ÅRGÅNG 2 NUMMER 6 — 17 SEPTEMBER 2001 | ||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Främling
inför sig själv Ett nytt land utanför mitt fönster är en stark bok, och den lämnar mig inte oberörd. Kallifatides skriver här om främlingskap där han pendlar mellan sin egen uppväxt i en liten by i Grekland och sitt nuvarande liv i Sverige. Hans resor tillbaka till Grekland och hans första tid i Sverige, samt de resor han gör i Sverige finns också målande beskrivna i boken. Kallifatides skriver mycket om främlingskap, inte bara att vara främling i Sverige utan också att känna sig som en främling när man återvänder till sina hemtrakter. Det här är en bok som är svår att sammanfatta, men jag vill ändå ta upp några av de tankegångar han för fram i boken. Tankegångar som handlar om språk, kultur och främlingskap. Främlingskapet konserverar, skriver Kallifatides i början av boken. Han berättar att ofta händer det honom när han träffar gamla bekanta från Grekland att de säger att han är sig lik. De som stannar kvar förändras med tiden medan den som lämnar hemtrakten och sedan återvänder framstår som oföränderlig av befolkningen, förklarar han. Filótimo är ett ord som på grekiska betyder att älska sin heder. Ordet inbegriper en hel morallära som var viktig där Kallifatides växte upp. Han beskriver det som ett antal regler som var nödvändiga att följa om man skulle anses vara en riktig man. ”Jag kom hit impregnerad med filótimo. Jag skyllde inte ifrån mig, jag gjorde mitt bästa, jag hedrade mina värdar, jag hade en del mellan benen, dock inte allt, jag förlät några gånger men hämnades oftare och jag flydde inte.” Så beskrivs denna heder som han hade med sig från sin uppväxt och tiden som ung man i Grekland när han anlände till Sverige. Kallifatides säger med humor att filótimos aldrig gjorde honom till en riktig man men dock till en lyckad immigrant. Det var hans grekiska heder, hans kulturella förutsättningar som möjliggjorde hans snabba anpassning till Sverige. Det är en intressant tanke tycker jag, att det man bär med sig stjälper eller hjälper en i anpassningen till en ny kultur beroende på hur lik ens egen kultur är den främmande i vissa avseenden. Att författaren säger att hans anpassning till det svenska underlättades av hans ursprungliga kultur betyder ändå inte att anpassningen varit lätt. Han påpekar det motsägelsefulla i kravet att anpassa sig i det svenska samhället och lära sig språket samtidigt som hans svenskfödda barn av en svensk fru ansågs som invandrarbarn och skulle ha hemspråksundervisning. ”Jag uppmanades att uppfostra små greker i Sverige, det vill säga permanenta främlingskapet.” Detta är en aspekt på hemspråk och hemkultur som jag inte uppmärksammats på tidigare. Föräldrar kan ha en motvilja mot hemspråksundervisning för att de inte vill att barnen ska gå igenom det de själva gått igenom som främlingar i ett nytt land med ett nytt språk. Jag inser självklart vikten av undervisning i hemspråk i barnens språkutveckling, men samtidigt gynnar inte negativa attityder mot hemspråket barnens språkutveckling. Föräldrar kan ha ett ambivalent förhållande till sitt hemspråk och se det både som ett hinder i det nya livet i det nya landet och som det språk som ligger allra närmast hjärtat. Jag tror att det är svårt för mig att förstå eller tolka bokens huvudsakliga budskap eftersom jag aldrig varit främling i samma bemärkelse som Kallifatides och många med honom. Jag har bott i andra länder, men med min familj och egna kultur nära och med vetskapen om att jag skulle återvända till Sverige och bo där igen efter en viss tid. Jag har inte behövt leva fullt ut i de nya länderna utan har mer varit som en tillfällig gäst. Jag upplever Ett nytt land utanför mitt fönster som tidvis pessimistisk eller så är boken helt enkelt realistisk. Författaren förmedlar den ensamhet det innebär att vara främling inför andra och även inför sig själv. Trots den ensamhet som främlingskapet innebär beskrivs både den svenska och grekiska kulturen med kärlek och humor.
|
|
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|