Folktroväsen i skogar och vatten
Av Kerstin Gustafson

God kväll, farbror! Gouache 1915.	BILD: JOHN BAUER

I den nordiska folktron finns det många olika varelser och fenomen. En del lever i skogen, en del bland människorna och en del i vattendrag. Den här artikeln handlar om de i vår kultur mest kända och avbildade varelserna.

Vättar
Vättarna såg ut som små, gråa tomtar och de levde bland människorna om än lite på avstånd, som i källare och under golv och mark. Vättarna bodde många tillsammans och de var fredliga så länge människorna var snälla mot dem. Det värsta de visste var hett vatten så om någon hällde ut varmt vatten utan att tänka sig för kunde den personen senare råka illa ut. Vättarna hämnades oförrätter men om man tog hänsyn till dem så lät de människorna vara i fred. De som var skrockfulla kunde ropa på vättarna för att varna dem innan de hällde ut varmt vatten. Man kunde också låta brödsmulor ramla ner på golvet så att vättarna kunde äta dem för att på så vis hålla sig väl med dem. Om en person gjorde vättarna en tjänst kunde han eller hon få belöning för det. Författaren Ebbe Schön berättar i Älvor, vättar och andra väsen om en familj som fick en gåva som först såg ut som enbart löv och kvistar men som senare förvandlades till guld och ädelstenar.

Vättarna kunde förvandla sig till osynlighet och ibland gjorde de rackartyg som att i osynligt tillstånd sitta bredvid gästerna vid ett middagsbord och äta upp all mat. Men om en person i sällskapet lyckades avslöja dem bröts förvandlingen och vättarna försvann.

Älvor
En annan omtalad grupp folktroväsen är älvorna. De kunde ha olika skepnader men den vanligaste beskrivningen av älvorna är att de såg ut som små, dansande flickor med vita kläder och slöjor. Ibland kunde en av älvorna ha en guldkrona; ibland hade de guldtråd och ädelstenar inflätade i kläderna.

Älvorna höll till i skogen, ute på ängsmarker och myrar och de besatt en trollmakt som gjorde att vinden spelade vacker musik. Dessa toner lockade ensamma män att följa med älvorna i älvdansen men denna lockelse fick alltid ett ödesdigert slut. De män som hade dansat med älvorna blev aldrig mer desamma. Efter dansen blev de tungsinta och världsfrånvända. Ofta gick de för sig själva och kunde ge ett förvirrat och rubbat intryck. Älvorna hade sugit ut deras livskraft, förstånd och omdöme.

Det finns olika uppfattningar på vad älvorna är för ett slags väsen. På 1500-talet trodde man att älvorna var döda människor som under sin livstid hade gett sig hän åt syndiga njutningar. En annan tolkning var att de var sjukdomsalstrare, det vill säga att de spred sjukdomar. Genom att offra till älvorna kunde man undgå olyckor. Ett offer kunde vara att skava av guldstoft från en vigselring. Under romantiken på 1800-talet tolkade man ett samband mellan älvdansen och de vita dimslöjor som ofta syns på myrar och ängar när det är fuktigt väder. Det är en tolkning som ur ett nutida perspektiv känns realistiskt. Det är också tydligt att man använde naturväsen för att förklara olika psykiska åkommor som inåtvändhet, hallucinationer, depressioner och personlighetsförändringar.

Troll
Trollen är en mycket känd grupp folktroväsen. I likhet med vättarna kunde trollen se olika ut. Gamla tiders troll beskrevs som mycket vackra och det gällde då framför allt trollflickorna. Det enda som egentligen avslöjade att de var troll var att de hade svansar som stack ut under kjolar och byxben. Den vanligaste bilden av troll är den som har förmedlats av konstnären John Bauer. Dessa troll är mycket fula med långa öron och krokiga näsor. Trollen kunde vara fula, stygga, elaka och rika. De kunde som vättarna förvandla sig och bli osynliga eller kunde anta djurgestalt. Även i fråga om beteenden var de lika vättarna. Om människorna var snälla mot dem gjorde de ingen skada. Trollen beskrivs dock ofta som tjuvaktiga och det människorna fruktade mest var att de skulle röva bort deras barn och byta ut dem mot trollungar – så kallade bortbytingar. Till en början kunde det vara svårt att se om ett barn var en bortbyting men om barnet senare åt mycket, fick ett stort huvud och hår i öronen ansåg man att det var tecken på att man hade att göra med en trollunge. Även vuxna människor kunde bli bortrövade av trollen. De blev då bergtagna. Trollen bodde i berg eller stora stenar. I likhet med männen som hade dansat med älvor blev de som en gång varit bergtagna aldrig desamma igen. De blev ofta tystlåtna och tillbakadragna. Även med bergtagningen kan vi se att människor använde naturväsen och naturfenomen för att förklara psykiska tillstånd och sjukdomar. Ebbe Schön skriver att det går att ana fall där människor som led av sinnesförvirring och minnesförlust ansågs ha varit bergtagna. Förr i tiden levde människor ofta under svåra förhållanden. De arbetade hårt och det hände att de gick vilse i de mörka skogarna. Som Ebbe Schön beskriver det låg det nära till hands att tolka ett försvinnande som bergtagning. Det kunde ju, då liksom nu, finnas naturliga orsaker till att människor försvann.

Jättar
Jättarna skulle kunna beskrivas som stora troll. De var stora, fula och dumma. De var ofta mycket rika. Enligt en del gamla sägner fanns jättarna på jorden långt före människorna. Det finns till exempel historier om att Vänern och Vättern kom till genom att jättarna grävde upp jord. Jorden kastades sedan ut i Östersjön och på så vis skapades Gotland och Öland. Jättarnas största fiende var asaguden Tor. Det var ständiga strider mellan Tor och jättarna och trots att Tor var otroligt stark kunde han inte besegra dem. Det var först i samband med kristendomen som jättarna försvann. Jättarna avskydde kyrkor, kors och ljudet av kyrkklockor. De försökte många gånger förstöra kyrkorna men de misslyckades alltid vilket ansågs bero dels på att jättarna var klumpiga, dels på att kyrkorna omgavs av helig kraft. Tron på jättarna går så långt tillbaka som till nordisk forntid då människorna trodde på asagudarna. Enligt asatron var jättarna både gudarnas och människornas fiender. Man ansåg att jorden hade skapats av jätten Ymers kropp. I haven bodde också farliga jättar som vållade olyckor för sjömän.

Sjöjungfrur
Naturväsen fanns både i skogar och i vatten. Jättarna kunde leva både på land och i hav. Älvorna dansade på ängarna men kunde bo i källor och våta myrmarker. En figur som enbart uppehöll sig i och kring vatten var den omtalade havsfrun som såg ut som en sjöjungfru och alltså såg ut som en kvinna på överkroppen och som en fisk nedtill. Havsfrun var mycket fåfäng. Hon älskade att kamma sitt hår och göra sig fin. När havsfrun visade sig för sjömännen var det ofta för att varna för något och det var viktigt att männen lyssnade på henne och hörsammade hennes råd eftersom hon ofta varnade för stormar och oväder. Precis som de tidigare nämnda varelserna var det så att hon var god mot dem som behandlade henne väl och ond mot dem som gjorde henne illa. Om en sjöman till exempel gav havsfrun mat så kunde hon hjälpa honom senare. Havsfrun levde i haven och utmed kusterna. I insjöarna fanns ett liknande väsen som kallades sjörå. Även hon var god om sjömännen behandlade henne väl men i sin längtan efter manligt sällskap försökte hon ofta lura unga sjömän ner i vattnet. Sjörået kunde till och med komma upp i båtarna för att försöka locka med sig männen ner i djupen.

Näcken
En manlig variant av havsfrun var Näcken som ville locka främst unga kvinnor ner i vattnet. Näcken kunde emellertid lura både kvinnor och män. Näcken kunde förvandla sig till olika djur och flytande träföremål. Vanligen uppträdde Näcken i gestalt av en vit häst. När han skulle locka unga flickor var det i skepnad av en stilig och artig man som spelade på en fiol. Kvinnorna skulle framför allt akta sig när de skulle bada eller tvätta sig i sjöar och bäckar. Som fallet även var med till exempel vättarna kunde man få kontroll över Näcken om man avslöjade honom. Han tyckte inte heller om i fall människorna sade ord såsom exempelvis ”kors”. Men näcken kunde också förvandla sig till en avbild av en kvinnas man eller fästman och då var det svårare för kvinnan att genomskåda honom.

När det gäller alla här nämnda folktroväsen går det att se ett slags moraltänkande bakom berättelserna, vilket Ebbe Schön också påpekar. Budskapet tycks vara det att man ska ha respekt för och vara rädd om naturen. Det fanns en föreställning om att människan skulle låta naturen vara i fred. En person som var nyfiken och ville utforska vattnen och bäckarnas strömvirvlar kunde drunkna vilket man beskrev som att de hade blivit tagna av havsfrun eller Näcken. Detta tolkades som ett straff för att människan inte lät naturen bevara sina hemligheter. Ebbe Schön menar att ytterligare ett budskap hos folktron var att man inte skulle vara snål. Genom att ge bröd till havsfrun, brödsmulor till vättarna och guldstoft till älvorna belönades människorna med rikedom och lycka eller skyddades från olyckor. Att dela med sig till andra var säkert viktigt förr i tiden då människor fick slita så hårt och då nöden ofta lurade runt hörnen.