Stockholm går en omöjlig trafiksituation till mötes.	foto: pro.corbis.com

Välkommen till din framtid, Stockholm!
Av Lydia Duprat

Det är bara en tidsfråga innan vi i Stockholm har en trafiksituation liknande den i Mexico City. Och trafiksituationen i Mexico City är sådan att ordet ”trafik” inte längre har med saken att göra. För att stävja denna dystra utveckling krävs att kollektivtrafiknätet byggs ut och därefter att trängselavgifter införs.

Jag var nyligen i Mexico City och fick tillfälle att uppleva den beryktade trafiken, eller snarare utsättas för den. En sak är säker: den är mycket, mycket värre än dess rykte gör gällande. Trafiken i Mexico City är sådan att själva benämningen – ”trafiken i Mexico City” – är en självmotsägelse. Begrunda definitionen på ordet ”trafik” enligt Nationalencyklopedins ordlista nedan:

trafi´k subst. ~en
ORDLED: traf-ik-en
• samtidig rörelse (på begränsad yta) av ett antal (personer och) transportmedel längs särsk. inrättade färdvägar till lands, till sjöss el. i luften

Samtidig rörelse. Trafik betyder alltså att agenten, exempelvis ett antal personer eller ett antal transportmedel rör sig samtidigt. Kärnan i den här formulering är emellertid inte samtidigt utan rör sig. Trafik är med andra ord synonymt med rör sig. Står agenten stilla kan man inte säga att någon trafik förekommer. Står man stilla är man orörlig; är man orörlig i grupp är man inbegripen i ett kollektivt stillestånd. Alltså borde ”trafiken” i Mexico City i stället kallas för ”stilleståndet” i Mexico City. Det som förekommer där är inte ”trafikstockning” utan helt enkelt ”stockning”.

Så illa är alltså läget i Mexico City. Det kan ta en timme att rulla 200 meter. Snigelfart är bara förnamnet: medan man sitter i bilen och ser ens liv rinna förbi hinner SF:s snigel till och från biomaten ett dussin gånger.

Min svåger bor och arbetar i Mexico City. Dessvärre inte på samma ställe. Han bor i en stadsdel och kontoret ligger i en annan. Min svåger stiger upp i ottan för att ha en rimlig chans att vara på kontoret före lunch. Han lämnar kontoret klockan nio på kvällen, då ”trafiken” glesnat så pass att han kan vara hemma vid tiotiden. Skulle han åka från jobbet tidigare på kvällen – säg klockan sju – skulle han ändå inte vara hemma förrän vid tio, så det är ingen idé. Man får mer uträttat på kontoret än i bilen när allt kommer omkring.

Mexico City-bornas fritid tillbringas med andra ord i bilen. Två tre timmar på morgonen och två tre timmar på kvällen. Man sitter i sin bil och stirrar tomt framför sig. Drömmer sig bort, fantiserar. Lyssnar på radion. Gör sådant som går att göra i ett hyfsat fängelse. Berövas sin frihet två gånger om dagen, fem eller fler dagar i veckan året runt.

Vi behöver inte avundas Mexico City-borna. Vi är redan på god väg till en liknande trafiksituation. Det kommer att ta ett antal år, det är sant. Kanske tio. Kanske tjugo. Kanske fler. Men fortsätter vi som i dag kommer vi dit. Det är bara en tidsfråga. Låter det läckert? Ja, den dagen kan vi verkligen säga att Stockholm är en stor stad. En metropol. Vi kommer att ha vårt eget olösliga trafikhelvete.

Lösningen är givetvis inte att bygga ut fler trafikleder. Alla undersökningar pekar entydigt på att en dylik åtgärd bara resulterar i ännu fler bilar, i ännu mer trafik. Det finns andra lösningar, varav införandet av trängselavgifter är en av mina favoriter. Först måste man självklart bygga ut kollektivtrafiken så bilberoendet helt försvinner. Bygg ut tunnelbanenätet så att man kan ta sig kors och tvärs över hela Stockholmsområdet. Är det för mycket begärt att en storstad ska ha ett anständigt tunnelbanenät? Ett tunnelbanenät i dignitet med det i London eller Paris?

När det väl finns alternativ – vettiga alternativ, som ett utbyggt kollektivtrafiknät, och som dessutom – och det här är avgörande – är pålitligt och driftsäkert kan man belägga alla i Stockholm med trängselavgifter, stockholmare såväl som utsocknes. Pengarna från trängselavgifterna ska självfallet återinvesteras i kollektivtrafiken – i sin helhet.

Att åka bil är ingen gudagiven rättighet. Fortsätter folk att envisas med att sitta en och en i sina dumma bilar kommer det till slut inte att finnas utrymme för människor på vår planet. Vi fyller jorden med plåt, planeten är nedlusad med bilar. Det börjar likna en sjukdom, en riktig elakartad hemsökelse. Fordonen förökar sig lavinartat och okontrollerbart, de sprids åt alla håll, fyller ut alla sprickor, infiltrerar, infekterar, förorenar, förstör miljön. Det är motorfordonen som kommer att ärva jorden, inte kackerlackorna.

Givetvis är jag inte emot bilen i sig. Bilen är ett förbannat viktigt transportmedel. Tack vare bilen kan man hälsa på farmor i Värmland, tack vare bilen kan sjuka eller skadade patienter i tid köras till sjukhuset så att liv kan räddas – till exempel. Följaktligen är jag heller inte emot att folk använder sig av sina bilar. Det jag inte kan acceptera är missbruket: att folk använder bilen av bekvämlighet, slapphet, eller därför att det inte finns anständiga alternativ.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.