En utflykt till det närbelägna riket
Av Måna Berger

Gråtass. Förr i tiden ansåg man att det var farligt att kalla vargen vid namn.	FOTO: WEBSHOTS.COM

På antikvariatet i Örebros kulturreservat Wadköping hade jag för många år sedan turen att komma över en bok från 1868, med en titel lång som namnet på en walesisk järnvägsstation. ”NERIKES GAMLA MINNEN, sådana de ännu qvarlefva i fornlemningar, fornfynd, avlefvor af medeltidens kyrkliga konst, folklif, sånger, sägner, folkspråk, m.m. Ett bidrag till fäderneslandets fornkännedom, konst- och odlingshistoria” av Herman Hofberg. Däri framlägger författaren bland annat teorin att landskapsnamnet härrör från fornnordiska och isländska, och betyder det närbelägna riket eller grannriket.

Det närbelägna riket. Smaka på ordet. Där huserar både skogsrået, de små under jorden, spöken, jättar och troll. Ett Närkes Neverland tar form i min fantasi...

Förr var här bergslag och bondebygd, i tre väderstreck omsluten av otillgängliga urskogar och bergskedjor. I skogarna fanns varg och björn, och rövarband huserade där, så vägarna var inte säkra. Kontakten med omvärlden var begränsad. Folk levde av vad jorden gav och moralen var kristligt sträng. I sitt anletes svett åt man sitt bröd, enligt bibliskt påbud. Dygnets timmar och årets månader var strikt indelade i odlingens och självhushållningens mönster, från vaggan till graven för generation efter
generation. Alla visste sin plats. Nymodigheter mötte hårt motstånd.

I Sköllersta utfärdades 1741 ett protokoll ”för att afböja then otidiga ändringen och yppigheten i kläder, som dagligen sig föröker, besynnerligen hos ungt och ostadigt folk”. I Svennevad höll man ännu strängare på enkelhet och allvar. Ve den bonddräng som kom till kyrkan iförd ”knappetröija”, liksom pigor som ”komma med sina brokotta mössor och kragar till kyrkian”; de hamnade i stocken. Även skräddaren sattes i stocken om han sydde upp sådana högfärdskläder.

Om kvällarna samlades det redbara, hårt arbetande bondfolket kring kökshärden, visserligen inte heller där sysslolösa men i stugvärmens gemenskap, och då lossnade tungornas band. Där, långt från kyrkbacken, lurade skrymt och väsen bland skuggorna som det dansande eldskenet kastade mot väggarna. Att kristendomen låg som en mycket tunn fernissa över urgammal hednatro avslöjar de historier som berättades.

Herman Hofberg ägnar en tredjedel av sin bok åt ”skrock och signerier”. Påsken till exempel, var en farlig tid, speciellt natten mellan dymmelonsdag och skärtorsdag, då allt slags andeväsen var i farten. Då skulle man inte tända upp i spisen mellan solnedgång och soluppgång, för gjorde man det kunde trollpackorna ta sig in och få makt över huset. Golven skulle sopas innan man öppnade spjället och soporna kastas på grannens ägor. Ingenting fick lånas ut, för då kunde trollpackorna få tag i det, och lät man kvastar, ugnsredskap och liknande ligga ute begagnade de det gärna att rida till Blåkulla på. ”Onsdagen rida de dit, helst på deras grannars kalfvar. De fila metall af kyrkklockorna och utströ den i luften, under önskan att komma så långt ifrån Guds rike, som metallen kommer ifrån klockan. Påskaftonen fara de åter till Blåkulla och betala sin tribut i smör till Satan. Under natten lägga de sin hamn i sängen för att ej röja sin frånvaro.” berättar Hofberg. Varför Satan betalades med smör framgår dock inte.

Midsommarnattens nio blomster kunde som bekant utvisa den tillkommandes bild, men inte nog med det – om man lade dem i julaftonsbrännvinet fick man ett osvikligt botemedel mot all slags yttre åkommor.

Torsdag är uppkallad efter guden Tor, och torsdagskvällar borde följaktligen läsningar och signerier utföras för att ha bästa verkan mot trolldom. Men man avråddes från att klippa naglarna en torsdag; då ruttnade fingrarna bort. Och: ”ingen må hugga, ropa eller förrätta något ”kringgöra” på en sådan afton, ty då får man ej ro under natten. Ej heller må någon se ut genom fönstret sedan det blifvit mörkt, ty då kan man komma att få se något, som man ej velat se, eller ock bli sjuk för lifstiden.”

Elden behandlades med största respekt i bondesamhället, och omgavs även med många magiska föreställningar. Om elden slocknade i rummet där ett odöpt barn låg, kom trollen och bytte bort barnet. Eld måste också läggas i tvättvattnet när man tvättade små barn eller deras kläder, annars fick trollen makt över dem. Sina mjölktänder skulle barnen kasta i elden och säga: ”Loke, ge mig en bentand för en gulltand.”

Om man hämtade vatten efter solens nedgång skulle man hålla eld över det innan det användes, eftersom Näcken kunde ha följt med.

”Att döda ej må gå igen, uppbrännes sänghalmen, och stolarna på hvilket liket stått, kullkastas.

Blir någon ’gastkrammad’, släppes eldkol tre gånger mellan linnet och kroppen, då den sjuke lägger sig; dock får ingen öppna dörren före midnatt, ty då kommer gasten igen.” skriver Hofberg.

Om åskan berättas det att den föreställdes som ett personligt väsen, Goa, något jag själv som barn hörde talas om. I likhet med asarnas Tor förföljde Goa trollen och slungade åskviggar mot dem. När sådana åskviggar hittades i åkern bevarades de som skydd mot trolldom och de antogs också ha diverse botande och stärkande egenskaper. Det handlade alltså om arkeologiska stenåldersfynd av yxhammare och andra redskap.

Olika djur hade olika egenskaper och somliga djur fick ej nämnas vid namn. Vargen till exempel ska man kalla Gullben, Tusse eller Gråtass, då gör han ingen skada. ”Kallar du mig varg, blir jag arg. Kallar du mig gull, blir jag dig hull”, har han sagt till människan, på den tiden han kunde tala.

Likaså bör man kalla ormen Buskål, eller Gullring. Och ”har man otur i älskog, må man lägga en ormgadd under tungan och söka få kyssa den, hvars kärlek eftersträfvas, så vinner man straxt hennes tycke.” Låter tveksamt, tycker jag. Däremot skadar det aldrig att vända rätt en tordyvel som hamnat på rygg, för då får man nio synder förlåtna. Och ”om man biter öfver det ställe, der det synes rycka i köttet, när huden afdrages ett slagtadt kreatur, blir man icke mörkrädd”.

Stål var alltid effektivt som skydd mot trolldom och förgörelse. Med stål kunde man binda Näcken, förhindra att trollen fick makt över små barn, se till att ingen drog mjölken från kalvkon samt hitta vägen genom stora skogar. Dessutom ett tips: ”Utan stål må ingen försöka hemta drakagods.”

Det kan vara bra att komma ihåg.

Det fanns också nyttiga Reglor för Jägare, hämtade ur ”en handskrifven konstbok, som fordom mycket rådfrågades af skyttarna i Öster-Nerike”. Med ”konstbok” förstås något som har med svartkonst eller därmed besläktade kunskaper att göra.

”När man icke får bössan att träffa, skall man skrufva henne sönder, bit för bit, och lägga alltsammans under en bro der ett lik frambäres; - eller ock skjuta en skata, taga ut hjertat under venstra vingen, och skjuta med detsamma norrut, så återfår bössan förmågan att träffa.”

Men eftersom det fanns tips på hur man kunde ”skämma” bössan för en annan jägare så kunde det också vara bra att veta hur man avhjälpte sådant, ifall man själv blivit utsatt för det. ”Är bössan skämd eller förgjord, må man tvinga en lefvande orm in i pipan, och afskjuta skottet mot norr, så kommer hon åter i ordning.”
Slutligen, ett tips för fågeljakten: ”För att få foglar att sitta stilla, tills man kommer inom håll, skall man taga framdelen af en hufvudskalle på kyrkogården, borra nio hål i den, under det man sitter i kyrkan, ett hål hvar söndag, och när man under jagten blir varse en fogel, se på honom genom ett af hålen i det man säger: Bida mig, eller stupa på nästa qvist,
                                     Som dödar, eller stupa i grafven!
                                     I namn etc.”

Man tackar Gud för den som uppfann kikarsiktet! Sederna i Öster-Nerike måste ha varit förunderliga. Mycket kunde tydligen gå för sig i kyrkan, bara man inte kom dit i knappetröja eller brokot mössa!

Vinterkvällarna var långa och mörka före elektricitetens och TV-ålderns tid. Människorna måste underhålla sig på något sätt. Att utbyta nyttiga kunskaper om hur man skyddade sig i livets alla skiften, mot sjukdom, förgörelse och naturens makter, var ett sätt. Om detta motsvarade TV:s faktaprogram - för att göra en grov jämförelse - så fanns det också ett behov av nöje, action och romantik, och det behovet tillfredsställdes med folksägner och skillingtryck.

I Herman Hofbergs samlingar finns åtskilligt sådant. Bland annat läser jag om jätten Rise, som bodde i Kilsbergen och egentligen var en fridsam rese. Men han stördes av klangen från kyrkklockorna i Örebro och en dag rann sinnet på Rise; han rustade sig med två stora klippstycken och begav sig nedåt slätten för att en gång för alla få tyst på oljudet. Folket i staden förskräcktes, men en skomakare fann på råd. Han samlade en säck full med gamla trasiga skor och gick för att möta jätten. Vid Ulvgryt i Täby socken träffade han Rise som frågade om skomakaren visste hur lång väg det var kvar till Örebro. – Det kan jag inte så noga svara på, sa skomakaren, men jag kommer därifrån, det är sju år sedan jag började gå och de här skorna har jag slitit ut på vägen! Jätten tittade i säcken. – Då må vem som vill gå dit, men inte jag! utbrast han, slängde klippstyckena ifrån sig och lufsade hem till sin bergasal igen. Men än i dag ligger Ulvgrytastenarna kvar invid vägen till Örebro, ett par väldiga flyttblock som jag passerar varje gång jag åker till arbetet.

Från Askers socken berättas om en stor sten på Skatteby gärde, under vilken trollen förr bodde. En gång arbetade ett par föräldrar på gärdet och sitt barn hade de lagt i gräset invid stenen. En tid därefter märkte de att barnet förändrats. Det var skrikigt och styggt, och glupskt så det höll på att äta föräldrarna ur huset. De förstod att de fått en bortbyting och att trollen tagit deras eget barn. Hustrun rådfrågade en klok gumma, som lärde henne hur hon skulle göra för att få tillbaka barnet. Tre torsdagskvällar i rad skulle hon koka upp en gryta lut och två gånger hålla bortbytingen ovanför grytan, men den tredje torsdagskvällen skulle hon doppa trollungen i den heta luten. Kvinna lydde rådet, men innan hon han sänka ner barnet i luten kom trollmor inrusande i stugan och bad att få byta tillbaka. ”Aldrig har jag burit mig så illa åt med ditt barn och aldrig har jag ämnat göra det så illa som du nu gör med mitt!” sa trollet, ryckte till sig bortbytingen och försvann. Men människobarnet kunde senare berätta att det haft det bra hos trollen, förmäler sagan.

Innan jag slutar botanisera i Närkes skatt av folktro, sägner och skrock – det finns massor! – måste jag bara ge romantiken en chans också. Visan om Liten Kerstin Stalldräng har nedtecknats från Knista socken.

Det bodde en bonde allt bredvid en å;
Kung Gramon –
Han hade de stoltaste döttrarna två.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.

För att göra en lång historia kort, det är många verser och omkväden: liten Kerstin var den stoltaste av Gramons döttrar, och en dag sadlar hon sin häst och rider till själve konungens gård. Där tar hon tjänst som stalldräng. Hennes fåle får stå i samma spilta som konungasonens häst, och så småningom låter det så här:

Vår stalldräng har blifvit så faseligt fet;
Kung Gramon –
Han orkar ej rida, när solen skin´het
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.

Och hastigt kom bud för konungen in,
Kung Gramon –
Vår stalldräng har fått två små underliga ting.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon

Konungen ställer sonen till svars och det slutar med att liten Kerstin står brud med gullkrona och blir drottning.

De fruar och jungfrur de lida stor harm,
Kung Gramon –
För liten Kerstin sofver på hertingens arm.
Kapitanna offninsan tulilantanta, liten Gramon.

Med den söta folkvisan får min upptäcktsresa i det närbelägna riket, endast cirka hundra år avlägset, vara till ända. Järnvägen drogs fram, vägar byggdes och telefonnät, isoleringen bröts och sägnerna föll i glömska. Men det är en annan historia. Nu sätter jag punkt.