ÅRGÅNG 3 NUMMER 2 — MARS-APRIL 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Festivallivet som social ventil NYTT!
En magisk saga i en hård värld NYTT!
En berättelse om otämjd magi NYTT!
Personligt mästerverk om Afrika NYTT!
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman
En mors värsta mardröm
En biljett till en annorlunda värld
Påminner om verkligheten
Tidsfördriv under sommarlovet
Händelserikt men rörigt

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven

Delfinens gåva
Av Måna Berger

Foto: Graham Timmins, www.irishdolphins.com

På våren 1984 iakttogs en ensam flasknosdelfin utanför det lilla fiskesamhället Dingle på Irlands sydvästkust. Den följde fiskebåtarna, lekfullt ridande på bogsvallet. Det är i och för sig ett normalt beteende för vilda delfiner, men Fungie, som fiskarna döpte honom till, var en sällskapssjuk unghanne som gärna sökte sig till människor. Denna tillit kunde ha kostat honom livet om han haft otur, för alla fiskare uppskattade i början inte den självutnämnde lotsen. (I viss mån råder ett förhållande som liknar det mellan jägare och vargar här: konkurrens om bytet.) Dessutom bar hans hud med tiden spår av närkontakt med båtarnas propellrar, i form av åtskilliga fula ärr. Men Fungie var en överlevare som bestämt sig för att stanna  i Dingle Bay, där tillgången på föda var god och sällskap inte kom att saknas.

En av dem som först observerade och intresserat följde delfinens vanor  var Paddy Ferriter, den gamle fyrvaktaren. Redan 1983 lade han märke till besökaren. Paddy var en naturmänniska med blick för djurlivet i omgivningarna och enligt honom själv en närmast instinktiv känsla för var delfinen uppehöll sig.

Ett par dykare började etablera vänskaplig kontakt med Fungie och snart lät sig den vilda delfinen vidröras och smekas av mänskliga händer. En av dem, Ronnie Fitzgibbon berättar i boken "The Dingle Dolphin" om sina tidiga, rätt fantastiska erfarenheter med Fungie. Så småningom kom flera som ville simma med honom. Han tycktes finna ett spontant nöje i att leka såväl med simmare som med folk i gummibåtar och kanoter; han dök under och hoppade över dem med utsökt precision trots sin imponerande storlek, nära men aldrig så nära att någon kom till skada. Det såg ut som om han log hela tiden. Ryktet spred sig snart. TV-bolag spelade in filmer och sände över världen. Turister strömmade till. Turistbåtar började köra delfinturer där man även kunde hyra våtdräkt och garanteras en simtur med Fungie. Han ställde alltid lika troget upp. Att en vild delfin så uppenbart älskade människors sällskap var något som berörde djupa känslosträngar hos många (även om sanningen är att det var båtarna han älskade mest, med några få undantag för verkliga favoriter), samt utnyttjades skickligt i kommersiellt syfte av andra. Även de från början negativa ändrade inställning när de insåg vilken guldgruva Fungie var.

Paddy vandrar stigen som löper längs med Dingle Bay: on the banks. Hans gamla hund travar stelbent bakom honom. Längst ute på udden ligger fyren och Paddys ensliga stuga. Jag har varit där flera gånger. Jag kom dit för att söka upp honom 1994 sedan jag sett TV-dokumentären "Delfinens gåva", där Paddy bland andra intervjuades. Jag tilltalades av hans inställning till naturen och ville träffa honom för att höra honom berätta om delfinen, men jag kom för sent. Paddy hade dött på våren samma år. Hans hund var borta och stugan öde, belamrad med bråte.

Paddy känner platsen väl. Han är bekant med havet och naturen, han har bott i Dingle hela sitt liv. - Det kommer snart att förändras, konstaterar han resignerat, delfinen kommer att bli annorlunda, men jag ska nog inte stanna här.

Den där första gången fann jag det på något sätt rörande att se människorna som vallfärdade dit för Fungies skull. De stod ute i vattnet och väntade, som pilgrimer i Ganges, väntade på något som delfinen skulle skänka dem. I Dingle samsades sökarna, naturskyddsorganisationerna och New Age-folket med månglarna och den lokala fiskarbefolkningen. Atmosfären var fridsam. Jag lyssnade till berättelser. De handlade om sörjande som blivit tröstade, autistiska barn som rehabiliterats och om någon som funnit vägen ut ur en djup depression. Min snart åttioåriga värdinna, Ita MacCarthy, som själv simmat med Fungie - hon var född på en kustgård och uppväxt med havet - kunde berätta. Plötsligt vände hon sig bort och strök med handen över ögonen. - Jag fick något skräp i ögat, sa hon och blinkade bort en tår. Jag nickade och strök själv bort något fuktigt ur ögonvrån.

Varje dag vandrade jag över bankarna ut till fyren. Bäst var det tidiga mornar när det ännu var lugnt ute i bukten och Fungie utvilad och sprittande av livslust showade för sin  entusiastiska publik på de första båtarna. Den mer än tre meter långa, glänsande kroppen steg tyngdlös från vattenytan, gjorde saltomortaler med dubbelskruv i det milda ljuset som tycktes strömma ur själva havet, och föll tillbaka i en kaskad av kristallglittrande stänk och vågor. Ett sus av bifall steg från båtarna. Delfinen reste sig igen och tackade med en ny uppvisning, likt en dansare som applåderas in på scenen, innan han gav sig av ut på öppet hav för frukost.

Dessa augustimornar. Den frodiga grönskan på ängarna där svartvita kor mediterade. Hålvägen ner till stranden, mellan kullarna där morgonbetande vildkaniner skrämdes upp av mina steg och sökte skydd i sina underjordiska gångar. Och dessa ljumma kvällar i solnedgången, då fiskebåtarna vände tillbaka åtföljda av moln av måsar och lamporna tändes i det lilla tivolit i hamnen. Då klättrade jag nerför de naturliga trappstegen i klippan bakom fyren och satte mig på ett vindskyddat utsprång där jag var helt ostörd, medan långt under mig bränningar krossades till skum mot klippväggen och suckande sögs ut igen mellan djupa skrevor. Jag tänkte på delfinen, undrade var han gick till vila för natten. Delfiner sover inte som vi. De vilar i vattenytan, vilar en hjärnhalva i taget. Någonstans i min närhet fanns han. I tankarna förde jag långa samtal med Paddy om livet och döden och det sköra sambandet mellan oss och den omgivande naturen, ända tills mörkret föll och jag sökte mig tillbaka in till staden igen för en pint på MacCarthys pub. Det var äkta närvaro och djup frid i de stunderna; det var delfinens gåva.

Nästa gång jag kom till Dingle, några år senare, var staden förändrad, turister trängdes på gatorna och det var ett mycket mer intensivt nöjesliv, som blomstrade i takt med mer eller mindre smakfulla delfinjippon i alla former och prisklasser. Turistbåtarna gick i skytteltrafik dagen lång och småbåtar jagade en allt mindre road Fungie. Men det ska poängteras att allt fortfarande skedde på hans egna villkor. Han är gammal i gamet, vid det här laget förmodligen världens äldsta nu levande vilda, solitära flasknosdelfin som sökt mänsklig kontakt, och han är van vid det mesta från vår sida. När han inte ville vara med längre drog han sig lätt ur leken. Jag konstaterade att alla verkade utnyttja delfinens berömmelse - och vem var jag att klandra dem, egentligen? Dingle var ett litet fiskesamhälle som plötslig funnit sig äga en inkomstbringande turistattraktion. Det gällde att dra in så mycket som möjligt medan säsongen varade. Jag hyrde våtdräkt och åkte med en av båtarna ut. På ett par meters håll hörde jag en gång delfinsången. Kanske var det också en gåva, men efteråt greps jag av nedstämdhet. Paddy hade haft rätt.

Foto: Graham Timmins, www.irishdolphins.com

Jag trodde att inget mänskligt var delfinen främmande, efter alla dessa år i vårt sällskap. Men allt var han inte beredd på. I februari i år förliste trålaren Celestial Dawn i en storm. Vid klipporna nedanför fyren blev hon liggande, läckande olja som hotade att förgifta både Fungie och annat marint liv i bukten. Jag läste en tidningsnotis om olyckan.

- Problemet är, sa talesmannen, att delfinen är så nyfiken. Han kommer fram för att undersöka vad som står på.

Men det är ju vi som är problemet. Vi som längtar så hjälplöst efter en förlorad samhörighet och står så okunniga när den sträcker sig mot oss, vi som exploaterar allting och med vårt levnadssätt ständigt hotar det liv vi är del av. Fungie är en delfin. Ett havslevande däggdjur, högt utvecklat, men han är inte Messias. Om han har något budskap att förmedla är det att uppmärksamma oss på hur komplicerat, rikt och ömtåligt  livet på den här planeten är. Douglas Adams skriver i Liftarens Guide till galaxen: "It is an important and popular fact that things are not always what they seem. For instance, on the planet Earth, man had always assumed that he was more intelligent than dolphins because he had achieved so much - the wheel, New York, wars and so on - whilst all the dolphins had ever done was muck about in the water having a good time. But conversely, the dolphins had always believed that they were far more intelligent than man - for precisely the same reasons."

Tillägg: När jag skriver detta har jag fått kontakt med hemsidan www.irishdolphins.com, vilken jag varmt rekommenderar för dem som vill veta mer om havens stora däggdjur kring Irlands kuster. De förmedlar också uppdaterade nyheter om den hotande oljekatastrofen och de räddningsoperationer som genomförts. Fungie tycks hittills inte ha tagit någon skada, meddelas det.

Bildtexter
1:  Fungie fann ett spontant nöje i att leka med simmare.
2:  Celestial Dawn förliste mot klipporna nedanför fyren.

Bilder Graham Timmins
rwww.irishdolphins.com

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat