Scen
Intensiv Fassbinder fängslar
Av Anna Southerington

Blod på kattens hals
Av Rainer W Fassbinder
Scen: Teater Tribunalen
Regi: Henrik Dahl
Översättning: Peter Kneip och Niclas Ericsson
I rollerna: Frida Röhl, Ulf Drakenberg, Jan-Erik Emretsson, Hans Sandquist, Fyr Torvald Strömberg, Eje Wall, Elisabet Svensson, Kirsti Torhaug, Emma Norbeck, Sonja Lund

Betyg:

Fassbinder är definitivt inte en av mina större idoler. Ändå lämnade jag Tribunalens nypremiär av Blod på kattens hals klart imponerad och positivt överraskad. Henrik Dahls iscensättning både överraskar och fängslar, med en intensitet och närhet som (även bokstavligen!) hoppar upp och sätter sig i knät på publiken.

Det intima teaterrummet, den sparsmakade scenografin, den tungt pulserande musiken och  den stundvis suggestiva, stundvis blottläggande ljusdesignen, bidrar alla till den intensitet som slår emot en omedelbart redan vid föreställningens början. Lägg sedan till en mycket begåvad ensemble utan en enda svag länk och en tät och minutiös regi, så har du ett inte långt ifrån magiskt recept.

Det finns både ett allvar och en stor dos i absurditet i denna lite udda pjäs, och man har tagit väl vara på båda dessa beståndsdelar. Historien kretsar runt utomjordingen Phoebe Zeitgeist, som är utsänd till Jorden för att skriva ett reportage om människans demokrati. Dessvärre anländer hon dåligt rustad för detta uppdrag, eftersom det visar sig att hennes språkstudier varit klart bristfälliga. Hon förstår varken det som sägs eller människornas beteende. Så hon observerar och studerar, stundvis extremt närgånget, och börjar sedan imitera, med såväl komiska som emellanåt obehagligt träffsäkra resultat. Det hon möter är människor som, vilka ord och dialoger de än är inbegripna med, egentligen bara säger en enda sak, om och om igen: "jag är rädd och ensam, se mig, älska mig". Här finns klara paralleller med Strindberg, framför allt Spöksonaten och Ett drömspel. Phoebe har tydliga drag av såväl den brutalt skärskådande och demaskerande Gubben Hummel som av Agnes, Indras dotter som kom till Jorden för att lära sig hur människorna har det. I motsats till Agnes kommer dock Phoebe inte fram till att det är synd om människorna, hon går mera på Gubben Hummels vampyrlinje. Så gav också Fassbinder denna pjäs alternativtiteln "Marilyn Monroe contre des vampires".

Frida Röhl gör en alltigenom magnifik rollprestation av Phoebe, med en fysisk och verbal skildring som är precisionen personifierad. Hon har utvecklats oerhört sedan hon gjorde sin praktik på Stadsteatern i "Merlin" och "Requiem" för sex år sedan. Hennes medspelare har något mer "normala" rolltolkningar att tampas med, och de gör så med integritet, balans och skicklighet. Det enda jag egentligen har att invända är att föreställningen kändes för lång, man hade gott kunnat stryka ca 20 minuter allt som allt. Efter 1½ timme kände man "OK, nu kan jag dessa möten, relationer, öden och känslor och nu vill jag se upplösningen". Det hjälpte heller inte att salongen blev obehagligt varm och syrefattig. Slutbetyget kommer därmed tyvärr något till korta, och det som hade kunnat vara en fullpoängare får nöja sig med fyra kaffekoppar, dock innehållande stark och god espresso.