Mångfacetterad studie av Tunströms diktning
Av Björn Gustavsson

LITTERATUR
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Prästunge och maskrosboll Rolf Alsing Albert Bonniers Förlag 2003 Sidantal: 277 Cirkapris: 254 kronor ISBN: 91-00-58146-1

Värmlandsbördige journalisten Rolf Alsing har med sin ambitiöst upplagda Göran Tunström-studie Prästunge och maskrosboll åstadkommit en mångfacetterad och intressant studie av Tunströms diktning - samtidigt som den förmedlar åtskilligt om författaren som privatperson.

Huruvida Rolf Alsing själv var personligt bekant med Göran Tunström framgår inte, däremot står det klart att den före detta chefredaktören för Aftonbladet fann stöd i Göran Tunströms författarskap sedan han efter sin mors död hamnat i en depression. ”Jag hade hans berättelser och dikter till tröst och följeslagare”, skriver Rolf Alsing.

Boken bildar en mosaik av olika aspekter på Göran Tunströms diktning, samlade i olika teman med rubriker som ”Sunne”, ”Fadern”, ”Selma Lagerlöf”, ”Juloratoriet” och ”Döden”. Reflexioner och fria associationer kring dessa och många andra teman har placerats in i skilda avdelningar. Boken kan betraktas som ett pärlband av fritt sammanfogade små uppsatser.

Några litteraturvetenskapliga ambitioner har inte Rolf Alsing. I polemik mot en akademisk tradition fastslår han i förordet att han i stället för ”en avhandling med noter och pedantiskt noggranna källhänvisningar” velat skriva ”en enkel och subjektiv bok” (!).

Må vara att Rolf Alsing ogillar noter - men här citeras från höger och vänster utan några som helst hänvisningar till källa. Detta förstärker verkets kompilatoriska drag. I vilken grad är boken resultatet av Rolf Alsings egna studier? Det förblir oklart - och än mer osäker blir jag av en passus i förordet: ”Många har hjälpt mig att skriva den här boken” (bland dem nämns NWT-journalisten Mats Dahlberg).

Med detta sagt vill jag likväl framhålla att Prästunge och maskrosboll har mycket att ge, och den torde lämpa sig både för läsare som är bekanta och läsare som är obekanta med Tunströms författarskap. Den fria, associativa formen liksom den prestigelösa ramen tycks ha fungerat förlösande för den flyhänt berättande Rolf Alsing.

Bland Alsings synpunkter kan återges några:

”Upptäckten av Lorca hade för Tunström samma betydelse som omvändelsen på vägen till Damaskus för Paulus.”

” För Tunström stod det klart. Utan språk blir vi snöpta. Världens företeelser glider bara förbi, likgiltigheten hinner ikapp oss och vinner.”

” Tunströms humor är som Frödings: tålig, mild, försonande, uttrycker genuin sympati och tillåter människor att vara sådana de är. Han söker upp och låter de udda och avvikande framträda, visar att de som eljest också är värda intresse och medkänsla.”

Rolf Alsing skriver också om okänsliga recensenters förödande inverkan på författarskapet. De heliga geograferna och Guddöttrarna skulle ha följts av en tredje roman, men efter en negativ recension orkade Tunström inte längre fortsätta, hävdar Alsing.

Han påminner också om varför Göran Tunström tystnade som lyriker. Rolf Alsing citerar diktaren själv: ”Jag blev hängd i Dagens Nyheter. En kritiker sköt mig i sank, och då lovade jag mig själv att aldrig mer i mitt liv publicera en enda dikt. Och det löftet har jag hållit”.