Prosa

Skulle jag taga vara på min broder?
Av Måna Berger

I de här kvarteren hänger inga illuminerade julgirlanger över gatorna och inga butiker julskyltar. Tomma, utslagna fönster skvallrar om att husen ska rivas. Många som bor här är helt simpelt ockupanter som tagit sig in och gjort sig en kvart med gamla madrasser på golvet, så länge, tills de blir bortkörda. Enstaka gatlyktor spiller fläckvis ljus men inne i gränderna är det nattmörkt.

Jag springer. Ljudet av mina fotsteg ekar mellan husväggarna.

Jag söker en människa.

På kvällen är han försvunnen från gallerian. Och varje morgon har han stått där igen. Det är ju dumt. Men så har det varit nu sedan oktober, möjligen längre, jag återvände inte själv förrän då så jag vet inte.

Det blev en varm höst i år och jag tänjde ut friheten i det längsta. Kände inget behov av att krypa inomhus så länge bilen dög att sova i och stjärnorna blinkade vänligt åt mig genom vindrutan. En dag var i alla fall lagret slutsålt och en natt strax därefter kände jag en doft av annalkande frost och multna löv. Dags att sparka ut glöden i lägerelden och släcka den, dags att packa ihop och vända kosan söderut; jag är alltid snar att lyda när kallelsen kommer.

Och den första morgonen i oktober, när jag drog ner till centrum för att vittja papperskorgarna på tomburkar och flaskor och få ihop till en morgonfika, då var han där. Han stod i gallerian och spelade fiol. Det var himmelskt. För mitt otränade öra kunde han gott ha varit en konsertviolinist på genomresa - men i så fall hade han väl varit mer välrakad och, jag måste i rättvisans namn säga det: ren! Hans uppenbarelse sa mig att han var lika pank som jag och ute i samma ärende, men att han till skillnad från mig inte hade någon källarskrubb att sova i. Det var mig egalt. Han spelade likafullt gudomligt och jag hängde kvar där en lång stund och lyssnade. På behörigt avstånd. Jag inte ens tittade åt skålen som stod framför honom på gallerians blanka marmorgolv. Tiggarskålen. Det enda bidrag jag kunde ha lagt däri var morgonens skörd av urdruckna Norrlands Guld, och de var inte många heller. Han för sin del såg inte åt mig. Han spelade med slutna ögon och han såg stolt och tragisk ut; jag tänkte att han måste ha varit vacker en gång.

Veckorna rann undan. Jag fick ett par tillfälliga påhugg i vårdsvängen och lite extrastädning då och då. Så länge vädret tillät satt jag ute och målade om dagarna när jag var ledig. Jag betalar en symbolisk slant i hyra för skrubben; det är ju inte meningen att den ska nyttjas som bostad, men min hyresvärd vet vad jag menar när jag säger att jag brukar sova över där ibland när jag hållit på sent och jobbat. Vi förstår varandra. Jag lever enkelt och har inga andra laster än mitt frihetsbehov. Min ekonomi var om inte god så åtminstone i balans. Ibland kom Majken, Bänga Majken, förbi och stannade hos mig några dagar. Hon sov på golvet, spådde i kaffesump och svepte med sitt långa hår. Livet var gott. Jag var mig själv nog.

Och jag behövde inte gräva i soporna efter tomburkar. Men ibland hände det ändå att jag drev iväg ner på stan och då såg jag honom igen. Alltid på mornarna och fram till eftermiddagen, sen försvann han. Ingen av dem som hängde omkring därnere, som jag frågade, visste vem han var eller var han kom ifrån. Han hade bara dykt upp. Inte visste de vart han tog vägen om nätterna heller. Jag tog för vana att gå dit varje dag och se efter om att han fanns kvar.

Jag drogs oemotståndligen till den där mannen, varför vet jag inte, det var kanske mystiken, spåren av en svunnen skönhet och ett annat liv någonstans för länge sedan, sådana saker, som attraherade min fantasi. Förutom musiken förstås. Aldrig har jag hört någon spela på det sättet. Som om fiolen varit en organisk förlängning av honom själv, kommunicerande, som när fåglarna sjunger eller vargen ylar. Jag föreställde mig att han måste vara stum, för jag såg honom aldrig tala med någon eller ta någon notis om andra människor överhuvudtaget. Men ju mera jag lyssnade på honom när han spelade, desto mer kände jag att han kom mig närmare och hade någonting viktigt att säga mig.

En morgon gjorde jag en upptäckt. Av någon anledning klev jag upp på pallen och öppnade fönstret ut mot gatan, jag brukar aldrig göra det, är det inte damm så är det smältvatten och snöslask som folk på trottoaren skvätter när de går förbi och utsikten är heller inget att ha, men nu gjorde jag det i alla fall. Och hörde musiken! Det var egendomligt, men så var det. Jag stod kvar och lyssnade, i en synnerligen obekväm ställning, tills jag fick nackspärr av att sträcka mig. Jag var så glad! Nu kan jag höra honom om än avlägset och om inte trafiken är allt för högljudd, jag behöver inte ens gå dit. Jag vet att han finns där.

Och jag vet när han inte finns där.

I december gjorde jag en annan upptäckt.

Möjligen berodde det på att jag varit så generad över min fattigdom - eller okay, snålhet då; jag hade inte tänkt så mycket på tiggarskålen förut. Det var en rund, svarvad träskål i något ådrat träslag och den stod vid hans fötter medan han spelade. Det här var en sådan dag när polisen kört ut alla nasare och tiggare från gallerian och han stod utanför på trottoaren. Något obestämbart blask klafsade ner från himlen, snö eller regn, stora våta sjok som blandade sig med smutsen på trottoaren, och det var inte kallt men definitivt inte varmt längre. Han stod där. Folk gick förbi i snabb takt. Folk stannade, lyssnade och gick fram för att lägga en slant i skålen, kastade en blick och hejdade sig, ryggade tillbaka och gick därifrån i ännu snabbare takt. När jag iakttagit det en stund tog nyfikenheten överhand och jag gick fram. Så nära hade jag aldrig varit honom förr. Jag såg att han inte var så lortig som jag trott, men sliten. Trött och luggsliten. Jag böjde mig fram över skålen med några småslantar till reds. Det kändes förödmjukande, jag visste inte för vem. Så såg jag. Skålen var tom, sånär som på ett handtextat plakat. Där stod: DÖDA MIG! SNÄLLA, SLÅ IHJÄL MIG! - Nää! flämtade jag och tittade upp på honom, och för första gången såg han mig. Han slutade spela och tittade på mig, med ohyggligt vänlig, allvarsam blick, fullkomligt lugn. -Jo! sa han lågt. Och så fortsatte han spela.

Från och med då blev jag allvarligt oroad. Jag visste vad sådana som vi var värda: vad våra liv var värda. En dag skulle någon ta hans uppmaning på allvar. Jag ville rädda honom, men visste inte hur. Jag ville tala med honom, men vågade inte. Jag bara höll mig i närheten, som om jag skulle ha kunnat försvara honom! Ända tills han packade in fiolen i ett kantstött fodral och gick därifrån om eftermiddagarna, med den vedervärdiga tiggarskålen i handen, då gick jag åt mitt håll, för följa efter honom kunde jag ändå inte förmå mig till. Jag gjorde inga affärer de där veckorna, jobbade inte och kunde inte måla. Tillvaron började rasa.

Jag anförtrodde mig åt Majken. Hon är konstig, men hon lyssnar bra. - Vad ska jag göra? frågade jag, jag vet ju inte ens om han vill ha min hjälp, och förresten, hur ska jag kunna hjälpa någon, jag som nätt och jämt kan klara mig själv? Majken trodde att han ville ha hjälp. I själva verket ropade han på hjälp varenda dag, sa hon.

- Men varför vill han dö? frågade jag. - Han har ingenstans att bo och ingen människa, sa Majken och drog kavajen tätare omkring sig, som om ett kalldrag från hennes egna minnen smugit förbi. Ja hon borde ju veta. Jag kunde bara inte acceptera att han, av alla, inte ville leva. Han skulle bara veta hur mycket utrymme han upptog i mina tankar. - Det är kanske just du som ska hjälpa, funderade Majken, eftersom han kallar på dig! Hon kan vara irriterande så där med sina mystiska vibrationer och föraningar, ibland stör det mig verkligen.

För bara en vecka sedan kom ett gäng skinheads förbi och såg plakatet. Mitt hjärta stannade. Men skinsen bara ryckte på axlarna och garvade och jag skulle nästan vilja påstå att de såg generade ut när de gick därifrån. De tyckte väl inte att det var någon sport, när han bad om det. Då ringde jag polisen, anonymt. - Det står en karl i gallerian och uppmanar folk att slå ihjäl honom, är sådant tillåtet! sa jag. - Antastar han folk som passerar? ville polisen veta. Nej, det gjorde han ju inte. I så fall, sa han, hade de nog mer angelägna saker att lägga sina resurser på, knäppskallar finns det bara allt för gott om i den här stan. - Men det är ju en uppmaning till brott, försökte jag, är inte sådant straffbart? - Varifrån ringer du? undrade polisen. Då la jag på.

Och nu är det jul. - Vad ska jag ta mig till? frågade jag Majken, för väl hundrade gången. - Ta hit honom! sa hon. Hit? Till min källarskrubb, det går väl inte? Men hon var envis.

Det är en sak till med Majken. Förutom att hon är knäpp så är hon lite religiös på något sätt också, men jag har inte lyckats lura ut på vilket sätt. Hon är nog så där privatreligiös, som är så populärt att vara. Hennes förhållande till Gud verkar väldigt privat ibland. Nu gick det inte att hejda henne, nu hade hon fått en idé. Vi, hon och jag, skulle ordna en alternativjul för några av de hemlösa i centrum, i min skrubb, och violinisten skulle självklart vara med. Hon började räkna upp namn. Jag får säga att det var en skön samling hon fick ihop. Jag försökte bromsa. - Inte den och den, de börjar bara slåss, grannarna blir störda och jag blir vräkt, och inte den om han är full, för han pissar ner sig... Hon hörde inte. - Men vad ska vi äta? Vi har ju inga pengar, det går inte fattar du väl! sa jag. Mat kunde vi få från frivilligorganisationer, trodde hon. Och så såg hon på mig med den där frånvarande blicken som jag fruktar, eftersom den betyder att hon tänker. - Bilen! utbrast hon. - Va? - Bilen! Du säljer bilen, så har vi pengar! - Nä, nä, nä, stopp nu, var ska jag bo till sommaren då? - Det ordnar sig väl till dess, tyckte hon, du har i alla fall inte råd att göra i ordning rosthögen till besiktningen i vår. Det är rena förtjänsten om du blir av med den!

Egentligen hade hon rätt i det, men jag ville ändå inte riktigt. Det gick för fort alltsammans. Majken slocknade, som en ljuslåga för ett vinddrag, och gömde sig i håret.

- Du ska taga vara på din broder, står det... sa hon sorgset.

Igår morse när jag knuffade upp fönstret - det har slagit sig i kylan och fukten, så jag får ta i för att få upp det - hörde jag ingen musik. Jag tog på mig alla varma kläder jag äger och gick ut, ner till centrum. Han var inte där. Inte ute på trottoaren, inte inne i gallerian. Det var svinkallt i luften men jag blev kallare inombords, jag svär! Nu har han fått det han tiggde om, tänkte jag. Hela dagen gick jag fram och åter och väntade och spanade, men han kom inte.

Det är för kallt för att stå och spela idag! sa jag mig.

Han kanske har hittat någon annan som hjälpt honom? försökte jag trösta mig, men då fick jag hjärtklappning igen: Just det! Men på vilket sätt?

På kvällen sålde jag bilen till Nisse. Jag fick inte mycket för den, men vad spelar det för roll. Majken blev glad.

I morgon är det julafton. Vi har handlat mat och julklappar, lite varma vantar och strumpor och sådant, Majken vet vad som går åt. Och vi har bjudit, Seppo som pissar ner sig, han log tandlöst som ett barn, och Rita och Sören som brukar bli osams och slåss, och alla de andra och de blev glada. Vi kommer att sitta som packade sillar i min skrubb, men det börjar faktiskt kännas något som liknar julstämning ändå. Det skulle åtminstone ha känts så. Men han var inte där idag heller. Jag har gått emellan förberedelserna i skrubben och gallerian hela dagen och väntat. Jag hade tänkt ut hur jag skulle säga när jag bjöd in honom. Men han syntes aldrig till.

Det är därför jag är ute nu.

Det är därför jag springer. Nattluften river i strupen och jag kommer att börja frysa när jag slutar springa, men jag har alltför bråttom för att bry mig om det. Jag följer gatan han brukade försvinna längs, Majken har luskat fram ett tips från någon av sina otaliga kontakter, och mina joggingskor trummar mot asfalten när jag löper nerför brinken. Skulle jag taga vara på min broder?

Jag är så rädd!

Nu springer jag för livet, och jag hoppas, hoppas, hoppas...