Nummer 6 -18 december 2000

En millenniebetraktelse
Av Björn Gustavsson
Illustration: Anna-Maria Törnblom

1960-talets science fiction-fantasier om livet på jorden år 2000 illustrerades ibland av människor boende i inglasade jättestäder. Där levde man i en påfallande rymdlik miljö, och skulle man hemifrån pilade man iväg i små enmanshelikoptrar…

Mot slutet av 1999 tilltog spekulationerna inför tusenårsskiftet. Det skrevs om risken för kärnvapenmissiler avfyrade av misstag, och om hemska plundringar i storstädernas affärsområden om elströmmen på grund av exempelvis tekniska systemfel bröts. Datatekniker världen över tjänade hisnande belopp på att kontrollera operativsystem och allehanda maskinell utrustning. Rädslan att tekniken vid tolvslaget skulle löpa amok, med globalt kaos som följd, var utbredd.

Allt gick emellertid lugnt tillväga.

Vid Strömmen i Stockholm stod på nyårsafton tiotusentals människor samlade för att se Herman Lindqvists ljus- och ljudspel om den svenska historien.

I Stockholm var 1900-talets sista dag extremt kylslagen. Men redan på nyårsdagen smälte snön och milda sydvästvindar tog kommandot…

Nu, när 2000-talets första år snart är till ända, kan man konstatera att livet på jorden har fortsatt ungefär som vanligt. Olyckor, sjukdomar och krig har fortsatt att plåga mänskligheten. Det mesta har varit sig likt - med ett undantag: vädret.

Extrema vädersituationer har gjort klimatfrågan mer aktuell än någonsin. Oron för den framtida utvecklingen har spridit sig och håller nu på att bli ett allmänt samtalsämne. Här i Sverige följdes en rekordmild vinter av högsommarvärme i april (29 grader varmt nära Göteborg i slutet av månaden!) - medan det från mitten av maj inleddes en flera månader lång regnperiod, med unikt höga nederbördsmängder och översvämningar av i modern tid aldrig skådat slag. Efter en värmebölja framåt hösten (med uppåt 20 grader långt in i oktober) var det dags för en ny väderlåsning, nya skyfall och en situation som mångenstädes var värre än vid kraftig vårflod.

Och nu, i mitten av december, rapporteras om blåsippor och nyutslagna rosor. I Skåne sjunger vårfåglarna och fruktträd har gått i blom, lagom till jul. I Norrlandsfjällen är det på många ställen inte ens tjäle i jorden - än mindre snö.

Den globala genomsnittstemperaturen har varje månad de senaste åren slagit nya rekord. Uppvärmningen beror enligt allt fler forskare på växthuseffekten.

Politiker från hela världen har samlats i Haag för att diskutera åtgärder för att hejda utsläppen av inte minst koldioxid. Förhandlingarna bröt samman. Tanken på tvingande reduktioner har - som ett tecken i tiden - övergivits till förmån för en marknadsinspirerad modell med försäljning och köp av utsläppsrätter…

Bil- och flygtrafiken ökar, jorden runt, i accelererande takt. Runt många av världsstäderna ligger luftföroreningarna likt svamplika stoftmoln som aldrig skingras.

Ozonhålet vidgas, korallreven dör ut, havsalgerna minskar och djur blir blinda på grund av den allt farligare ljusstrålningen. Glaciärerna krymper, världshaven stiger. Översvämningen i Arvika är förmodligen en illustration i miniatyr till vad som är att vänta: ett allt mer nyckfullt väder, där gränsen mellan årstiderna allt mer kommer att suddas ut och där det extrema allt mer blir det normala.

En notis i DN den 22 november berättar om en folkspillra (med en säregen kultur) i Nya Guineas övärld. Deras ö kommer troligen att vara försvunnen om fem år.

Även jordklotet är en ö, låt vara så mycket större; en ö av livsmöjligheter i en mörk, främmande rymd.

Det självklara kanske plötsligt inte längre är självklart: att träden skall grönska som de alltid brukat grönska; att solskenet gör oss väl…

Men kanske måste framtida katastrofscenarion börja realiseras innan opinionen blir tillräckligt stark för att tydligare, och med mer tvingande åtgärder, skydda vår omvärld.

Människans kapacitet att finna lösningar på svåra problem kan näppeligen underskattas. Förmodligen kan människan, genom ny teknik, etcetera, råda bot på den gravt miljöförstörande livsföring som i dag råder.

För en sådan utveckling fordras dock starka incitament, en allmännelig opinion och ett krismedvetande som inte låter sig dövas av vaga förhoppningar och en till intet förpliktande retorik, för att vi tydligare, och mer beslutsamt, skall anstränga oss att inte föröda vår omvärld - och i förlängningen oss själva.