Kolartro
Av Måna Berger

Kolmilan Gerd. En kolmila tänds uppifrån. Huggen ved matas ner i öppningen tills milan brinner som den ska	FOTO: Måna berger

Bergslagen är numera ett kris- och stödområde. Folk hankar sig fram i tynande småorter med hög arbetslöshet och betydande sociala problem. Men för ett par, tre hundra år sedan blomstrade järnhanteringen här i landet och Bergslagens rika naturtillgångar skapade välstånd. Träkolshyttorna krävde stora mängder kol och för kolningen behövdes dugliga arbetare. När de belgiska skogsområdena skövlats sökte sig vallonerna till Sverige, som värvade arbetskraft ute i Europa. Skickliga smeder, men även många kolare immigrerade hit.

Man kan i dag knappt göra sig en föreställning om hur det har sett ut; hur yxhuggen ekade mellan trädstammarna när kolveden fälldes, hur körvägarna fylldes av timmerlass och malmforor och hur milröken låg tät över skogarna om hösten då milorna tändes. Men bara någon generation tillbaka levde ännu de som mindes milkolningen, och en och annan finns fortfarande kvar som kan dela med sig av sitt kunnande. Det har blivit efterfrågat igen. Nu inte för järnframställningens skull, men för turistmilorna som än brinner här och var, resta av entusiaster i olika hembygdsföreningar.

Att ligga på skogen och vakta kolmilor var dock ingen romantisk tillvaro. Det var hårt slit, svettigt, sotigt och livsfarligt. Mången kolare fick sätta livet till, när milan slog och slök honom i sitt glödande innanmäte. Temperaturen inuti en aktiv kolmila är flera tusen grader, så som Cornelis sjunger; inte en knota blev kvar av karln.

Milorna var alla personligheter, med olika temperament och egenheter; inte för ro skull omtalades de som ”hon”. Det gällde att stå på god fot med henne och lära känna henne om det inte skulle ta en ände med förskräckelse. Detta var varje kolare medveten om, liksom om riskerna han tog. Därtill ska man komma ihåg att en kolare hade flera milor att vakta och han måste gå mellan dem, flera gånger på dygnet, ljusan dag som om natten i beckmörka skogen. Speciellt under den första veckan var det viktigt att se till så de brann lugnt och stadigt och stybblagret låg tätt och inte släppte in tjyvdrag. Annars tog det hus i helsike. Inte bara för att det var livsfarligt; om milan brann upp betydde det ekonomisk katastrof samt för familjen att stå utlämnad åt socknens tvivelaktiga barmhärtighet.

Allt detta visste kolaren. Han fick inte slappna av. Veckor i sträck tillbringade han, ofta helt allena, i kolkojan långt uppe på skogen, och det var inga moderna bekvämligheter som mjuk säng, varm dusch och telefonväckning där. Kolaren litade till sin biologiska klocka, som väckte honom när det var dags att gå till milorna. Ensamheten, tystnaden och den ständiga psykiska beredskapen utvecklade hos honom det sjätte sinnet, intuitionen, som vi i dag åker till kursgårdar och hälsohem för att försöka få kontakt med. När någonting var galet med en mila vaknade han, som om en röst sagt åt honom att göra det. Otaliga är berättelserna om knackningar i väggen, kojdörrar som flyger upp och väsen som står vid britsen och säger: Nu får du ge dig upp Albert, nu är det på tok vid Snebotten…

Säkert var också uppdämd längtan efter kvinnan en bidragande orsak till att så många av dessa historier handlar om skogsrået. Skogaråa. Tallemaja. Hon hade många namn och många skepnader. För det mesta var hon ett vackert kvinnfolk. Men den uppmärksamme kolaren kunde få se en skymt av svansen under kjolen. Då gällde det att vara finkänslig, för hon skulle bli stött i kanten, vilket inte var nådigt, om han bara antydde ordet rompa. – Ursäkta frua, akta släpet, det hänger ner, berättas det att kloka kolare formulerade sig. Hon tackade honom då, och var honom från den stunden alltid behjälplig med milorna.

Skogarået kunde vara hjälpsamt och välvilligt inställt, men lika ofta en fresterska, som ville locka kolaren till synd och få honom i sitt våld. Ibland visade hon sig från sin vackra framsida, men när hon vände ryggen till såg kolaren att hon baktill var urholkad som ett tråg. Sådana syner mådde han inte bra av. Då var det nog dags att packa ihop och vandra hem till gumman ett tag. Men det finns också historier om kolare som verkligen haft ett förhållande med henne, och en sådan berättelse hörde jag hemma i byn som barn. När kolaren skulle bege sig tillbaka till bygden efter slutfört arbete gav rået honom i avskedsgåva en liten skinnpung att hänga runt halsen och ner under armen. Han skulle alltid bära den i armhålan, sa hon, för då skulle han aldrig behöva frukta drunkningsdöden. Men hon varnade honom bestämt att aldrig ta den av sig. Mannen glömde dock varningen när han kom hem och krängde av sig skinnpungen då han skulle tvätta sig. Han hittades drunknad med ansiktet i handfatet.

En av de roligare historierna handlar om en annan kolare, som en sen höstkväll fick besök av ett vackert fruntimmer i kojan och genast anade vad som stod på. Hon ville veta hans namn, men som envar känner till får man inte lämna ut sitt riktiga namn åt trolltyg, för då är man såld. ”Själver” sa alltså kolaren. Men när hon satte sig på kojbritsen och ville vänslas med honom såg han rompan sticka fram. Han tog ett brinnande vedträ från kojhärden och brände hennes svans och upp flög rået, tjutande i högan sky, och ut genom dörren. Hon skrek så pass att hon störde jätten Finn i Jättebergen. – Vad väsnas du för? hördes en dånande stämma ur berget.
– Aj aj aj, Själver har bränt mig! jämrade sig Tallemaja. – Ja då kan du skylla dig själv också och håll tyst på dig! svarade jätten.

Här i byn har vi sedan 1987 kolat turistmilor i hembygdsföreningens regi och jag har själv haft den äran att ligga i kolkojan och vakta milan, sedan mer kunniga kolare tagit den första veckans passning. Jag var inte ensam heller, man och son, då nio år, var med. Vi gräddade kolbullar och kokte kaffe över elden och tillbringade en gemytlig kväll med gäster som tittade in och hälsade på. Men på efternatten, när manfolket snarkade gott, då var det bara vi kvinnor; milan och jag.

Jag väntar vid min mila. Skribenten som kolvakt 1987.	FOTO: ALF BERGER

Jag ska aldrig glömma känslan när jag kom ut i soluppgången och såg hela milan täckt av imma, som hade den varit översållad med miljarder små, små diamanter som glimmade i det sneda solljuset. Morgondimmorna svävade över markens daggprydda spindelvävar och blandskogens färgsprakande höstskrud när jag klättrade uppför stegen med klubban. Det doftade milrök och höstlig skogsmark. Milan kolade lugnt och fint, små rännilar av rök slingrade sig uppför hennes svarta, mäktiga kropp från luftintagen nedtill. Jag stod däruppe och såg ut över nejden. Det var ett av de ögonblick i livet då jag kunde svära på att jag var till hundra procent lycklig. (För att nu dra ner den romantiska skildringen på jorden något kan jag tillägga att jag trots slokhatten fick grankåda i håret när jag sov i kojan och hade ett elände att tvätta det rent efteråt!)

I år, hösten 2003, ska hembygdsföreningen i Baggetorp tända en ny turistmila här, och jag hoppas än en gång få uppleva kolvaktartillvaron för en natt i mörka skogen. Att göra det på prov är en fascinerande erfarenhet; jag skulle dock inte vilja byta med dem som hade det som hårt, riskfyllt arbete.

Fast det kunde kanske vara intressant att i dag, i jämlikhetens tecken, få veta vilka väsen som skulle uppenbara sig för en kvinnlig kolare i hennes ensliga koja? Jag skulle då förstås ge milorna namn efter karlar, som också kräver ett diplomatiskt handlag för att brinna lagom…