Solens söner och döttrar - arvtagare till inkarikets kunskapsskatt
Av Anna Southerington

En solig fredagsmorgon i februari lastade vi in oss fyra stycken i en bil för att ge oss av från Stockholm ner till mörkaste Småland över helgen. Det som lockade var en helgworkshop med den peruanske antropologen och paqon Juan Nuñez del Prado. Vad är då en paqo? I västerländska termer skulle vi kanske säga shaman eller medicinman. En paqo är en utövare av den andinska andliga kunskapstraditionen såsom den har bevarats av q'eroindianerna, inkafolkets ättlingar i direkt nedstigande led.

Mina tre medresenärer i bilen, Anne, Eva och Helene, hade redan gått denna workshop i två steg några månader tidigare. Väl på plats i Småland visade det sig vara ännu fler som även de hade gått dessa workshops tidigare. När nu Juan kom tillbaka till Sverige valde de att gå workshop 2 ytterligare en gång, ett synnerligen högt betyg. Själv hade jag inte haft den erfarenheten tidigare, men Juan och hans arbete var inte nya för mig. Jan Åström, Juans representant i Sverige, hade i egenskap av vän lärt mig de grundläggande tekniker som lärs ut i workshop 1, och jag hade själv av eget intresse pluggat på den historia och bakgrund som även den utgör en del av den inledande kunskapen. Även min nära väninna Sanna hade gått denna workshop tidigare, och hade berättat en hel del. Så jag fick dispens och fick gå direkt till workshop 2 tack vare mina förstudier, vilket jag var tacksam för eftersom mitt arbete inte tillät mig att ta ledigt den tisdag-torsdag som workshop 1 skulle ges.

Två av Juans tidigare elever, amerikanskorna Elizabeth B Jenkins och Joan Parisi Wilcox, har båda skrivit böcker om den andinska kunskapstraditionen och om Juan och hans arbete. Jag hade med stort intresse läst båda dessa, "Inkans återkomst" och "Keepers of the Ancient Knowledge", och såg nu med stor nyfikenhet och förväntan fram emot att själv få uppleva det jag hade läst om och att få träffa den berömde Juan. Jag skulle inte bli besviken.

Vi kom fram i god tid till det vackert belägna vandrarhem där kursen skulle hållas, och serverades soppa medan vi fick tillfälle att bekanta oss med de andra kursdeltagarna. Juan och Jan befann sig på övervåningen i möte med ett filmteam, som var i färd med förstudier för en eventuell dokumentärfilm om Juan och hans arbete. Där satt även Sanna, som också fanns på plats för att hjälpa till med denna omgång workshops i form av anteckningar och tolkning, och att bistå Juan. Eftersom de hade suttit med filmteamet hela dagen och Juan behövde få vila en stund, kom vi igång en aning senare än planerat, men vid 19-tiden var det så äntligen dags.

Juan visade sig både se ut och vara precis som jag hade föreställt mig honom. Den bild som hade målats upp av honom i Jenkins och Wilcox böcker var mycket träffsäker. En kort och aningen rund man med gråsprängt skägg och vänliga och intelligenta ögon, iklädd jeans och skjorta men utan den sedvanliga vita stickade mössa som jag vant mig vid att se honom i på bild. En man med djup intelligens, ett rörligt och gediget intellekt och stora kunskaper inom ett brett område, en sann auktoritet inom sitt gebit, men också en man med en lekfullhet och en livsbejakande humor som döljer sig precis under ytan. En realist och vetenskapsman, men samtidigt en mystiker med en osviklig optimism. En ovanlig kombination av egenskaper som jag fann mycket tilltalande.

Men vad är då denna andinska kunskapstradition, vars bevarande och spridning har blivit Juans livsverk? Och vad är det i detta som lockar helt vanliga svenskar, uppvuxna här i det kyliga Norden så fjärran från Andernas kultur och sedvänjor? Den moderna delen av denna historia börjar med Juans far, antropologen Oscar Nuñez del Prado.

I århundraden trodde man att det forna inkafolket, en gång så mäktiga och inflytelserika, hade dött ut helt som resultat av inbördeskrig följt av spanjorernas skövlingar och europeiska smittoämnen, gentemot vilka indianernas immunförsvar var synnerligt dåligt rustat. Oscar Nuñez del Prado orsakade en smärre sensation när han i modern tid spårade upp och presenterade för omvärlden inkafolkets ättlingar i direkt nedstigande led, q'eroindianerna. Juan följde i sin fars fotspår och blev även han en ansedd antropolog, med ett specifikt intresse för de andliga traditioner som förmedlats vidare från mästare till adepter genom århundraden. Till en början närmade han sig denna forskning från en renodlat vetenskaplig synvinkel, men detta skulle komma att förändras. Idag ser han tillbaka på sina dåtida tolkningar av dessa traditioner med något som mest av allt påminner om djup genans. Men att ta de steg som krävdes för verklig förståelse och insikt var något som ställde hela hans renommé och alla hans yrkesframgångar på spel. Dessa räddades förmodligen enbart av Juans skicklighet i att stå med en fot i vardera värld och hans av utpräglade förmåga att kommunicera på två helt skilda nivåer. Vändpunkten, från renodlad och empirisk vetenskap till en kombination av detta och mystisk och andlig kunskap, kom vid mötet med den andinske mästaren Don Benito.

Fösta gången Juan mötte Don Benito ankom han till den förres fallfärdiga hus i sällskap av en tolk, i syftet att intervjua Don Benito som ett led i sin forskning. Som sedvänjan bjuder hade han med sig cocablad och en liten flaska pisqo, en lokal spritsort, som en gåva. Pisqon hälldes upp för att avnjutas tillsammans, ett fåtal centiliter per person. Efter tillbörligt inmundigande satte så samtalet igång. Efter en stund upptäcker Juan till sin stora förvåning att tolken inte har sagt ett ord på väldigt länge, utan sitter bredvid uppenbarligen redlöst berusad trots den mycket ringa mängden alkohol, och trots detta hade samtalet förlupit helt obehindrat. Så till den milda grad att Juan inte hade märkt att tolkningen sedan en bra stund hade upphört. Men Juan varken talar eller förstår quechua, och Don Benito varken talar eller förstår spanska.

I det ögonblicket gick det upp för Juan att han inte hade förstått någonting alls av vad denna kunskapstradition, inom vilken han betraktat sig som en auktoritet, i själva verket omfattade. Den insikten blev så omvälvande att han helt ändrade inriktning, och han tillbringade de nästkommande tio åren som lärjunge till de sista fyra ännu levande mästarna inom den andinska andliga traditionen. Dessa besatt delvis skilda kunskaper, som utgjorde stora pusselbitar i den helhet som en gång hade förmedlats vidare från inkas. Och från inkas förfäder till dem. Och från förfädernas förfäder till dem. Enligt traditionen är dessa kunskaper uråldriga och härstammar ursprungligen från en sedan mycket länge svunnen tid. Detta försatte Juan i den unika positionen att han blev den enda idag levande person som fått ta emot och förvalta hela kunskapsbilden i den mån den hade överlevt till våra dagar. Något som i sin tur innebar ett oerhört ansvar gentemot efterkommande generationer. Att söka säkerställa att denna större kunskapshelhet skall överleva och gå vidare har blivit Juans livsuppgift. Och i och med detta sprids kunskapen för första gången i historien, så vitt vi vet, utanför Sydamerikas gränser.

Juan reser över hela världen och ger föreläsningar, workshops och initieringar, och han tar emot elever från hela världen till vidareutbildning på plats i Peru. Avgifterna från dessa elever täcker endast de egna kostnaderna, plus ett mindre bidrag till Wiracochafonden som arbetar för q'eroindianernas väl och ve. Juans familj får sällan träffa honom, än mindre tillbringa tid tillsammans med honom. Det är alltså inte personlig vinning eller ekonomiska intressen som driver Juan, något jag gärna vill poängtera med tanke på vårt moderna samhälle där så många har förstått att det går att tjäna en hacka på andlighet.

Men jag har fortfarande inte besvarat frågan om vad denna kunskapstradition är, och varför den lockar vanliga svenskar. Många undrar förmodligen om det rör sig om shamanism, med tanke på att det är indianska traditioner det handlar om. Svaret är ja, men inte riktigt av det slag de flesta av oss är bekanta med. Det förekommer inga trumresor, inga skallror, inga svetthyddor, inga danser, inga Vision Quests, inga själsbitshämtningar, inga kraftdjur. Det finns heller inga specifika trossatser, gudar, doktriner eller dogmer, och jämförelsevis väldigt få ritualer eller ceremonier. Många paqos är också praktiserande katoliker och ser ingen motsättning i detta (hur den katolska kyrkan ser på detta från sitt håll är dock kanske en annan sak). Men precis som i andra shamanska system finns den djupa kontakten med, och respekten för, naturen och Moder Jord där. Så även fokusen på helande, kontakter med naturandar och andra andliga väsen och existensnivåer, personlig och andlig utveckling, såväl esoterisk som praktisk visdom, utomsinnlig varseblivning, och det vi idag ofta kallar paranormala förmågor. Allt detta åstadkommes genom energiarbeten av olika slag

I den andinska kunskapstraditionen existerar inte begreppen positiv eller negativ energi. Detta betraktas som en helt subjektiv värdering och tolkning. Därför väljer man att istället kalla det tung kontra lätt energi, sami och hucha. Och det som för dig är tung energi kan för mig vara lätt energi. Samma exakta energi kan ha olika inverkan på olika människor, och tolkas utifrån det renodlat subjektiva som sami eller hucha är för just den personen. Vi människor betraktas som energivarelser som för närvarande befinner sig i en fysisk kropp. Den verkliga energikroppen både genomsyrar och omsluter den fysiska kroppen, och skapar runt omkring den en posqo, eller energibubbla. Någonting liknande koncepten astralkropp och aura. Via specifika centra eller öppningar i energikroppen, som i viss mån motsvarar österländska chakran men betraktas något annorlunda, kan vi förmedla eller ta emot energi gentemot andra människor, naturen, jorden, naturkrafterna, och så vidare. Vi kan också via centrumet vid magtrakten, qosqon, ta in vår egen eller andras tunga energi och med vår "andliga mage" smälta denna, varpå lätt energi utvinns och de tyngre "slaggprodukterna" återbördas till Moder Jord, för vilken vår tunga energi är lätt energi och en gåva.

För arbetet med dessa energier finns ett antal grundövningar. Dessa är enkla att lära sig, kan utföras var som helst utan att omgivningen märker någonting och på fem minuter om man har ont om tid, och kräver inga attribut eller ceremonier. Med dessa grundövningar i bagaget, som i sig räcker mycket långt, uppmuntras man att helt enkelt leka sig fram. Prova nya metoder och användningsområden, använda den egna fantasin och kreativiteten.

Ett viktigt koncept inom den andinska traditionen är ömsesidighet. Om jag offrar en gåva till Moder Jord av det som för mig är tung energi, har jag rätt till ett ömsesidigt givande - i detta fallet av lätt energi tillbaka. Om en andinsk paqo utmanar en annan paqo till en mätning av kunskap och kraft, åligger det vinnaren att delge och instruera förloraren och bringa upp denne till hans egen nivå. Personligen kan jag inte komma på något annat system eller någon annan kultur där förlorare faktiskt vinner, där alla är vinnare tack vare detta koncept av ömsesidighet. Den som en gång instiftade det var en oerhört vis människa. Alla som ger något får en likvärdig gåva tillbaka, och alla som förlorar en kamp erhåller vinnarens kunskaper och blir genom detta jämbördig med honom.

Ett annat viktigt koncept är balans. Balans mellan likvärdiga energier, balans mellan olika eller motsatta energier, i stil med yin och yang, och balans mellan olika inriktningar som gäller för olika typer av paqos. Inom den andinska traditionen finns det tre vägar för en paqo. Den vänstra, den högra och den mittersta. En inriktning för paqos som arbetar med mera jordnära uppgifter och krafter, en annan för dem som jobbar på betydligt högre andliga plan med de uppgifter, krafter och kunskaper som ligger bakom och bortom vår fysiska världs tolkningar, värderingar och begränsningar, och så den inriktning som omfattar båda dessa. Det ultimata, det mest kraftfulla, är varken den högra eller den vänstra vägen, utan den mittersta. Den som inte bara omfattar, utan även integrerar och såväl skapar som upprätthåller en balans mellan den högra och den vänstra vägen.

Vidare finns det sju nivåer av utveckling, på det personliga och det globala planet. Varje nivå definieras utifrån specifika karaktärsdrag, insikter och färdigheter. Enligt dessa definitioner befinner sig de flesta "vanliga" människor på den tredje nivån. De initieringar och lärdomar Juan förmedlar syftar till att lyfta oss till den fjärde nivån. När tillräckligt många människor har uppnått den fjärde nivån orsakar detta en global medvetandehöjning. Man kan säga att medvetandehöjningen når kritisk massa och sedan orsakar en kedjereaktion. Därifrån påbörjas arbetet med en höjning till den femte nivån, osv. Det slutgiltiga målet för den andinska traditionen är en global höjning hela vägen upp till den sjunde nivån. En ambition och målsättning som alltså ser till hela mänsklighetens bästa och bejakar banden av universellt brödraskap och både själslig och fysisk samhörighet människor emellan.

I allt detta tror jag att man finner svaret på frågan varför denna tradition tilltalar oss svenskar, amerikaner, engelsmän, danskar, fransmän, malteser, greker eller vad vi nu må vara. Alla vi som härstammar från en helt annan kultur än den andinska. Energiarbetet är som klippt och skuret för oss stressade västerlänningar, både vad gäller dess utförande och vad gäller dess resultat och effekter. Frånvaron av trossatser, doktriner och dylikt utgör ett reellt alternativ i vår sekulariserade värld, för dem som inte kan identifiera sig med religioner och kyrkor men samtidigt tror på och söker en andlig dimension i livet. Dessutom en andlig dimension som inte bara är teoretisk eller filosofisk, utan även praktisk och anpassningsbar efter eget tycke och egna behov, och som uppmuntrar till lek och kreativitet. Utöver detta omfattar den andinska traditionen också värderingar som jag tror tilltalar väldigt många i vårt samhälle och vår kultur. Avståndstagande från det svartvita betraktelsesättet som indelar allt i övergripande och motsatta fack, till förmån för ett erkännande av subjektivitet och tolkning. Vördnad för och samhörighet med naturen. Ömsesidighet och jämbördigt utbyte. Ett system där människans tävlingslust inte undertrycks utan erkänns, men utan att skapa förlorare. Strävan efter balans som kraftfullare och mera eftertraktansvärt än ytterligheter eller ensidighet. Fokus på en egen utveckling som i sin tur också gynnar, och utgör ett led i, alla andra människors utveckling, vilket raderar motsatsförhållandet mellan själviskhet och filantropi. Och som ett led i detta, samhörigheten och brödraskapet mellan oss alla.

Jag tror att allt detta väcker ett starkt gensvar hos många av oss. Det faktum att Juans kurser och workshops inte heller kostar skjortan gör det också lättare för oss att säga "äh vad fanken, det låter intressant och kan vara värt att prova". Att de som har provat kommer tillbaka och fortsätter att arbeta med det de har lärt sig, och i vissa fall lägger ner tid (ibland till och med obetald sådan) på att skriva artiklar och böcker om det de har upplevt och erfarit, skickar också positiva signaler till den nyfikne.

Märker man konkreta och praktiska resultat av det man har lärt sig? Svaret är tveklöst ja. Dessas specifika art och natur varierar förmodligen från person till person, även om jag har hört många samstämmiga rapporter, med tanke på att man både kan och skall anpassa teknikerna och leka med dem. Jag ska heller inte utnyttja detta utrymme till att predika om alla de positiva konkreta resultat jag själv har varit med om. Jag nöjer mig därför med att helt enkelt och utan omsvep svara ja. Även detta är något som tilltalar oss resultatinriktade västerlänningar.

Med tanke på hur vårt samhälle och vår kultur ser ut idag, tror jag att dessa tekniker, denna form av en andlig dimension i tillvaron och dessa värderingar ligger oerhört rätt i tiden. Och att de inte bara tilltalar oss, utan faktiskt tillgodoser djupt liggande behov hos många av oss. Att de nu sprids, från en från omvärlden isolerad region i Anderna till människor över hela världen, är inte bara ett tecken på att de tilltalar oss och tillgodoser behov hos oss, det ligger också helt i linje med de värderingar och den målsättning som den andinska traditionen står för, och som ligger i själva dess kärna. I forna tider kallades inkahövdingen, som korades på grundval av sin utvecklingsnivå och kunskap, Solens son. Idag är vi alla Solens söner och döttrar, arvtagarna till inkarikets kunskapsskatt.

Tack till www.inkaspirit.com och Jan Åström för tillstånd att använda bilderna i denna artikel!