotelser bland personalen: ”Om du inte gör si eller så ska jag anmäla dig till ledningen och du blir av med ditt jobb”, kunde man få höra från en arbetskamrat.

Samtidigt var arbetet ombord på Braniffs flygplan vidrigt. Flygbolaget satte en ära i att inte använda sig av platsmaterial eller serveringsvagn ombord. Personalen fick springa och ta drinkbeställningar precis som man gör på krogar, med ett block i ena handen och en penna i den andra. Sedan fick man springa fram och tillbaka med tunga brickor och servera drinkarna i tjocka glas. Alla måltider serverades efter samma princip: vi bar enorma brickor av tjock plast med tallrikar och fat av tungt porslin och rejäla bestick. Det kallade Braniff för ”service”. ”Vi på Braniff International kompromissar inte med kvaliteten på vår service”, brukade de skryta med.

Ett annat problem var klientelet på Braniffs flygningar. Vi flög Syd-, Central- och Nordamerika, och Braniff hade rykte om sig om att vara det billigaste flygbolaget på den amerikanska kontinenten. Det stämde visst, för merparten av våra passagerare bestod av fattiga bönder som hela sina liv gnetat och sparat till en enda resa utomlands, företrädesvis till Miami. Och är man fattig och unnar sig en enda resa utomlands, med flyg dessutom, då måste man ju självklart få valuta för pengarna. Passagerarna ville med andra ord ha allt som fanns att få ombord på planet. De beställde såväl kaffe som te, juice som läsk och vatten. (Inte alkoholhaltiga drycker eftersom Braniff tog betalt för dem. Fast givetvis beställde ett stort antal passagerare ändå massor med drinkar och det var alltid ett helvete att få kassan att gå ihop i slutet av varje flygning eftersom all personal ombord hade befogenhet att sälja drinkar men enbart en i personalen var ansvarig för räkenskaperna. Detta system gav upphov till otaliga bråk.)

Som sagt. Passagerarna ville ha alla rätter de hade rätt till och gärna sådant som de inte hade rätt till. De beställde extra bröd och ville ha extra smör, de beställde kaffe och te både tre och fyra gånger, de beställde kortlekar, smärtstillande tabletter, papper och färgpennor, dambindor och rakapparater, näsdukar och leksaker.

Några gånger flög vi med burhöns ombord, och en gång ville en passagerare ha med en get i flygplanet. Det var rena kalabaliken!

De vidriga arbetsförhållandena och det dåliga klimatet bland personalen gjorde att jag helt enkelt inte pallade med det jobbet. Jag blev passagerarnas terror. Just när vi skulle servera mat skulle samtliga passagerare tvunget köa utanför toan, som självfallet låg mellan köket och resten av kabinen, och på så sätt blockerade vägen för oss som sprang med tunga brickor fullastade med heta fat. Inte ens under serveringen ville de flesta passagerare sitta på sina platser utan spatserade mycket och gärna längs korridoren och försvårade det ytterligare för oss att komma fram.

Titt som tätt exploderade jag. Jag kastade brickor från långt håll tillbaka till köket liksom frisbees, jag skrek åt passagerarna att sätta sig för helvete, jag talade om för somliga passagerare att de för fan skulle ge sig när de ville beställa sin tredje kopp kaffe innan vi ens hunnit servera alla passagerare ombord sin allra första. Jag svor och blängde och passagerarna darrade av skräck. Jag var nitton år och fruktad.

En gång var kalabaliken sådan i ekonomiklass att vagnen från första klass (ja visst, där hade de en vagn att servera mat och dryck ifrån, trots att korridoren i första klass mätte typ tre meter och inte innehöll fler än fyra rader med säten), som varit på besök hos oss för att hämta mat inte kunde rullas tillbaka dit den skulle. Flygplanet var fullt med italienare som trots våra upprepade vädjanden vägrade att sätta sig så att vagnen skulle kunna passera. Chefen för kabinpersonalen hade gång på gång i högtalaren bett dem att gå tillbaka till sina platser, om inte annat så för en kort stund; men det sket passagerarna högaktningsfullt i. Plötsligt rann bägaren över för min del; jag tog högtalaren och skrek: ”ALLA GÅR TILLBAKA TILL SINA PLATSER PÅ MOMANGEN, ANNARS HELVETES JÄVLAR…!!!” varpå jag tittade in i kabinen och blängde på de bångstyriga.

Fullständig och våldsam panik utbröt ögonblickligen bland passagerarna. Folk flög tillbaka till sina stolar, alla samtidigt. Några passagerare som stod fångade mellan vagnen och sina säten var så desperata att de gick över stolsryggarna och trampade på dem som satt i stolarna. På två röda sekunder hade ett sextiotal stående, småpratande och drinksmuttande människor evakuerat korridoren. Alla satt åter på sina platser och darrade av förskräckelse. Några vågade inte att se åt mitt håll.

Jag tänkte, naturligtvis: ”Nu är det kört, jag får sparken på direkten.” Så när chefen för personalen litet senare sökte upp mig var jag beredd på det värsta. Men gissa vad hon sa?

”Det där var verkligen bra gjort, Lydia, du fick fason på dem. Bravo!”

                                                 * * * * *

Ett par månader senare blev all Riobaserad personal åter kallad till ett Viktigt Möte. Den här gången talade ledningen klarspråk: De skulle behöva friställa de allra flesta av oss, Braniff gick igenom svåra ekonomiska problem. Den verkställande direktören sa: ”De av er som inte är beroende av era inkomster, det vill säga, ni som inte har barn, ni som fortfarande bor hos era föräldrar, ni som inte har stora utgifter – tänk på era kamrater och säg upp er först. Alla kommer att sägas upp på sikt, men på så sätt får de bland er som bäst behöver sina löner lite tid på sig att hitta ett nytt jobb.”

Vi var trehundra människor i församlingen. Alla, precis alla, satt jättestilla och höll andan och tittade i golvet. Ingen ville avstå från ett jobb som detta! Ett jobb som gjorde det möjligt för en att resa! Ett jobb som omvärlden fann glamouröst, trots att vi själva visste bättre. Ett jobb som möjliggjorde det för vissa att tjäna litet extra inkomster genom att smuggla in varor från till exempel Miami till Rio.

Alla satt som förstenade. Utom jag.

Jag reste mig och sa att jag gärna avstod jobbet till förmån för en kollega med barn och försörjningsskyldighet.

Jag blev applåderad av ledningen, som uppmanade andra att följa mitt ack så osjälviska och föredömliga exempel.

En kille i personalen hörsammade uppmaningen och sade, han också, upp sig.

Det var det. Två av trehundra. Jag och killen.

Vi lämnade alla mötet. Jag var lycklig. Kanske killen var lycklig. Alla andra var ängsliga. De visste att det var en tidsfråga innan också de måste gå.

Efterord
Inom ett par år blev all Braniff-personal uppsagd i hela Sydamerika. Braniff gick i konkurs och köptes därefter upp av PanAm. Jag förstår än i dag inte riktigt vad som hände; varför de anställde så många flygvärdinnor och stewards för att därefter gå i konkurs.

Jag har fortfarande kontakt med mina två bästa vänner från den tiden. Nelly, hon som åkte till Paris när hon fick chansen, och Denise, som jobbade på flygbolaget ytterligare en tid. Nelly har jobbat som representant för en känd parfymtillverkare och som sekreterare. Denise är i dag filmare i Brasilien och jobbar som djurrättsaktivist. Och jag kom till Sverige bara ett par månader efter min uppsägning. Och här stannade jag.