ÅRGÅNG 3 NUMMER 2 — MARS-APRIL 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Festivallivet som social ventil NYTT!
En magisk saga i en hård värld NYTT!
En berättelse om otämjd magi NYTT!
Personligt mästerverk om Afrika NYTT!
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman
En mors värsta mardröm
En biljett till en annorlunda värld
Påminner om verkligheten
Tidsfördriv under sommarlovet
Händelserikt men rörigt

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Två aktuella föreställningar med Riksteatern
Av Björn Gustavsson
Bilder: Riksteatern

När Lars Norén regisserar Tjechov går han tillväga ungefär som Stanislavskij för hundra år sedan: genom att bryta mot gängse konventioner skapar han nya former.

Lars Noréns Sverigeaktuella uppsättning av Tjechovs Måsen uppnår en överraskande djupverkan. Det nya formspråket blir aldrig utanverk, trend eller ironi: Norén experimenterar för att hitta nya sätt att nå och beröra.

Man kan rent av säga: här framträder detta klassiska stycke (skrivet 1895) som i ny dager. Genom att framhäva den unge dramatikern Konstantins situation, men också genom att accentuera konflikten mellan denne rebelliske sanningssökare och den däste succéförfattaren Trigorin, ställer dessutom Norén pjäsens inneboende frågeställningar om olika teatersyn på sin spets. Inte minst handlar det om etablissemang kontra avantgarde, om borgerlig konstsyn kontra nya former - och förstås om generationskonflikter.

Lars Noréns Måsen har blivit en uppsättning som till stor del handlar om sig själv. Den resonerar kring olika sätt att förhålla sig till konst, både i allmän och mera specifik mening. Vad är förresten egentligen konst - och vad ska vi med den till? Här möter en uppsättning som söker förverkliga just det som den unge Konstantin efterlyser (och som Norén - liksom tidigare Stanislavskij (som förresten också hette Konstantin i förnamn!) - tar fasta på): "Vi måste skapa nya former - annars kan vi lika gärna vara utan teatern."

Tjekovs "Måsen" i regi av Lars Norén

I slutet av pjäsen säger Nina: "Det är inte den yttre glansen som betyder något, utan själva arbetet." Detsamma skulle kunna sägas om denna uppsättning, där Charles Korolys nästan brutalt vackra vardaglighet går hand i hand med den enkla repetionssalsatmosfär som Norén vinnlagt sig om.

Scenen har här förvandlats till ett stort rum där en skådespelarensemble återkommande träffas för att repetera och studera in en uppsättning av Måsen. Denna yttre ram förvandlas emellanåt: ensemblen är då personerna i Tjechovs pjäs. Men även på denna andra fiktiva nivå råder ett slags repetitionsarbete, eftersom Konstantin skrivit ett teaterstycke som inbegriper dessa personer. Nu och då träder gestalterna in på "amatörscenen" och spelar - sig själva (Norén har tagit fasta på det faktum att en pjäs av Konstantin faktiskt skall uppföras i första akten; det står redan i scenanvisningen, att en estrad "i all hast snickrats ihop för en amatörföreställning").

Här framträder alltså ett intrikat spel mellan olika verklighetsnivåer, mellan verklighet och konst. Dessa betonade metaperspektiv understryker Noréns vilja att beskriva teaterns själva arbetsprocess, liksom att undersöka nya spelsätt. Själva texten har förvandlats till ett slags verkstadsgolv: ensemblen ömsom gestaltar pjäsen (i små spelscener), ömsom läser den rätt upp och ned, som i en rutinmässig reading. I Noréns tolkning prövas helt enkelt olika sätt att tolka en text.

Den här öppna, reflekterande formen har Norén framgångsrikt prövat tidigare, inte minst i sina 90-talspjäser. Ett reducerat, minimalistiskt scenspråk har dominerat hans senare arbeten (inte minst i hans Fosse-uppsättning på Det norske teatret förra vintern).

Det är till en början lätt att bli överrumplad av Noréns fria Tjechovtolkning - men snart nog är det omöjligt att värja sig mot kraften i den tolkning han presenterar. Och det märkliga är att han lyckas så väl både i gestaltningen (med underbart tillvaratagna atmosfärer, frambesvärjda med såväl långa tystnader, pianoklink och Elton Johns "Sorry Seems to Be the Hardest Word"). Improvisatoriska scener med musik och dans växlar galant med rutinmässiga readings och spelscener lysande av bråddjup insikt.

Ensemblen är fantastiskt samspelt och skådespelarna växlar fint mellan uppsluppen vardaglighet, koncentration inför spelscenernas "tagning" och enastående gestaltningsarbete. Det gäller inte minst Björn Bengtssons inåtvände men ändå intensivt närvarande Konstantin, Chatarina Larssons välfunna porträtt av en moder som vägrar inse att hon är fånge i tiden, och Svein Tindbergs Trigorin - succéförfattaren som metar mört och kastar lystna blickar efter unga skönheter. Härtill Maria Heiskanen som på ljuvt sjungande finlandssvenska porträtterar en Masja som hämtad ur Tre systrar.



Operakompositören Puccini har under senare tid inspirerat till åtminstone två framgångsrika musikaler: Miss Saigon, baserad på Madame Butterfly, och RENT, med La Bohème som förlaga.

I samarbete med Maximteatern och Proscenia turnerar nu Riksteatern land och rike runt med RENT, som hade premiär 1996 i New York (där den för närvarande spelas i en ny påkostad iscensättning på Broadway).

RENT, med text och musik av Jonathan Larson, gjorde förra året succé på Göta Lejon i Stockholm. Nu har alltså statligt tillkomna Riksteatern - påpassligt nog (och säkerligen av krasst ekonomiska skäl) - placerat RENT i sitt turnéprogram.

Enligt Riksteatern är RENT det mest betydelsefulla i genren sedan Hair. Det må vara hur det vill med den saken - det är hur som helst svårt att bli entusiastisk över en uppsättningen som spelas med en så öronbedövande ljudnivå som denna. När jag såg den hade på ömse sidor om scenen placerats formidabla torn, fullmonterade med jättehögtalare. Musiken vräktes ut med sådan styrka att publiken på främre parkett tveklöst riskerade hörselskador. Det är att beteckna som nästintill brottsligt att utsätta teaterbesökare för så höga volymer.

En annan orsak är att RENT faktiskt - åtminstone konstnärligt sett - är påfallande medioker. Berättelsen om ungdomarna från samtidens East Village i New York och deras vacklande liv mellan droger och drömmar framträder, åtminstone i Nick Byes iscensättning, som räddhågat mainstream.

Riksteatern turnerar land och rike runt med RENT.

RENT i denna tappning är en musikal som kompromissar. Å ena sidan vill den vara litet street smart (men aktar sig noga för vulgär rapp); å andra sidan lutar den sig mot den traditionella musikalens sockersöta dramaturgi, med Hollywoodartad inramning av åtskilliga scener och ett behagfullt musikaliskt idiom med sött rimmade texter.

Denna ambivalens går igen i scenografin: å ena sidan en hipp ödslighet à la övergiven industrilokal, med nakna stålrör och mycket svärta; å andra sidan en ljussättning som vill förföra, med ensembleformationer kalkylerade för att uppnå maximal scenisk effekt.

Klyvnaden återkommer i fler avseenden: å ena sidan strävar man efter att autentiskt återge miljöer ur den undre världen och att realistiskt återge drogbruket och den sexuella vilsenheten; å andra sidan sockras denna misär med märkligt glittriga inslag. Som om tristessen och problemen bara vore fiktioner! Som om rivningshusromantiken vore chic!

Musiken är föga originell. Bland annat med sina elgitarrer synes den inspirerad av 70- och 80-talsrock - faktiskt påminner den ganska mycket om Frank Wildhorns musikal Jekyll&Hyde, som spelades i Norrköping häromåret.

Ensemblen är uppenbart sammansvetsad, och de medverkande agerar med stor entusiasm. Det är svårt att framhålla någon enskild.

Riksteaterns utbud av teater speglar naturligtvis teaterns dilemma i stort. Å ena sidan en gedigen satsning på nyskrivet och klassiker - å andra sidan ser man sig nödsakad att slå mynt av verksamheten och satsa på sådant man av erfarenhet vet går hem: musikaler etcetera.

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat