ÅRGÅNG 4 NUMMER 3 — MARS-APRIL 2003
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Den levande döden
Av Robert Peszkowski

"Jag kanske borde ta och göra något åt det. Som till exempel att cykla till jobbet en dag. Jättefort." FOTO: WEBSHOTS.COM

Jag reser mig upp från sängen och hämtar min morgontidning i farstun. Sen kliver jag in på toaletten och betalar min tribut till naturen. Sen tittar jag mig själv i spegeln. Jag stirrar tillbaks på mig själv, sömndrucken, med rödsprängda ögon och rufsigt hår. Och jag undrar: vad gör jag här?

Om jag inte kommer till jobbet så kommer faktiskt absolut ingenting att hända. Min chef kommer att ringa och undra vad som har hänt efter två timmar. Jag kommer att svara att jag är lite krasslig och inte kommer att kunna komma in vare sig i dag eller i morgon. Ingen kommer att dö om jag inte kommer till jobbet. Ingen kommer ens att sakna mig.

Vad gör jag på mitt jobb? Jo, jag sitter framför en dator. Till denna dator överför jag ett antal siffror som jag hämtar från ett antal papper som ifyllts av någon annan. Ibland ombeds jag att göra en liten käck och gärna färgglad tabell över siffrorna jag överfört. Någon gång emellanåt får jag själv fylla i ett papper eller två. Ibland får jag svara i telefon också. Sen läser jag mycket på jobbet. E-post med info om diverse möten. Sen läser jag PM inför möten. Sen sitter jag på mötena, antecknar lite grann och ibland yppar jag mig i en fråga.

När jag inte gör detta, sitter jag framför datorn och chattar med någon kompis. Om jag inte chattar är jag social med mina medarbetare. Jag går ut ur mitt bås, och bort till kaffeautomaten. Jag småpratar. Om katter, bångstyriga barn, den hemska villaskatten, om dragkrokens vara eller icke vara, om det kan tänkas bli en varm sommar, och om den där jäkla Bengtsson borta i bås fyra. På lunchen låter jag maten tysta mun, även om jag kan fälla en och annan kommentar om matens smak och konsistens.

Efter jobbet går jag iväg till ett trendigt gym. Jag småpratar lite med min personlige tränare om hästar, bångstyriga gymbesökare, den hemska fastighetsskatten, om hotpantens vara eller icke vara, om hur fint det är på våren, och den där jäkla Bengtsson i bås fyra. Sen åker jag hem och äter en fruktsallad innan jag ser lite på Tv. Sen kryper jag till sängs med en bok, som jag läser ett kapitel ur innan jag släcker lampan.

På helgerna åker jag ut till IKEA och handlar bordsunderlägg till köket, tidningshållare till vardagsrummet, små metalldekorationer till toaletten och kanske en liten tavla till sovrummet. Allt för att levandegöra min lägenhet och göra mig själv till en intressantare person. Ibland går jag ut med vänner och bekanta. Vi utgjuter oss över brats, bångstyriga bäbisar, den hemska alkoholskatten, Magnus Hedmans vara eller icke vara i landslaget, varför det måste vara så jävla kallt, och om den där Bengtsson i bås fyra. Jag tar en taxi hem, och spenderar dagen efter med att svära över min baksmälla.

Ibland har jag en dam på besök. Jag lagar lite mat och serverar ett 82 kronors vin från Systembolaget. Vi pratar om hundar, vänners bångstyriga barn och bäbisar, det krångliga utröstningssystemet i Robinson, om Bon Jovis vara eller icke vara, vad som egentligen är IKEA:s häftigaste pryl. Ibland kommer jag inte alls överens med mina dambekanta och då har vi bara lite sex. Ibland kommer vi jättebra överens och då åker vi och handlar på IKEA tillsammans.

Jag åker på semester en gång om året. Och vissa morgnar vaknar jag upp och undrar, vad gör jag här? Oavsett hur många dekorationer jag köper på IKEA, eller hur många av mina dambekanta som jag har sex med, eller hur ofta jag är full och lite glad, så får jag bara fram ett svar. Och det är att jag inte alls borde vara här. Och då inser jag att någonstans längs med vägen, längs med alla måsten, alla prylar, pensionsförsäkringar, avbetalningar, så tappade jag något viktigt. Jag tappade glädjen i att lägga mig på en nyklippt gräsmatt som doftar sådär härligt av sommar, och bara stirra upp mot solen med ett fånigt leende på läpparna. Glädjen i att leka med en boll, glädjen i att hoppa i sängen, och den rena och oförstörda glädjen över att vakna till en ny spännande dag. En dag så dog jag i mitt inre.

Jag kanske borde ta och göra något åt det. Som till exempel att cykla till jobbet en dag. Jättefort. Släppa styret på vägen nedför Odengatan, och sen kanske släppa pedalerna. Och susandes förbi busshållsplatsen med utsträckta armar och ben skulle jag öppna min mun och bara skrika ut min glädje över att jag sitter där på cykeln. Men nej det går ju inte. Jag är ju vuxen. Nej så kan jag ju inte göra. Jag får bita ihop. Så här är det bara. Och det går väl an.

Allvarligt talat känn efter själv. Hur mycket lever du egentligen?

Robert Peszkowski debuterar här som skribent i CC. Han har sedan tidigare varit verksam som filmrecensent.
Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat