Nummer 6 -18 december 2000

Kristendom för vattumannens tidsålder
Av Anna Southerington

En gång i tiden var lilla Sverige en veritabel högborg för den lutherska kristna tron. Men idag gapar bänkraderna mestadels tomma i våra många kyrkor. Är vi svenskar numera fullfjädrade ateister, således? Jag skulle nog drista mig till att påstå att svaret på den frågan definitivt är nej. De flesta verkar ändå ha ett andligt medvetande och en tro på en högre makt av något slag. Medan svenska kyrkan tappar sina församlingsmedlemmar växer istället dagligen den skara som söker sig till zenbuddism, meditation, yoga, tai chi och liknande. Något de alla har gemensamt är att man söker sig mot sitt eget inre, sitt eget andliga centrum, istället för kyrkans yttre gudsmakt där uppe i himlen någonstans. Men är dessa två poler av andligt sökande då så olika egentligen? Det har de inte alltid varit.

En gång för länge sedan, ja för sådär en 2000 år sedan närmare bestämt, tiden runt och omedelbart efter Jesu leverne, såg kristendomen inte ut som den gör idag. Många tror att det som då fanns var katolicismen, enbart, och att den till stor del bar sin nuvarande skepnad. Så var inte fallet. I själva verket var kristendomen splittrad i ett antal olika faktioner, redan från första början. Den saken var faktiskt inte Martin Luthers fel. Den romerska kyrkan hade dock turen, eller kanske skickligheten, att ett par sekler efter Jesu tid lyckas omvända den dåvarande romerske kejsaren till sin egen tro. Och därmed fick Mithraskulten sparken som det romerska imperiets statsreligion, och den romerska faktionen av kristendomen hade plötsligt ett sjuhelsikes övertag gentemot sina andra bröder i Kristus. Politisk makt. Ordet hädelse blev ett mycket användbart vapen, och bålen som förtärde så kallade icke-doktrinära skrifter hade nog gjort självaste Herr Adolf med mustaschen grön av avund. Det blev ju inte så mycket bevänt med den kristna kärleken och toleransen, vare sig då eller på medeltiden, men detta har ju tack och lov förändrats med tiden. Så allt detta förtäljs inte i syfte att kasta smuts på den nuvarande katolska kyrkan, och att förlåta är ju som sagt gudomligt. Och trots allt lyckades de inte helt utrota de andra kristna perspektiv som existerade i trons begynnelse.

På 1940-talet hittade en arab en urna begravd i sanden vid Nag Hammadi i Egypten. Den visade sig innehålla en ovärderlig samling av tidiga kristna skriftrullar. Precis som med fyndet av Döda havsrullarna blev det en hel del turer och äventyr med dessa skrifter innan de slut hamnade i opartiska lärda händer, men de flesta rullarna klarade sig ändock. Samlingen går nu under beteckningen De gnostiska evangelierna. Och det ironiska är att denna variant av den ursprungliga kristendomen i mångt och mycket känns betydligt mera modern och aktuell i vår tid än den variant som överlevde och har funnits ibland oss på hela vägen från Jesu tid till nutid.

Gnostikerna predikade allt det som även den romerska faktionen predikade, i stora drag samma kyrkliga läror som lever kvar än idag, och så långt fanns det inga större konflikter dem emellan. De tydde sig till och med starkt till samme andlige predikant, den välrenommerade och romerskt hyllade lärjungen Paulus som många moderna religionsforskare numera utpekar som gnostiker, ironiskt nog. Kruxet var det att den romerska kyrkan hävdade att dessa läror var summan av det hela, och att intet mer fanns att förtälja. Och där hade gnostikerna en helt annan uppfattning. För gnostikerna fanns det flera nivåer av kunskap och initiation eller invigning. Så kallade yttre mysterier och inre mysterier. De läror som den romerska kyrkan predikade var enligt gnostikerna endast den första nivån, den avsedd för de stora massorna med otillräckligt intresse eller insikt för att förkovra sig djupare. Det var gnostikernas grundskola. Och för dem med intresse och andlig mognad fanns såväl gymnasium som universitet, bildligt talat. De menade att, precis som Jesus predikade i liknelser till de stora massorna, men förklarade liknelserna privat för sina lärjungar, så var även de numera välbekanta kristna lärorna rena liknelser för betydligt djupare och mera komplicerade andliga sanningar, och dessa lärdes ut till de initierade. Jungfrufödseln, de tre vise männen, vattenpromenaderna, alla fiskar och bröd som trollades fram ur praktiskt taget tomma intet, vattnet som blev till vin, åsneritten in i Jerusalem, nattvarden, korsfästelsen, återuppståndelsen på tredje dagen – alla betraktades de som symboler och liknelser för en djupare sanning och kunskap för dem som hade "ögon att se med och öron att höra med", för att citera Jesus själv. Och intressant nog, som en liten fotnot att suga på, är det faktiskt så att exakt samma historier förtäljdes om Osiris, Mithras, Dionysos, och till och med Sokrates och Julius Caesar! De var standardhistorier i många av de hedniska mysteriereligionerna, långt före Jesu tid. Men vad bestod då dessa inre mysterier, denna djupare andliga kunskap av? Detta var givetvis en komplex lära, och de skrifter som har återfunnits förtäljer långt ifrån hela historien. Men låt oss gå rakt på kärnan i det hela, den känner vi till. Den kärna som utgjorde den djupaste hädelsen av alla ur den romerska kyrkans perspektiv.

Gnostikerna lärde inte att vi skulle sträva efter bli som Jesus. De lärde att vi skulle sträva efter att faktiskt bli Jesus. Aj, aj, aj!! Men om vi tänker efter, känns inte detta ändock, på något märkligt sätt, en aning bekant trots allt för oss här i Vattumannens tidsålder? Vad är det vi gör egentligen, när vi vänder oss inåt i våra zenmeditationer eller yogaklasser? Är det inte just gudomen inom oss själva, vår egen själsliga visdom och vårt eget andliga lugn, som vi söker kontakt med? Det var precis detta som gnostikerna hävdade – att vi alla är Jesus för att vi alla är Guds barn, en del av Gud, bokstavligen. Jesus var för dem den ultimata, förkroppsligade symbolen för det faktum att Gud finns inom oss alla och att vi alla egentligen är ett enda väsen och en enda verklighet. Detta jordiska liv är en illusion och en skola för andligt uppvaknande – uppvaknandet till insikten att vi alla är gudomliga och eviga. Denna tanke är bekant för oss än idag som något vi förknippar med österländska religioner. Men såväl detta som den bekanta österländska läran om reinkarnation var en gång en del av även den kristna tron. De var bara inte del av den faktion av kristendomen som erövrade makten och därmed kontrollen över dogma och doktrin. Och därmed gick ett viktigt och fascinerande kristet arv förlorat för eftervärlden i nästan 2000 år.

Uppenbarligen är det ett saknat arv. När den etablerade kyrkan bara erbjuder grundskolekursen i andlighet, nöjer sig den sökande mänskliga själen sig inte med detta. Och det har i slutänden, 2000 år senare, blivit kyrkans förlust. De satte krokben för sig själva i det långa loppet i och med fördömelsen och utrotandet av dessa andra perspektiv på kristen tro. Och jag kan inte annat än att tycka att det är väldigt synd. För visst finns det mycket vackert och gott i den kristna kyrkan av idag, och då är det verkligen beklagligt att man måste söka sig bort från den för att hitta de djupare andliga svar och uppenbarelser man ändå törstar efter till slut. Att läror som inte sett dagens ljus på nästan 2000 år känns mer moderna än den kyrka som faktiskt har haft alla praktiska förutsättningar för att hålla sig à jour med samtidens andliga behov är inte bara ironiskt, det är snudd på ofattbart. I det sammanhanget kan också nämnas att, precis som Jesus välkomnade kvinnliga följeslagare, så var kvinnor lika välkomna som män även i den gnostiska kyrkan och initieringen, det diskriminerades inte mellan könen. Något som den romerska kyrkan sedermera försköt, och kontroversen om kvinnliga präster och biskopar pågår i viss utsträckning än idag. Kanske är det helt enkelt så att gnosticismen var före sin tid, och Gud med alla sina välbekanta förunderliga sätt att verka såg till att bevara deras läror tills deras tid var inne. Kanske var deras tid inte Fiskarnas tidsålder alls, utan Vattumannens.

Vill du veta mer om gnosticismen och den tidiga kristna kyrkan? Prova följande böcker som startpunkt:

The Jesus Mysteries, av Timothy Freke och Peter Gandy
De gnostiska evangelierna (The Gnostic Gospels), av Elaine Pagel
The Gnostic Paul, av Elaine Pagels
Adam, Eve and the Serpent, av Elaine Pagels
The Canon of the New Testament, av B. M. Metzger