ÅRGÅNG 2 NUMMER 6 — 17 SEPTEMBER 2001
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Ledare
Sorgen är alltid ytterst personlig

Hösten har inte börjat på ett särskilt angenämt sätt. Det som hände i New York och i Washington förra veckan påminner oss om att "trygghet" inte är annat än ett fantasifoster, ett önsketänkande, en försvarsmekanism. Vi vill så gärna känna oss trygga och säkra. Vi behöver det, rent av, för att kunna fungera. Men efter en stunds reflexion inser man att livet är bräckligt och - verkligen - förgängligt. Paradoxalt nog både segt och skört. På en sekund kan det släckas ut, på lika kort tid kan det räddas om det får chansen. Ska man klara sig måste man ha tur: det är rena ryska rouletten. Man är egentligen inte säkrare än ett rådjur i skogen, som jag brukade säga en gång i tiden.

Det som hände i USA är oerhört tragiskt och en stor chock för de flesta. Men annat - som borde betraktas som lika tragiskt och lika chockerande, som massvält, naturkatastrofer som skördar en massa liv, barnen som dör i tusentals i Irak till följd av världssamfundets sanktioner mot landet - passerar oftast obemärkt både känslomässigt och medialt. Vi har visst lättare att identifiera oss med de som liknar oss: vita västerlänningar tillhörande medelklassen. Offren vid terroristdåden i USA satt på sina kontor, precis som de flesta av oss brukar göra. De hade nyss kommit till sina jobb, var kanske i färd med att rulla upp ärmarna inför den nya arbetsdagen, hade kanske precis slagit på sina datorer, var kanske på väg att hämta en kopp kaffe. Det var en dag som alla andra - för dem och för oss. Och så får de ett jetplan i skallen. De som inte dör med detsamma eller strax därefter, och som heller inte lyckas ta sig ut ur byggnaderna i tid, dör på ett eller annat hemskt sätt. Sådana där helt vanliga människor, de flesta av dem vita, västerlänningar, i produktiv ålder, tillhörande medelklassen. Precis som vi.

I fredags befann jag mig på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, i Stockholm. Där höll vi tyst i tre minuter liksom resten av landet och Europa och annorstädes. Folk stod i kafeterian och såg dystra ut. Såg ut att sörja, att beklaga. Ville hedra offren och deras anhöriga liksom alla andra. (Eller vågade helt enkelt inte gå mot strömmen.) Sedan, när de tre minuterna väl var till ända, blev de tunga minerna genast som bortblåsta. Anletena antog åter sina vardagliga uttryck. Prat och skratt hördes. Stegen var lätta och lediga. Livet fortsätter. Det där angår egentligen inte mig.

Sorgen är alltid ytterst personlig. De som inte är direkt inblandade i förlusten kanske känner medkänsla en stund, och är det alls möjligt ställer man kanske upp och hjälper till. Men det som precis i anslutning till själva katastrofen känns så otäckt angeläget till följd av starka identifikationskänslor (det hade kunnat vara jag!) bleknar snabbt och säkert, och upplevs snart som lika avlägset som massvälten i Afrika eller situationen för barnen i Irak upplevdes från första början.

* * * * *

Den enes död, den andres bröd
Vi som får leva kommer med all sannolikhet att översköljas av Hollywood-produktioner som handlar om terroristattacken i USA i september 2001. På sikt kommer den här tragedin att bli lika mytomspunnen som Titanics undergång - och då kan ni lätt räkna ut hur många filmer som kommer att produceras med anledning därav.

Vi kommer att få se filmer som handlar om de amerikanska medborgare som i hjältemod och med dödsförakt övermannar kaparna och därmed förhindrar att de ödelägger Vita huset eller någon annan viktig symbol för amerikansk kultur, och som leder till att flygplanet kraschar på ett fält i Pennsylvania. Vi kommer att få våndas tillsammans med några helt vanliga människor då de kämpar för sina liv efter kraschen i World Trade Center; några kommer att klara sig, några inte. Vi kommer att se filmer som handlar om det dramatiska som måste ha utspelat sig ombord på de olika flygplanen, om människor som inser att de snart ska dö och som tar kontakt med sina nära och kära strax före kraschen. Vi kommer att få se filmer som handlar om spionage och kontraspionage, om FBI- och CIA-agenter som riskerar liv och lem för att infiltrera fiendelägret och bringa Skurken på fall och som givetvis blir kära på kuppen och därför råkar i själslig konflikt, men som sätter plikten framför allt och därför offrar sin egen personliga lycka.

Det dröjer sannolikt inte länge innan det blir politiskt korrekt att fiktivt skildra tragedin ur olika synvinklar. Det är faktiskt inte omöjligt att manusförfattare redan i detta nu sitter och fabulerar kring terrordåden.

Hur länge dröjer det innan den första filmen kommer - två, fem eller tio år? Vad tror du?

Den enes död, den andres bröd. Som bekant.

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat