En uppsättning som gör modern operaverk rättvisa
Av Björn Gustavsson

Bild: Kungliga operan

Kungliga operan, Stockholm
BRINNANDE ÄNGELN
Opera i fem akter av Sergej Prokofjev
Libretto: tonsättaren, efter en roman av Valerij Brjusov
Översättning: Lars Erik Blomqvist
Regi och scenografi: Ole Anders Tandberg
Hovkapellet ochj Kungliga operans kör, dirigent: Leif Segerstam
I rollerna: Tord Wallström, Gunilla Stephen-Kallin, Katarina Nilsson, Marianne Eklöf, Magnus Kyhle, John Erik Eleby, Lars Arvidson, m.fl.

Kungliga operan bjuder i vår på en ovanligt spännande operaupplevelse, nämligen Sergej Prokofjevs Brinnande ängeln från 1927 - ett verk som märkligt nog först 1955 fick urpremiär, i Venedig.

Ole Anders Tandbergs visuellt tilltalande iscensättning innebär att Brinnande ängeln även fått svensk urpremiär. Denna Prokofievs modernistiska opera har emellertid först under senare år uppmärksammats. I tonsättarens hemland dröjde det faktiskt ända till 1991 innan den sattes upp på en större scen; det skedde i samband med tonsättarens hundraårsjubileum och samtidigt med Sovjetunionens upplösning.

Nå, vad är det som gjort Brinnande ängeln så kontroversiell att den först under de allra senaste åren börjat spelas på de europeiska operahusen? Förmodligen handlar det om en kombination av det avancerade tonspråket och själva ämnet: här berättas nämligen om en kvinna som redan som 8-åring blir sexuellt besatt av en demon - och som sedan försöker återfinna denna passion i möten med verkliga män. Historien, baserad på en roman av den ryske författaren Valerij Brjusjov, utspelas under 1500-talet och slutar med att kvinnan stämplas som häxa och bränns på bål.

På Kungliga operan har berättelsen om den hallucinerande Renata (som även kallats "en Carmen i medeltidsmiljö") flyttats in i en vagt nutida ram. Här möter Renata på ett värdshus, omgiven av huvudsakligen ensamma män.

Den ursprungliga berättelsen vimlar av spöken, vålnader, demoner och änglar; i Ole Anders Tandbergs regi har emellertid den "övernaturliga" dimensionen tonats ned, eller snarare: transformerats till ett psykiskt plan. Stockholmsuppsättningen tar fasta på operans symbolistiska möjligheter och gestaltar till stor del huvudpersonens inre föreställningsvärld.

Ruprecht möter den kärlekstörstande Renata och förälskar sig i henne. Komplikationerna växer i takt med att han märker hennes oförmåga att älska honom fullt ut. Hela tiden tycks hon ha sitt hjärta någon annanstans. Älskar hon honom verkligen maximalt? Ruprecht blir svartsjuk. Han kan inte känna sig säker på hennes hängivenhet. Temat känns igen från såväl Lorcas Blodsbröllop som från Bela Bartokoperan Riddar Blåskäggs borg.

Gunilla Stephen-Kallin och Tord Wallström, sopran respektive basbaryton, tolkar med bravur Renata respektive Ruprecht. Stämmorna är komplicerade och vokalt mycket krävande, men båda sångarna är skickliga nog att dölja den tekniska hinderbana de hela tiden måste tampas med.

Musiken är expressionistisk och över huvud taget djärvt modernistisk. Ofta påminner det om Alban Berg, men Prokofiev är mera melodiös. Sångstämmorna hänger som långa girlanger över ett mestadels rätt dämpat orkesterackompanjemang (Leif Segerstam är emellertid ytterst hemmastadd även i modern musik, det visade han inte minst när han förra året dirigerade Woyzzek på Helsingforsoperan; hans finstilta dirigering gav stort stöd åt hovkapellets musiker i även den svårspelade operan).

Den litet svävande tonen, här och var med åtskilliga halvtoner, kan karaktärsmässigt också påminna om Wagner - men också om Richard Strauss och Leos Janacecks operor. Det remarkabla är dock att Prokofievs musik ljuder så friskt modern. Här och var kom jag rentav att tänka på en samtida kompositör som Staffan Mossenmark.

Bland övriga medverkande kan nämnas exempelvis John Erik Eleby med sin rika, volumniösa bas, Lars Arvidson med sin mer klangfulla bas (och därtill utpräglat dramatiska talang), och den fina mezzosopranen Marianne Eklöf.

Stockholmsuppsättningen betonar hur omgivningens fördömanden av Renata går stick i stäv med hennes oskuldsfulla dröm om ett slags fulltonig kärlek. Ruprecht, som uppvaktar henne och allt mer älskar henne, märker gång på gång hur hon liksom glider in i ett slags drömvärld. Ruprecht framträder här närmast som en psykiater. Inför honom biktar Renata sina drömmar och sina mardrömmar. Händelser ur det förflutna, liksom hennes drömmar, tar gestalt medan hon berättar. Dessa minnen iscensätts parallellt på en inre scen: bakom värdshusets här och nu.

Kungliga operan bjuder alltså en sceniskt verkningsfull inramning till Prokofievs för sin tid så avancerade operaverk; vissa scener är estetiskt mycket tilltalande, för att inte säga njutbara - här och var bildar alla dukar, projektioner och roterande ljus ett slags laterna magica.