Opera
La Traviata i estnisk tappning
Av Björn Gustavsson

Dalhalla
Estniska nationalteatern, Tallinn
LA TRAVIATA
Musik: Giuseppe Verdi
Libretto: Francesco Maria Piave
Regi: Neeme Kuningas
Scenografi: Anna Kontek (Finland)
Solister från Estland, Ryssland och Finland; därtill den estniska nationalteaterns kör, orkester och balett

När operasångerskan Margareta Dellefors i början av 1990-talet letade efter en lämplig festivalscen fann hon småningom det gamla kalkbrottet Draggängarna, där driften efter 50 års brytning just hade upphört. Hon klättrade ned i det amfiteaterliknande dagbrottet, sjöng Toscas bön av Puccini - och var genast övertygad: akustiken mellan de skrovliga bergväggarna var fantastisk.

Kalkbrottet, sedermera omdöpt till Dalhalla, har med tiden förvandlats till en internationellt renommerad musikscen. I år har en textmaskin tillkommit, och scenen har försetts med ett uppvärmt orkesterdike.

Dalhalla på sensommaren är sällsamt. Tillsammans med 4000 besökare sitter man där på bottnen av det väldiga schaktet, invirad i en yllefilt, medan mörkret tätnar och stjärnhimlen välver sig högt över den upplysta scenen.

Häromveckan gästspelade den estniska nationalteatern med La Traviata - Verdis omdiktning av Alexandre Dumas ”Kameliadamen”, om kärleken mellan en kurtisan och en man av god börd. Elena Voznessenskaya, en alldeles betagande ung rysk sångerska, briljerade i rollen som ”den vilseförda” Violetta - flickan som kapslat in sina kärleksdrömmar så djupt att hon egentligen inte vågar tro på Alfredo när han bedyrar henne sin kärlek. Sceniskt insiktsfullt och med skir, klangfull röst (kanske aningen överbetonad frasering här och var) var hon en frostkänslig blomma i den cyniska salongsmiljön.

Alfredos kärleksförklaring når sin musikaliska kulmen i ”misteriosos” fem tonsteg: melodibågen återkommer operan igenom.

Mati Körts tenor räcker inte riktigt till för att gjuta liv i Alfredos roll; mer övertygande är Sauli Tillikainen som fadern Germont (den aningslöse intrigören som först för sent inser sin dåraktighet). I operans centrala uppgörelse - duetten mellan Germont och Violetta - var Tillikainen mycket bra.

Den polska scenografen Anna Kontek har byggt upp en prunkande societetsmiljö, fylld av speglar, där även kalkbrottet och publiken mänger sig in. Neeme Kuningas regi är stark men föga överraskande (långt från tolkningsivriga versioner à la Staffan Valdemar Holm). Efter mörkrets inbrott blir scenen magiskt vacker, marschaller flyter på den kringliggande sjön. I slutbilden reser sig den döende Violetta omgiven av kubliknande vitt: det är som en himmelsfärd - som begynnelsen till ett nytt liv, ungefär som i Stockholmsoperans åttiotalsuppsättning.