Timmarna - eller ett försvarstal för dataspelet
Av Robert Peszkowski

Egentligen hade jag tänkt att skriva om världens första videospel (eller dataspel). Många tror att världens första videospel var arkadspelet Pong som tillverkades av företaget Atari och som fick ett kommersiellt genombrott 1971. Föregångaren till Pong hade inte ens ett namn, men såg nästan likadant ut. Principen var i alla fall densamma, man spelade tennis på en liten skärm. Spelet kom till redan 1958 och skaparen hette Willy Higinbotham.

Han var fysiker och hade varit med i Manhattan-projektet som tillverkade atombomben. Efter kriget började han jobba vid Brookhaven National Laboratory som låg i anslutning till ett kärnkraftverk i staden Upton. Willy tyckte att hans jobb var ganska tråkigt, och ansåg att den årliga rundvandringen som hölls på laboratoriet för allmänheten var om något ännu tråkigare. Så han bestämde sig för att liva upp det hela. I bästa MacGyver-stil snickrade han ihop ett eget dataspel med hjälp av några gamla överblivna reservdelar och ett oscilloskop.

Det var det jag hade tänkt att skriva om.

Men någonstans under den gråa himmelen och med vinden vinande i de nakna trädgrenarna tappade jag lusten att skriva om dataspel. Eller för den delen om andra mänskliga framsteg. För den som känner att det var himla synd att jag förlorade lusten att skriva om detta och gärna vill veta mer, rekommenderar jag varmt boken *They All Laughed… av Ira Flatow. En mycket underhållande bok om olika små och stora uppfinningar som förändrat vår värld samt deras upphovsmakare, som oftast inte är dem vi har lärt oss. Vilket historien om dataspelet så tydligt visar.

I stället för att skriva om dataspelets fascinerande historia skall jag skriva om timmarna. Vilket i och för sig hör samman med dataspel i allra högsta grad. Många människor spenderar timmar ja till och med hela dagar av sitt liv framför en dataskärm spelandes ett spel. Försjunkna i en virtuell värld brottandes med virtuella problem som för en utomstående kan te sig smått absurda.

”Fan i helvete nu blev jag skjuten för trettonde gången när jag skulle igenom porten på bana fyra. Hur hur hur hur ända in i valhalla ska jag ta mig förbi!”

Det är sådant man kan höra skrikas innan en mus med tillhörande musmatta kommer farandes ut genom balkongdörren.

Själv har jag inte haft samma fascination för actionspel som andra har. Själv fastnar jag för typiska nagel och kalenderbitarspel. Som till exempel spelet Championship Manager. CM som det kärleksfullt kallas av en hord beundrare är för mig vad Valium, Prozac, kokain, whisky och gräs är för övriga mänskligheten. I detta helt textbaserade spel kan jag träna ett fotbollslag, köpa in spelare, utveckla dem, snickra ihop lite olika speltaktiker och sedan ge mig på mina motståndare. Som gammal tipsextra konnässör spelar jag gärna med lag i den engelska ligan, det gör att jag liksom känner igen mig.

Jag går så upp i detta spel att jag helt enkelt glömmer bort nuet och verkligheten. Jag brottas med den problematiska vänsterbacksplatsen (liksom Lars-Tommy gör i verkliga livet), jag ägnar ohälsosamt många timmar åt att konstruera en taktik baserad på rörliga ytterbackar och en fritt opererande offensiv mittfältare, och jag svär över min målvakt som i alla viktiga matcher plötsligt tycks få tvål på händerna. En gång satt jag hemma i sju dagar och spelade dygnet runt, endast med avbrott för lite sömn och mat. Jag lyckades spela 9 säsonger på raken, och vinna ligan två gånger, FA-cupen tre gånger, ligacupen en gång, UEFA cupen en gång och Champions League en gång. Det var när jag ställde mig upp och skrek ut min glädje över att ha vunnit Champions League (3-2 på övertid mot Milan, det var min anfallsstjärna Adrian Mihalcea som nickade in vinstmålet i den 112:e minuten), och sedan vilt dansade runt hela lägenheten och sedan tog skärmdumpar på vinsten som jag skickade till mina CM polare över hela världen som jag insåg att det nog var dags att gå ut och träffa lite folk.

Men häri ligger dilemmat för mig och många andra. Att sitta hemma och spela spel är så mycket tryggare. Inside good, outside bad för att citera Homer Simpson. Att sitta hemma och spela spel är en verklighetsflykt, en ganska billig sådan, men mycket engagerande och tidskrävande. Till skillnad från Virginia Woolf har man inga problem med vad man ska göra av timmarna. Timmarna flyter förbi i ett evigt brottande med den där problematiska vänsterbacksplatsen.

I stället för att brottas med exenstiella frågor, och känna att tiden rinner i väg för en i en allt snabbare virvelström av måsten och åtaganden, det som kallas för liv, så flyr man undan och låter den elektromagnetiska strålningen skölja över en med samma värme som en messiansk handpåläggning. Detta ljus. Denna värme. Denna trygghet.

I dag. I dag skulle jag behöva detta ljus, denna värme, denna trygghet. Men jag förmår inte aktivera mig. För på mina axlar väger timmarna tungt. Utanför mitt fönster är himmelen grå. Gråa och mörka moln jagar varandra över den gråa himmelen. De och de nakna trädgrenarna som vinden ruskar om är det enda som rör sig utanför mitt fönster. Jag sitter och funderar på timmarna. På vad jag skall göra med timmarna, alla dessa timmar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.