ÅRGÅNG 2 NUMMER 6 — 17 SEPTEMBER 2001 | ||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Ledare Hösten har inte börjat på ett särskilt angenämt sätt. Det som hände i New York och i Washington förra veckan påminner oss om att "trygghet" inte är annat än ett fantasifoster, ett önsketänkande, en försvarsmekanism. Vi vill så gärna känna oss trygga och säkra. Vi behöver det, rent av, för att kunna fungera. Men efter en stunds reflexion inser man att livet är bräckligt och - verkligen - förgängligt. Paradoxalt nog både segt och skört. På en sekund kan det släckas ut, på lika kort tid kan det räddas om det får chansen. Ska man klara sig måste man ha tur: det är rena ryska rouletten. Man är egentligen inte säkrare än ett rådjur i skogen, som jag brukade säga en gång i tiden. Det som hände i USA är oerhört tragiskt och en stor chock för de flesta. Men annat - som borde betraktas som lika tragiskt och lika chockerande, som massvält, naturkatastrofer som skördar en massa liv, barnen som dör i tusentals i Irak till följd av världssamfundets sanktioner mot landet - passerar oftast obemärkt både känslomässigt och medialt. Vi har visst lättare att identifiera oss med de som liknar oss: vita västerlänningar tillhörande medelklassen. Offren vid terroristdåden i USA satt på sina kontor, precis som de flesta av oss brukar göra. De hade nyss kommit till sina jobb, var kanske i färd med att rulla upp ärmarna inför den nya arbetsdagen, hade kanske precis slagit på sina datorer, var kanske på väg att hämta en kopp kaffe. Det var en dag som alla andra - för dem och för oss. Och så får de ett jetplan i skallen. De som inte dör med detsamma eller strax därefter, och som heller inte lyckas ta sig ut ur byggnaderna i tid, dör på ett eller annat hemskt sätt. Sådana där helt vanliga människor, de flesta av dem vita, västerlänningar, i produktiv ålder, tillhörande medelklassen. Precis som vi. I fredags befann jag mig på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, i Stockholm. Där höll vi tyst i tre minuter liksom resten av landet och Europa och annorstädes. Folk stod i kafeterian och såg dystra ut. Såg ut att sörja, att beklaga. Ville hedra offren och deras anhöriga liksom alla andra. (Eller vågade helt enkelt inte gå mot strömmen.) Sedan, när de tre minuterna väl var till ända, blev de tunga minerna genast som bortblåsta. Anletena antog åter sina vardagliga uttryck. Prat och skratt hördes. Stegen var lätta och lediga. Livet fortsätter. Det där angår egentligen inte mig. Sorgen är alltid ytterst personlig. De som inte är direkt inblandade i förlusten kanske känner medkänsla en stund, och är det alls möjligt ställer man kanske upp och hjälper till. Men det som precis i anslutning till själva katastrofen känns så otäckt angeläget till följd av starka identifikationskänslor (det hade kunnat vara jag!) bleknar snabbt och säkert, och upplevs snart som lika avlägset som massvälten i Afrika eller situationen för barnen i Irak upplevdes från första början. * * * * * Den
enes död, den andres bröd Vi kommer att få se filmer som handlar om de amerikanska medborgare som i hjältemod och med dödsförakt övermannar kaparna och därmed förhindrar att de ödelägger Vita huset eller någon annan viktig symbol för amerikansk kultur, och som leder till att flygplanet kraschar på ett fält i Pennsylvania. Vi kommer att få våndas tillsammans med några helt vanliga människor då de kämpar för sina liv efter kraschen i World Trade Center; några kommer att klara sig, några inte. Vi kommer att se filmer som handlar om det dramatiska som måste ha utspelat sig ombord på de olika flygplanen, om människor som inser att de snart ska dö och som tar kontakt med sina nära och kära strax före kraschen. Vi kommer att få se filmer som handlar om spionage och kontraspionage, om FBI- och CIA-agenter som riskerar liv och lem för att infiltrera fiendelägret och bringa Skurken på fall och som givetvis blir kära på kuppen och därför råkar i själslig konflikt, men som sätter plikten framför allt och därför offrar sin egen personliga lycka. Det dröjer sannolikt inte länge innan det blir politiskt korrekt att fiktivt skildra tragedin ur olika synvinklar. Det är faktiskt inte omöjligt att manusförfattare redan i detta nu sitter och fabulerar kring terrordåden. Hur länge dröjer det innan den första filmen kommer - två, fem eller tio år? Vad tror du? Den enes död, den andres bröd. Som bekant.
|
|
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|