Medioker konsert, magiska höjdpunkter
Av Andreas Potratz

Artist: Trilok Gurtu
Scen: Södra teatern
Datum: Fredagen den 19 april

Efter den fantastiska skivan "The Beat of Love", var förväntningarna naturligt nog högt ställda på konserten med Trilok Gurtu. Tyvärr blev konserten något av en besvikelse, om än inte utan några magiska höjdpunkter.

Den indiska slagverkaren Trilok Gurtu hade med sig två personer på scenen: keyboardisten Grerard Lipkins och den zairiska sångerskan Sabine Kabongo, som varit med på åtminstone de två senaste skivorna. På den senaste dock fram för allt som körsångerska.

Redan när jag läste på affischen vilka musiker Trilok Gurtu hade med sig saknade jag något. På skivorna är det ganska många musiker med. Hur skulle konserten låta med bara tre personer, varav en bara sjöng?

I mycket av den musik Trilok Gurtu spelat under årens lopp har improvisation varit ett viktigt moment. Visserligen har det då handlat om jazzfusion med indiska inslag, Trilok Gurtu har bland annat spelat med gitarristen John McLaughlin och gruppen Oregon. Därför trodde jag att han skulle ha med sig flera musiker, varav åtminstone en gitarrist.

Konserten på Södra Teatern den 19 april startade starkt med den medryckande "Maya" från senaste skivan. Trilok Gurtu visade med en gång vilka resurser han har som slagverkare. Han har en helt egen stil, byggd på det indiska tablaspelandet. (Tablas är ett slags indiska trummor.) De rytmiska mönstren i den klassiska indiska musiken där tablas ingår skiljer sig en hel del från den västerländska rytmiken. Trilok Gurtu gör en alldeles egen mix av dessa olika förhållningssätt till rytm.

Musiken Trilok Gurtu spelar är en slags worldmusic med inte bara indiska utan också afrikanska inslag. Ofta kan emellertid worldmusic bli anonym, men så icke Trilok Gurtus musik. Han har lyckas skapa ett eget sound på sina skivor. Under konserten försökte han återskapa det.

Tyvärr var det var lite lågbudget över hela satsningen. I nästan alla låtar ingick förprogrammerat material. Flera gånger var man osäker på om det var musikerna eller maskinerna som spelade. Förutom det förprogrammerade så använde Grerard Lipkins en hel del ljud som lät som andra instrument, akustisk och distad gitarr samt sitar bland annat. Om sådana ljud används sparsmakat går det kanske att svälja men när de användes i var och varannan låt ville man höra äkta vara. Varför hade inte Trilok Gurtu med sig en gitarrist om han nu så gärna ville ha med gitarrsolon?

Livemusik bör vara live och inte till stor del bestå av förprogrammerade låtar som musikerna spelar till. Hela idéen med liveframträdanden är just att det ska vara live. Att Trilok Gurtu i andra sammanhang som sagt visat sig vara en god improvisatör gjorde att man undrade varför han inte litade på sin förmåga. Bandet han hade med sig spelade inte utan förprogrammerade slingor under en enda låt. Enskilt hade dock Trilok Gurtu två solon och då utan förprogrammerat material.

Att det var dåligt ljud och dålig kommunikation mellan ljudtekniker och musiker bidrog säkert till att konserten blev sämre än förväntat. När Grerard Lipkins hade sitt solo var det hela tiden ett irriterande biljud i högtalarna. Detta solo blev presenterat som en meditation. Men med biljudet var det svårt att finna någon inre stillhet.

Vid några tillfällen under konserten blev musiken emellertid magisk. När musiken fick friare tyglar och musikerna spelade mer med varandra än med maskinerna. Då smälte det indiska och det afrikanska ihop till något helt eget. Helt plötsligt flöt man som lyssnare bara med i musiken. Under sina solon visade Trilok Gurtu vilken fin musiker han är. Där musiken tidigare varit stel blev den istället dynamisk och böljande. Han gick i sina solon från intensivt virtuoseri till mjukt sväng, från trumset till tablas.