Tio minuter äldre — om resor i tiden
Av Kerstin Gustafson

Tid och resor är två starkt förknippade saker. På ett konkret plan talar vi om tider för avgångar och ankomster. Vi reser kanske till länder i andra tidszoner och i vår vardag förflyttar vi oss både rumsligt och tidsmässigt.

Just tiden i förhållande till platser är tema i filmen "Ten Minutes Older - The Cello". Filmen är i två delar där "The Cello" är den andra delen. Filmerna kan ses oberoende av varandra. "Ten Minutes Older - The Cello" är en episodfilm bestående av åtta delar av åtta olika regissörer och det är dessa regissörers tolkningar av tiden som visas för åskådaren. Varje del är vackert introducerad av böljande vågor på ett hav.

En berättelse om vatten
Den första filmen, "Histoire d'eaux", av regissören Bernardo Bertolucci utspelar sig i Italien dit en grupp indier kommer med en buss. Det är oklart vad målet för resan är. Kanske är de flyktingar eller säsongsarbetare. En kort stund efter att männen förts ut från bussen viker en gammal man av från de andra. En ung indier följer efter honom. Den gamle mannen sätter sig under ett träd och han ber den unge mannen att gå och hämta vatten till honom. Den unge indiern går iväg och efter en stund hjälper han en ung italienska med hennes moped som har stannat. Under den återstående tiden av filmen får vi se hur indiern och italienskan gifter sig och får två barn. Barnen växer upp och en dag ska hela familjen åka någonstans med bil. Under resan råkar de emellertid ut för en olycka och bilen störtar ner i en flod. När de står och väntar på att bilen ska bärgas känner indiern igen platsen. Han går iväg till den skogsdunge där allt en gång började. Där finner han den gamle mannen under samma träd. Han frågar den unge mannen i en irriterad ton varför det tog honom så lång tid att hämta lite vatten. Budskapet i filmen är tydligt: tiden är relativ. Medan en tidsperiod för en person är en enformig väntan kan det för en annan person innebära att hela livet förändras.

Temat upprepas i de andra filmerna om än i varierade former. Tiden i förhållande till rörelse kommer till uttryck i Mike Figgis bidrag. Filmen är illustrerad som ett collage med olika rutor så samtidigt som vi ser en kvinna springa uppför en trappa hör vi ljudet av krigsflygplan och en man meddelar att andra världskriget har utbrutit.

Tid och förändring
I den ungerska "Ten Minutes After" av István Szabó ser vi också en kvinna springande i en trappa. Detta sker i slutet av filmen då hon först rusar nerför trapporna och därefter släpas uppför samma trappa av polisen. Temat i Szabós film är dock inte själva rörelsen utan budskapet är snarare att livet totalt kan förändras på några minuter. Det som händer i filmen är att en kvinna förbereder inför hennes och hennes mans bröllopsdag. Hon ställer fram champagne och en tårta samtidigt som hon en aning stressad övar på engelska fraser till ett inspelat språkprogram på TV. När mannen slutligen kommer hem är det dock i ett berusat och aggressivt tillstånd. Han blir mer eller mindre uppburen till den vackra lägenheten av några kollegor som lämnar honom i tamburen. Mannen stormar omkring i lägenheten, river ner saker och förstör tårtan. När frun försöker lugna ner honom slår han mot henne och tar strypgrepp på henne. Kvinnan får tag i tårtkniven och sticker till honom för att försvara sig. Följden blir dock att mannen avlider och får bäras ut på bår av ambulansmännen. Hela handlingen går mycket fort och det är också det som gör att det hela känns så realistiskt. Åskådaren får aldrig veta upprinnelsen till händelsen i lägenheten men det är ej heller så viktigt eftersom det lika gärna kan vara en konsekvens av olyckliga omständigheter. Bilden vi får i början av filmen då hon förväntansfullt dukar fram champagnen är inte bilden av en mördare.

Tid och rörelse
Handlingar behöver inte ta sig uttryck i form av fysiskt agerande utan kan också ske i form av talande. I den franska episoden "Vers Nancy" (Mot Nancy) sitter en äldre man på ett tåg och talar med en ung kvinna om invandring i olika former. Han beskriver på ett mycket sofistikerat sätt invandrare som inkräktare och som ett hot. I bakgrunden står en svart man och lyssnar på samtalet. I slutet av filmen sätter sig mannen i samma kupé och frågar den äldre mannen hur lång tid det är kvar tills de kommer fram till Nancy. Den äldre svarar: "tio minuter". Den färgade mannen säger: "bara tio minuter" varpå den äldre svarar något i stil med att tio minuter kan vara en lång tid. Den äldre mannens malande om immigrationen känns monoton och ointressant men illustrationen blir symbolisk då talet om inkräktare sammanfaller med människornas rörelse mot en stad. Och det kan också tänkas att den vite och den svarte mannen har olika uppfattningar om tid.

Tiden i relation till rörelse kommer dock tydligast till uttryck i Michael Radfords "Addicted to the Stars" där en man återkommer till jorden efter en resa i rymden. Han har varit på månen och lämnat ett fotografi och tagit med sig en sten. Resan hem är svår och han känner det som om han har åldrats. Men då han har landat genomgår han en medicinsk undersökning där det konstateras att han bara har åldrats tio minuter.

Även denna episod känns mycket realistisk trots att den skulle kunna vara ett avsnitt i en science fiction-film. En resa kan genom alla intryck och i sin intensitet ge en upplevelse av åldrande. En resa kan också innebära en vändpunkt i en persons liv.

De sista minuterna
I den åttonde och sista episoden, som regissören Jean-Luc Godard svarar för, får vi minutlånga sekvenser mer eller mindre kastade i ansiktet. Varje minut inleds med ett: "la dernière minute de la…" (den sista minuten av…) och så följer rädsla, minne, tystnad, kärlek, historia, smärta och så vidare. Under den korta filmen färdas vi runt hela jorden och i alla tider i historien. Vi får en bild av en man som torteras men som ändå är tyst. Vi ser en man ligga på ett slagfält med blodigt ansikte. Vi ser utmärglade kroppar slängas upp på ett lastbilsflak i det som är världens största och mest fruktansvärda folkmord.

Denna åttonde och sista delen ger det mest tydliga budskapet om tid och resor i tid och på så vis fungerar den nästan som en sammanfattning av filmen i sin helhet. För åskådaren är det tydligt att tiden är relativ. Den kan vara både kort och lång och under en period av tio minuter kan så mycket hända och så mycket sägas. När åskådaren ser Jean-Luc Godards attackerande sista minuter ställer han sig kanske frågan: "Vad är det vi gör med våra liv?". När livet är så kort - varför ägnar vi tiden åt mord och tortyr? I någon sekvens framkastas tanken att tiden kanske inte existerar vilket är så ogripbart att det övergår den allmänna verklighetsuppfattningen. Om tiden inte existerar - kan det då finnas ett före och efter? Kan det finnas en samtid? Tiden är kanske en konstruktion och i en sådan verklighet är tiden som en resa. Händelser inträffar i ett led av resan; människor förflyttar sig i rummet och tanken. Under en eller tio minuter kan liv börja och avslutas som den aggressive mannen som blir nedstucken med en kökskniv och som den italienska kvinnan vars fostervatten går när bröllopsgästerna lyssnar på indisk musik. Allt medan en gammal man under ett träd i en skogsdunge väntar på att en ung man ska komma med hans dricksvatten.