Hyrans historia
Av Henrik Josephson

FOTO: FREEFOTO.COM

Varje månad gör den sig påmind. Hyran. Det är nästan alltid den utgift som får gå före alla andra, till och med mat. Hyran har alltid haft en stor och oftast besvärlig plats i människors vardagsliv. Ända sedan hyror började betalas har staten lagt sig i förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst.

Under 1100-, 1200- och 1300-talen fick samhället en fastare organisation. Samtidigt växte ett system fram för hur människor skulle betala tidens motsvarighet till hyra. Nästan alla svenskar var bönder och pengar hade väldigt liten betydelse. Systemet fick anpassas därefter.

Det fanns två grupper av bönder: självägande och landbor. De självägande bönderna ägde sin jord och betalade alltså ingen hyra. Bondesamhällets hyresgäster var i stället landborna. De hyrde gård och jord. På den tiden hette det att de betalade avrad. Hyran bestod av jordbruksprodukter. I tider då jordägarna var starka kunde avraden vara mycket betungande.

I de äldsta lagarna från 1200- och 1300-talen finns regleringar för hur överenskommelsen mellan bonden och landbon fick se ut. Med tiden växte ett visst besittningsskydd fram för bonden.

— Staten lade sig inte i själva jordbrukspolitiken men bestämmelser fanns för avtalet mellan landbon och hans herre, säger historieprofessorn Thomas Lindkvist.

— Systemet ägde bestånd ända in på 1800-talet. Det försvann för att förändringar i jordbruket gjorde det olönsamt.

Sveriges städer var länge små men även i de första stadslagarna finns bestämmelser för boendet. Det är mest regler för hur man får bygga hus. Det var till exempel förbjudet att bygga ett dass intill grannen eller vid en allmän gata.

De flesta stadsbor ägde sina hus men det förekom tidigt uthyrning. I Linköping ägde kyrkan många fastigheter. Prästerna föredrog emellertid det lugnare livet på landet och hyrde gärna ut till hantverkare. 1348 finns exempel på att biskopen ingriper i en hyrestvist.

Under andra hälften av 1800-talet började fler och fler människor flytta in till städerna. Sveriges städer blev större och vackra stenstäder växte upp sida vid sida med enkla arbetarbostäder. Meningen var att alla skulle kunna bo i stenhusen men i praktiken blev städerna segregerade.

Från början fanns inga speciella regler för hur hyresavtalen i städerna fick se ut. I kristider ledde det till att hyresvärdar började höja hyrorna och suga ut hyresgäster. Det blev början till en reglering av hyrorna.

Doktoranden Håkan Forsell har forskat om fastighetsägande.

— I hela Europa infördes hyresregleringar under första världskriget, säger han. Hyresregleringen var hårdast i Oslo. Stockholm var sedan först med att avskaffa dem. Det skedde redan 1923.

Från 1920-talet och framåt påverkade myndigheterna i hög grad hur nya hus byggdes. Bostadsbrist, dålig hygien och segregation skulle byggas bort. Under andra världskriget låstes hyrorna. Det krävdes tillstånd från myndigheterna för att höja dem.

1957 började man fundera på att avskaffa hyresregleringen. Flera utredningar tillsattes och 1969 trädde det ännu gällande bruksvärdessystemet i kraft. Det var tänkt att det skulle spegla marknadssituationen men ändå inte leda till oskäliga hyror på orter där bostadsbrist rådde.

Sedan systemet började användas har endast små förändringar skett. Statsmakternas idé om att hyresavtalen inte får vara utformade ur som helst har hållit ända sedan medeltiden.