ÅRGÅNG 3 NUMMER 2 — MARS-APRIL 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Festivallivet som social ventil NYTT!
En magisk saga i en hård värld NYTT!
En berättelse om otämjd magi NYTT!
Personligt mästerverk om Afrika NYTT!
Tora vill rida hela sitt liv
Med vindarna i ryggen
Gud ger och Gud tar
Från arbetarstad till Europa-wannabe
Gratisdatorns dagar är här
Främlingars godhet
Martinson intressantare än någonsin
Manfredis oändliga dialoger
Liten flicka blir vän med argt moln
Plötsligt blir morfar James Bond
Starka porträtt i Weiss nya roman
En mors värsta mardröm
En biljett till en annorlunda värld
Påminner om verkligheten
Tidsfördriv under sommarlovet
Händelserikt men rörigt

I N T R Y C K
Första bilden från Mars!

P S E U D O
Som klippt och skuren för jobbet

P R O S A
Ro i tidens flöde
Den snabba tjuven


Inte utan mina solglasögon!
Av Lydia Duprat
Illustration: Anna-Maria Törnblom



Jag sprang med fara för mitt liv och tur var det. Finklädd och svettig dråsade jag ner på första bästa sittplats och gav några av mina medresenärer en hjärtlig blick, som ville jag säga: "God morgon, här är jag som ni kommer att ha nöjet att dela tunnelbanevagn med, jag fick springa litet för att hinna, men, där ser ni, jag hann!"

Jag hade alltså med en snabb och kostnadseffektiv blick omfamnat ett halvdussin medpassagerare på samma gång och meddelat mig med dem på mitt vanligen alerta och samtidigt innerliga sätt. När jag tänker efter kan den där blicken inte ha tagit mig mer än en sekund att tilldela mina medmänniskor. Men precis mot slutet av den sekunden, när min blick för andra gången passerade kvinnan mitt emot mig, såg jag att hon blängde. Blängde på mig.

Jag hann tänka "Kvinnan blänger ju på mig!" innan jag tänkte "Så får man väl inte göra" och vidare "Varför i all världen blänger hon på mig?" innan jag slutligen kom på att jag skulle blänga tillbaka riktigt hårt och liksom sätta henne på prov. Jag ville veta vad hon gick för, hon som dristat sig till att utmana mig. Nu får vi allt se min kära dam, vilken av oss som är bäst på att blänga, tänkte jag och vände mina kalla missiler mot henne.

Hon vek undan med blicken direkt.

Oj då, tänkte jag, så lätt? Varför så lätt? Jag hade varit inställd på en rejäl kamp, ett amasonernas ögonenvig, en okulär kraftmätning. Mmm. Antiklimax. Så - vad nu?

Jag betraktade kvinnan, ganska öppet och liksom förväntansfullt. Snälla, ska vi inte blänga på varann lite? Hon gjorde sitt bästa för att undvika min blick. I stället tittade hon intresserat på tunnelbanereklamen. När hon inspekterat den en stund betraktade hon tunnelbanedörrarna, intressanta även de, sedan såg hon ner på sina skor, sedan plockade hon bort en tråd från kappärmen, såg sedan åter på reklamen…

Av kvinnans irrande blick och förmenta intresse för allt på denna tunnelbanevagn utom mig förstod jag att hon kände sig illa till mods.

Vad hade jag gjort?!

Jag vet att jag inte är Guds bästa barn, det har jag vetat länge, närmare bestämt ända sedan en kamrats mamma fräste åt mig: "Du är inte Guds bästa barn, va?" när jag var tre år gammal. Sen dess har det bara gått utför, nu tvingar jag intet ont anande medmänniskor till underkastelse till och med, och det bara för att de blänger på mig, ett oskyldigt och helt legitimt nöje mitt under morgonrusningen.

Aldrig mer åka tunnelbana utan solglasögon!

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat