ÅRGÅNG 2 NUMMER 6 — 17 SEPTEMBER 2001
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Krönika
En generations tillkortakommanden
Av Thomas Lindqvist

Det är inte särskilt proffsigt, det är inget att hymla med, men jag var helt på det klara med hur jag skulle ställa mig till Skansens allsångsspektakel långt innan jag satte en fot på Djurgården. I mitt inre hade jag redan slipat på alla de spetsiga formuleringar jag skulle använda mig av för att förmedla min syrliga bild av Allsång på Skansen. Givetvis utan att ta i för
mycket, det vore att tillskriva denna folkliga styggelse alldeles för mycket tyngd. Det vore som att bli irriterad över Ugglas musik. Det går inte för sig. Så jag manade utan svårighet fram en tillbakalutad
oj-vad-jag-står-över-det-här-attityd ur mina dunklaste vrår. Det var oundvikligt, för det är ju sådan jag är, även om jag försöker jobba på det. Det är sådana vi är.

Vi som skrattade åt I manegen med Glen Killing då det begav sig har helt enkelt svårt att acceptera att det finns människor som kan uppleva genuin kollektiv glädje utan att ironisera över det eller sig själva. Men
Allsång på Skansen är inte det ungefär lika kul som typ, Bingolotto?

Jo, så var det. Det var precis så präktigt och käckt som jag förväntat mig, jag har ju sett eländet på TV. Men inte ens den moderna digitala televisionen kan fånga det anmärkningsvärda som händer i publikhavet. Bredvid mig står ett gäng ungdomar i 18-års åldern. De sjunger glatt med i allsången och verkar ha trevligt. Jag skärskådar dem för att hitta sprickan i deras rustning. Ett utbyte av blickar, en gest, vad som helst som skvallrar om att de inte tar det här på allvar. Vad som helst som bekräftar min
teori att Lasse Berghagen-kulten rakt igenom bygger på ironi, och inget annat. Inte då! Det går över mitt förstånd, men kidsen tar faktiskt det här på allvar. Kanske inte på samma blytunga allvar som de grånande äldre damerna som suttit på en skranglig parkbänk sedan åtta på morgonen i väntan på Lasse, eller som de många entusiasterna med downs-syndrom som svänger med i musiken. Överallt ser jag åldringar, handikappade, medelålders, ungdomar och barn som sjunger, och alla verkar de ha helt fantastiskt trevligt.

Under kvällens gång torkas därför mitt föraktfulla hånleende bort från mitt osnutna ironiska anlete. Så står jag där mitt i det uppsluppna folkhavet och läxar upp mig själv, och med ens känner jag ett sting av
avundsjuka. Kanske är hela min generation dömd att gå tillbakalutad genom livet, beväpnad till tänderna med ironi och avväpnande distans. Aldrig riktigt nere men heller aldrig riktigt uppåt. Och allt är den ironiska svartkonstnären Henrik Schyfferts fel. Skäms på sig!

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat